M säger att han är imponerad av allt jag gör, att jag är så duktig och tar tag i grejer och orkar med det. Han menar allt runt jobb, skola och träning, och ja, sådär praktiska grejer i vardagen.

Jag förstår inte hur man kan få en sån bild av mig, att jag är duktig och fixar saker och klarar mig själv.

Det här är jag:
Jag är lat, gnällig, osäker och rädd.
När jag inte går i skolan vill jag helst sitta hemma vid datorn.
Jag har bara fem timmars skola varje dag, ändå tycker jag inte att jag har tid att fixa och städa här hemma.
Jag får ont i magen om jag ska ringa ett telefonsamtal.
Jag började gråta på väg till jobbet (på cykel!) för att jag tyckte det var läskigt med nytt jobb.
(Jag har börjat gråta innan massor av jobb.)
Om jag tänker på min framtid och att man inte kan ta paus från livet, så får jag panik och vet inte vad jag ska ta mig till.
Så fort jag är osäker på något så ringer jag min mamma. Eller om jag bara vill att någon ska tycka synd om mig.


Nu när jag tänker på det här så bränner tårarna (jag kanske ska ringa mamma nu då). Jag vill inte vara såhär, tycka att allt är så svårt och jobbigt. Det konstiga är att M vet om allt detta, men ändå ser han mig som sådär duktig. Kanske för att jag trots allt gör saker, även om jag sitter och har ont i magen flera timmar innan.