Dagens mat: Två päron och kanske en deciliter mjölk i kaffet. Runt 150 kcal. Duktigt. Imorgon blir det mer, för då ska jag träna.

På mitt jobb är det en av mina kollegor som vet om att jag bantade och hade problem med sånt innan. Jag berättade för honom innan jul någon gång, att jag hade slutat med det och försökte bli av med alla tankar runt det. Så han vet om det, men han vet ju inte några detaljer, inte hur illa det var riktigt. Idag tackade jag nej till godis, med ursäkten att jag bara äter sånt på helgen. Och jag såg direkt att han blev misstänksam. Han sa inget, men skakade på huvudet och gav mig en blick som betydde ungefär ”fyy, har du börjat med det där igen?”. Sedan sa han sarkastiskt ”För att du inte ska få hål i tänderna då eller?”. Jag skämdes lite, och han såg nog det. Men ja, det är lugnt. Även om han skulle få veta att jag bantar så är det okej. Han skulle inte tala om det för någon annan.

Men jag tänkte lite mer på det efteråt. Och är det inte lite lustigt att min kollega, som har fått höra lite om mina problem för ett par månader sedan, blev uppenbart misstänksam när han fick veta att jag inte äter godis på vardagar. Men min pojkvän, som är ganska ordentligt insatt i vad jag höll på med då, och hur jag mådde, inte verkar misstänka något alls trots att han vet hur mycket jag tränar, att jag åkte till gymmet en extra gång bara för att väga mig, och han såg själv att jag har gått ner i vikt.

Egentligen skönt för mig, men lite konstigt är det…