När jag var femton skrev jag i min dagbok om olika killar hela tiden; "Jag ÄLSKAR honom!". Till M har jag inte ens sagt orden. Men jag vet inte riktigt vad jag tycker att kärlek är egentligen. Jag tror inte på det där att man ska hitta "den stora kärleken", att det finns någon som är menad för mig, som jag ska leva hela livet med när jag väl har hittat honom. Jag tror inte på monogami över huvud taget egentligen. Den här grejen med samma partner hela livet, lova varandra oändlig trohet och sånt, jag tror att det är onaturligt för människor. Annars hade väl inte alla varit otrogna hela tiden?

Jag tror på att trivas tillsammans med någon, att älska någon, att vara med den personen så länge det känns bra. Jag älskar min familj, jag älskar min bästa vän, jag tror att jag älskar M. Vågar inte skriva det. Jag har sagt det till killar innan, men jag älskar ingen av dem längre. Om man verkligen älskar någon är det konstigt att känslan försvinner bara för att man gör slut. Jag vet inte...

Kärlek är väl när man tycker om någon så mycket att det känns som om man inte skulle klara sig utan den. (inte att man faktiskt är beroende av någon för att klara sig, utan bara att man tycker om personen så mycket).