Hm, någon hade fått uppfattningen att jag bara föraktar mina vänner, och tycker att jag är bättre än dem.
Och nu när jag tänker efter så är det inte så konstigt. Det är väl lite den bilden jag har gett i bloggen. Det är mina bittra tankar jag skriver ner här kanske.
Angående det jag skrev igår, så är det inte mycket som är sant där. Det var en typisk just-då-känsla. Ett utbrott av ångest, ensamhet och en skrikande känsla av att allt är meningslöst. Texten beskriver känslan bra, men är knappast något att lita på om en vecka.

Min kompis, som är så smal... Jag tycker väldigt mycket om henne, och är väldigt orolig för henne. Jag ser att hon har problem, att hon har anorexia. Och jag vill så gärna hjälpa henne, men det verkar aldrig bli något tillfälle att ens nämna det för henne. Jag hatar att jag inte har lyckats prata med henne än, och jag hatar att hon drar sig undan mer och mer.

Min kompis som vill bli nyttig... Det är en nära kompis som är lik mig på många sätt. Vi har bott tillsammans, och trivs i varandras sällskap, även om vi kan se varandras dåliga sidor också. Jag hatar hennes "nyttighetstänk". Jag hatar nyttighetstänk över huvud taget, för det är tråkigt tråkigt tråkigt! Tråkigt när ens kompisar tackar nej till fika, och framför allt tråkigt att vara den som tackar nej.

Min mamma... Självklart hatar jag inte min mamma. Jag älskar henne, och hon är otroligt bra på att lyssna, förstå hur jag känner, och trösta mig. Men jag hatar att jag inte kan berätta för henne om det här.

Mig själv... Jag hatar mig själv. Inte alltid, men just nu. Och jag är inte bättre än mina vänner.


Sen kan jag passa på att nämna min bästa kompis, min bästis, min bff, min tvillingsjäl, som jag nog inte har skrivit om i bloggen. Hon är den enda som vet om min viktnoja, att jag har bantat och så (utom mitt ex, han visste också). Men nu vet hon inget, att jag är inne i det igen. Och jag kan inte säga något heller, eftersom hon skulle göra vad som helst för att få mig att sluta. Hur som helst så är hon världens bästa människa.


Så, det här stämmer bättre med verkligheten. Men självklart blir jag trött på mina kompisar ibland (vissa mer än andra). Förlåt om jag låter bitter ofta.