Fy fan. Jag är besviken.

I fredags kändes det inte bra. Jag åt godis fast jag inte skulle. Men det var ingen hets, och det var på en rätt normal nivå. 2000 kcal på hela dagen. I lördags, ännu sämre. Släktkalas, falska leenden och tråkiga TRÅKIGA samtalsämnen. Kakor. Hets. Släktens gamla diabilder visades upp med projektor. Bilder där mamma var med. Bilder där mamma var sjuk. Bilder där mammas bröstben syntes alldeles för tydligt. Ingen tänkte på det, utom hon och jag. ÅNGEST på kvällen.
Vad håller jag på med?
Tänk om mamma visste hur mycket vi har gemensamt?
Tänk om mamma visste?
Tänk om bästa vännen visste att jag har börjat igen?
Tänk om jag hade någon att prata med. Någon som förstod.
Jag borde verkligen sluta.
Jag borde verkligen bli normal igen.
Jag borde verkligen försöka vara nöjd med min kropp.
Jag borde verkligen inte ha ätit så jävla mycket kakor.

Grät länge på toaletten. Försökte lugna mig. Somnade med händerna om armbågarna. Så ja, ta det lugnt, benen är kvar, du är fortfarande inte tjock.

Vaknade idag på bättre humör. Det var nog inte så farligt ändå. Träna imorgon, sen är det som det var innan. Åkte bil hem. Smakade en godisbit. Åt en massa godis. Kom hem, fortsatte hetsa. Så idiotiskt. Värre än igår. Jag hatar mig själv.