Gårdagen: Såg till att äta normalt. Än så länge går det bra med att äta ordentligt varannan dag och för lte varannan. Ska väga mig i slutet av veckan och se om jag har gått ner något hekto. Man kan ju alltid hoppas.
30 minuter crosstrainer + poweryoga hann jag med igår.


Idag blir det step, och så lite mat som möjligt. Är hos föräldrarna, men lyckades slippa frukost eftersom mamma skulle jobba tidigt. Mamma frågade igår: "Du bantar väl inte?", eftersom hon tycker att jag äter så mycket ägg. Tror inte hon misstänker något egentligen, men hon är väl extra uppmärksam. Hon har ju sina egna erfarenheter. Apropå det läser jag boken Självsvält av Lotte Möller nu. Min mamma intervjuas i ett kapitel (som Viveka). Jag har läst den när jag var yngre, men det är först nu jag kan ta det till mig, när jag själv har upplevt det. Jag är väl medveten om att jag inte har samma erfarenhet eftersom jag bara var inne i det så kort tid, och det hann aldrig gå så djupt in i mig. Men jag känner igen känslorna mamma beskriver. De har jag ju fortfarande.


I boken beskriver mamma när hon satt lutad mot en glasskiosk och grätt för att hon längtade efter glass så mycket.
Bitar ur "Vivekas" dagbok när hon försökte bli frisk:

"19/2. Hur gör man när man äter normalt? Kan inte. Känner mig ständigt hungrig men ändå som om jag ätit för mycket."

"13/4. Min hunger är enorm. Den kommer från min själ och växer till ett dån, ett skri. En dag tar den mig med sig. En dag orkar jag inte stå emot. Jag vill slå händerna för ansiktet och skrika, vråla. MEN jag står emot. HUR?"

"26/5. Håhåjaja. Äter jag inte så är jag hungrig. Äter jag så är jag mätt (=omoraliskt) och ändå hungrig. Herregud, jag kom just på att jag inte är så matt och fysiskt darrig som förut. Är DET moraliskt? Jag måste ju vara helt SVAG!"


Det är jobbigt att läsa det. Jag blir så ledsen. Ledsen för att mamma slösade bort 13 år på det här. Ledsen för att jag inte är starkare än så, för att jag själv gick in det (fullt medveten om vad jag gjorde). Känner mig hemsk som läser om hur hon har haft det, och samtidigt låter bli att äta. Sitter här med te och äppelcidertabletter, har gjort lite gröt för att kastrullen ska se använd ut, men inte ätit. Ljuger ljuger ljuger, och läser om när mamma gjorde samma sak.

Dessutom, och det här skäms jag nog mest över, blir jag avundsjuk och känner mig dålig för att jag inte klarade av det lika bra som mamma. Hon hetsade inte, hon gick ner i vikt. Jag gick ner fem futtiga kilon och hetsade hela tiden. Fan.