Alltså... Jag är ju snygg ändå. Visst skulle jag gärna vara smalare, längre, ha annan näsa, andra öron, platt mage. Ja det finns mycket jag inte är nöjd med. Men egentligen ser jag helt okej ut. Jag måste bara förstå det också.

Jag är smal. Även om jag är normalviktig så ser folk mig som smal. Jag har ganska fin figur. Jag har höfter och rumpa. En snygg rumpa har jag hört. Små bröst, men fina ändå. Sött ansikte tror jag.
Det finns alltså positiva saker med mitt utseende. Även om jag ofta hatar hela mig. Jag ska försöka acceptera min vikt. Jag borde nog det.


När jag var smal, när jag hade ett bmi på 16,5 utan att banta eller bry mig om vikt alls, då minns jag att jag inte vågade ha kort kjol, särskilt inte till svarta strumpbyxor. För det såg fånigt ut, tyckte jag. Att knäna var stora och låren spinkiga. Jag önskade att jag hade haft mer normala lår, som blir större högre upp.

Varför går jag då nu och önskar att jag hade precis de där låren? Jag kommer aldrig bli nöjd.