Aldrig att jag kommer med en ursäkt som att jag nyss ätit, har ont i magen eller fortfarande är mätt efter frukosten. Inte hemma, inte för familjen.


Mamma säger att hon har köpt avokado till mig. Jag blir glad, säger tack, tar fram ett fat, delar avokadon, lägger upp på fatet, tar fram en sked och tar ner saltkaret, går upp på mitt rum. Gröper omsorgsfullt ur avokadohalvorna med skeden, lägger allt i en plastpåse, lägger plastpåsen i min väska. Tar ner fatet med skalen och ställer på diskbänken, som jag brukar.

Jag bakar kakor. Står i köket och frågar om mamma vill smaka. Själv tar jag en stor tugga under tiden jag pratar. Går in på toaletten för att tvätta händerna, spottar ut tuggan igen.

Jag är ensam hemma. Kokar lite spagetti. Lagom många strån. Några kvar i kastrullen efter att jag hällt bort vattnet, och några i en tallrik. Tar en gaffel och drar runt pastan på tallriken så att både den och gaffeln blir aningens smutsiga, ifall någon skulle titta noga. Lämnar disken på bänken, som jag brukar.


Jag gör det noga, jag gör det bra. Går ut med en plastpåse fylld med mat varje morgon. Ser till att äta med mamma då och då, när det faller sig så. Hellre för mycket mat än att hon ska förstå.


Jag gör det noga, jag gör det bra. För jag är livrädd. Mamma kan, mamma vet, mamma ser. Mamma kan ursäkterna alldeles för väl. Mamma vet att man kan få ångest av att äta en potatis. Mamma ser att jag har gått ner i vikt. "Jag skulle gissa att det är tre eller fyra kilo. Men jo, det kan väl bli så när man börjar träna".
Mina knep, mina ursäkter får inte brista någonstans, någonsin. Mamma har själv bakat kakor till sina föräldrar utan att ens smaka på dem. Mamma har sprungit iväg från en kompis som ville att hon skulle dricka ett glas mjölk. Mamma har kastat en potatis på sin pojkvän när de skulle äta på restaurang.
Ibland undrar jag om hon inte känner min ångest, om inte kylan från mina fingrar når fram till hennes hud, om hon inte ser i mina ögon vad jag håller på med. Kanske gör hon det. Kanske är det därför hon har frågat om jag har gått ner i vikt. Men några bevis får hon aldrig. Jag äter godis med henne på helgerna, dricker upp juicen hon ger mig, säger att jag är hungrig och frågar vad det blir för mat.


Jag skulle inte stå ut om mamma fick veta. Jag skulle inte stå ut med att se henne så besviken på mig. Och på sig själv för att hon inte såg. Det får bara inte hända. Hellre dör jag.