Usch, nu skriver jag för mycket känns det som. Ni måste ju inte läsa allt om ni inte orkar.

Nu ska jag ställa allt tillrätta efter helgen. Har precis tagit efedrin, hoppat lite hopprep och dansat (läs "hoppat runt") i min ensamhet. Det är fint väder och jag är pepp.
I lördags, efter kalaset, hade jag den värsta ångesten på länge. Det bekymrar mig, för det betyder att jag har gått djupare ner i det, att jag fastnar lättare. För nu ser jag ändå detta som bantning, som något jag kan sluta med. Och jag tror helt ärligt att jag kan det. Men självklart blir det svårare ju längre jag fortsätter. Jag jämför med i höstas. Då fick jag ångest varenda gång jag åt för mycket. Jag hatade mig själv efter att jag hade hetsat. Nu ser jag det ändå som något ganska naturligt. Det är logiskt att kroppen vill ha mat, mycket mat, när man går hungrig länge. Nu accepterar jag det på ett annat sätt, och inser att det är svårt att undvika. I höstas sprang jag till toaletten i panik, grät och gnydde "Fan fan fan! Varför förstör jag allt! Jag vill inte ha kvar det i mig, jag vill få upp det nuuu!". Hatade att jag inte kunde spy.
Nu är jag lugnare. "Suck, så onödigt. Nu blir det mer jobb igen". Men samtidigt spyr jag oftare. Jag har lärt mig att spy. Jag planerar min hets, planerar att jag ska spy. Jag tar olika bantningspiller, jag äter färre kalorier under de "bra" dagarna. Mindre ångest, men rent fysiskt beter jag mig nog sämre nu. Min kropp är nog sjukare.

I lördags kom den tillbaks. Paniken. Ångesten. Jag ville bort, ut ur min kropp. Jag tror inte bara att det var på grund av hetsen, utan också hela kalaset, att träffa släktingar. Att prata om saker som inte intresserar mig ett dugg. Att ingen känner mig. Att jag inte har någon att prata med.
Tänk om jag hade haft någon vän som förstod. Någon nära vän som kunde se min panik, som kunde förstå känslan av att man själv krälar runt i sin egen kropp, och vill ut ut ut. Känslan av att de där kakorna har förstört ens liv. Jag önskar verkligen att jag hade någon som förstod. Eller bara någon att berätta för, att försöka förklara känslorna för. Tänk om jag hade vågat berätta för min bästa vän att det är såhär igen. Men jag vågar inte, för jag är rädd att hon skulle tala om det för mamma.
Min bästa kompis ord snurrar i mitt huvud: "Om vi ska bo ihop till hösten så får du inte börja hålla på med maten och försöka gå ner i vikt igen, för då kommer jag smittas och bli likadan"