På något sjukt sätt verkar jag hitta ett lugn, en balans, i mina nya rutiner. Vanligtvis brukar jag längta ihjäl mig till helgerna, ha miniångest på söndagar för att skolan börjar igen, inte kunna slappna av när jag vet att jag borde lägga mig elva. Och då trivs jag ändå jättebra i skolan.


Men nu när jag går upp vid fyra på morgonen, så tidigt att det påverkar dygnsrytmen för mycket för att jag ska orka festa på helgerna, nu när jag vet att jag ska lägga mig halv nio, då känns allt bra. Det är en ovan känsla faktiskt. Det känns bra att jag ska lägga mig om två timmar. Det känns inte jobbigt att gå upp mitt i natten. Jag känner ingen lust att sjukanmäla mig, inget magont för att det "bara är tisdag". Det där som alltid brukar finnas är borta. Precis som det där dåliga samvetet som finns i en konstant, för att man vet att det finns vettigare saker man borde göra, alltid.


Jag trivs med att jobba, äta, träna, sova. Hinna med smågrejer på dagen. Handla, gå till biblioteket eller fika. Det kanske bara är nu i början, jag vet inte. Men jag tror att det blir lite som en paus från livet, och det brukar jag sakna (men så fort man försöker kommer det dåliga samvetet och förstör).