Varför kan jag inte bara vara normal?


Jag var ensam hemma i morse. Tänkte äta pannkakor med glass och grädde. Mamma hade sagt att hon skulle komma hem mellan tolv och ett. Så halv elva hade jag vispat grädde och höll på att steka pannkakorna. Då kommer mamma. "Hejhej, det slutade visst tidigare". Panik. Kan inte spy när hon är hemma. Hon märkte att jag blev irriterad också. Men jag åt två pannkakor med grädde ändå... Gud vad gott. Två till, utan att mamma såg, med grädde och choklad.
Sen gick jag ut på "promenad". Vi bor typ på landet, så jag gick väl en tio minuter bort. Spydde bland några buskar vid en åker. Fick upp det mesta. Mitt i ringer mamma och säger att hon åker in till stan igen en stund. Jag gick/sprang hem, åt en magnumglass och dessutom glass med grädde och maränger. In på toan, spy spy spy.

Alltså, hur kan man tycka att det är värt det? Ingen normal människa skulle äta en skål glass om de visste att de var tvungna att spy upp det sen.

Åh, värdelöst. Och jag är sjuk också. Kan inte träna. Idiot.