Upp ner upp ner. Hela tiden. Jag kan vara glad och känna mig snygg och bekväm med min kropp, min vikt, med det mesta. Tycka att det är okej att det blev lite för mycket godis. Inte hela världen liksom, det löser sig. Men en halvtimme senare har det vänt. Jag ligger i soffan, kramar en kudde och försöker låta teven hålla ångesten på avstånd. Försöker pressa tillbaka tårarna. Vet inte om jag ska spy eller hetsa. Önskar att de inte hade lämnat mig ensam hemma, önskar att jag hade någon att berätta för.



hjälp