Jag fortsätter tydligen att bli smalare. Midjan lite mindre, fingrarna lite knotigare, höftbenen lite tydligare. Det var inte meningen. Visst blir jag glad, och jag tycker att det är finare. Och jag är inte jättesmal, inte onormalt smal, inte anmärkningsvärt. Låren går fortfarande ihop, och magen putar ovanför linningen. Men det känns mer än det syns, och hur mysigt är det att känna kotor och revben när man kramar någon? Hårda utbuktningar längst ner på ryggen (är det baksidan av höftbenen?).

Den lilla gropen där revbenen går ihop, den som jag alltid försökte trösta mig med i våras, efter att jag hade hetsat. Låg i sängen och försökte lugna ner mig, kände med fingrarna mellan brösten, för där kunde jag överbesvisa mig själv och tro på att jag inte hade blivit tjock över en dag. Den gropen är lite väl skarp nu.

Idag är det träning, men jag tror jag måste få i mig en rejäl frukost då. Nu måste jag skärpa till mig, för jag ska inte ner i vikt mer.