Hm, det blev inte riktigt som jag tänkte innan.
Vi chattade idag. Pratade om vad han hade ätit till lunch, han sa att den var onyttig men att hans metabolism klarar det mesta så länge han äter regelbundet, så att kroppen inte går in i svält-mode.
Jag: "Mm det är dåligt"
M: "Jag kollade på dina gamla bilder på bilddagboken, och kunde inte låta bli att tänka på hur smal du var. Har du haft problem med maten innan? Menar inte att du inte är smal nu, men på vissa bilder var det nästan läskigt."


Gud vad nervös jag blev. Händerna började skaka och sånt. Visste inte vad jag skulle säga, men jag sa typ som det var. Att på de bilderna han menar, så hade jag inga problem alls med sånt. Men att jag faktiskt har haft det sen. Och att det var ganska nyss som jag bestämde mig för att ta mig ur det, så att jag har kvar en del jobbiga tankar och känslor, men äter normalt.

Det känns både bra och dåligt. Bra för att... det trots allt är skönt när någon vet. Dåligt för att jag kommer tänka på vad han tänker nu, om jag äter godis till exempel. Och för att min nödutgång kan bli lite blockerad.


Vi träffades i en halvtimme idag, på tåget. Inte planerat, men jag hade räknat ut att det kunde hända. Och tydligen hade han det också.
Vi ska träffas på söndag, för jag frågade om han ville med på en konsert. Han sa att han ville det (fast det inte är någon artist han känner till), för att "det är trevligt att komma ut, och så får jag ju träffa dig också"


Alla känslor vänder. Innan tog ångesten all min luft. Nu får jag svårt att andas för att bröstet är fyllt av bra saker. Jag måste hålla andan för att inte börja skratta. Jag går omkring på stan och ler som ett fån. Jag är så glaaaaad!