Meeen... Ännu ett försök till förklaring här då.

I mitt förra inlägg skrev jag om min kompis: "Jag hatar hennes "nyttighetstänk". Jag hatar nyttighetstänk över huvud taget, för det är tråkigt tråkigt tråkigt! Tråkigt när ens kompisar tackar nej till fika, och framför allt tråkigt att vara den som tackar nej."

Anonym kommenterade: "Så du klandrar din kompis för att hon är så trååkig som vill äta hälsosammare, detta trots att du själv är någon slags wannabe anorexitjej som bara ljuger för dina kompisar?"


Jag klandrar inte min kompis. Jag tycker inte att hon är tråkig. Jag förstår henne mycket väl, eftersom jag själv tänker likadant, bara mycket mer överdrivet.
Det är inte hon som är tråkig, det är nyttighetstänk som är tråkigt. Det är tråkigt när någon alltid tackar nej till fika eller godis för att de ska vara nyttiga. Och som sagt, det är framför allt tråkigt att vara den som tackar nej. Jag vet, eftersom jag är den personen. Jag smiter undan från efterrätten. Idag gav min bror godis till mig. När han hade gått slängde jag det i papperskorgen. DET är tråkigt. Vilket jävla trist liv man har när man håller på såhär. Som jag. Det är mig själv jag är bitter på, ser du inte det?

Jag är rädd för att min kompis ska gå för långt med sitt nyttiga ätande. Att hon också slutar kunna njuta av godis utan att räkna kalorier.