Idag är jag arg. Arg på hur svårt jag har att bli fri från det här. Visst, jag äter oftast ganska normalt, men all ångest tar kål på mig.

I våras var jag säker på att jag skulle ha släppt det här i början av sommaren. I början av sommaren tänkte jag att "när jag börjar konditorutbildningen ska jag i alla fall inte ha problem kvar". Nu står jag här och är skräckslagen inför att börja skolan, livrädd att jag ska gå upp i vikt, livrädd att jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att hitta ett nytt träningsställe så att jag kan äta normalt utan ångest igen. Jag trodde inte att det satt så djupt faktiskt.

Så nu är jag arg. För fan, det är dags att sluta gnälla om hur tjock mage jag har. Om det är såhär jag måste se ut för att kunna leva normalt, äta normalt, äta vad jag vill utan ångest, då får jag acceptera det.

Idag flyttar jag. Det innebär att ingen kommer laga mat till mig, ingen kommer se hur mycket jag äter. Jag får inte se det som ett tillfälle att gå ner i vikt igen. Det får inte hända helt enkelt. Men ärligt talat är jag livrädd för det också...