Sofia: Tack! Du anar inte hur glad jag blev av din kommentar <3

Brabrabra helg. Jag är glad, trots att min byxdress sitter alldeles för tight. Underbart full igår. Vaknade bredvid M, bakfull, skrattig och fånig.



Jag är din.

Tre ord, rakt in i mitt bröst, och jag trodde jag skulle gå sönder lite för det får inte plats hur mycket lycka som helst där.





Gårdagens mat

Frukost: Mannagryns- och grahamsgröt
Lunch: Tonfiskmacka
Fika: kladdkaka och kanelbulle
Mellanmål: Två rågbullar och lite spenatsoppa
Middag: Lax och potatismos
Övrigt: En massa cider, lite godis

Sådär lördags-konstig mat.



Dagens bakfyllemat

Frukost: Gröt
Mellanmål: Två arraksbollar
Lunch: Två ägg och knäckemackor
Middag: Pasta med tomatsås och nuggets
Kvällsmat: Focaccia och lite choklad

Jag tror jag får ta det lite lugnt med springandet. Fick sjukt ont i benen idag, typ benhinneinflammation (har haft ont ett tag, men nu blev det värre), så jag kunde inte springa sista biten. Så imorgon ska jag vila. Kanske kan ta en promenad eller cykeltur istället, men inget joggande.


Igår sa jag till M att jag mådde dåligt och satt och längtade tillbaks till när jag var smal. Han sa att han vill få mig att förstå hur fin jag är, men att han vet att ord inte kan ändra något.
Det kan de visst, tänkte jag.

Han frågade hur jag tänker göra nu, om jag verkligen vill bli sådär smal igen när jag tänker på allt dåligt som kommer på köpet, hur jag mådde då. Han sa att han tänker låta mig göra som jag vill. Att han vill att jag ska må bra, och att han kommer stötta mig i vilket fall som helst.
Han vill egentligen att jag ska gå ner i vikt, tänkte jag.
Han bryr sig inte om ifall jag svälter mig, tänkte jag.
Visa att du bryr dig. Vakta mig, tvinga mig att äta, så känns det lite mer okej, tänkte jag.

Egentligen inser jag ju att han bara vill väl när han säger att han tänker låta mig göra som jag vill, men det känns som om han inte tycker att det är ett problem då.

Idag har det varit fint, soligt och dimmigt höstväder. Jag har tittat på bilder från förra hösten. Helt idiotiskt, jag vet. Drömmer om att bli så smal igen. Fylls av någon dysterhet när jag minns alla promenader, alla hemska känslor. Vill bli smal vill bli smal vill bli smal vill bli smal. Tanken på att jag aldrig kommer bli så smal är för jobbig. Jag klarar det inte.

Men jag ska inte gå ner i vikt. Jag bara ser till att plåga min hjärna riktigt ordentligt...


Hittade en klänning som jag köpte för ett par år sedan, som jag aldrig har använt. Jag tyckte att den satt fult, för tight. Fem kilo lättare, och jag minns att jag provade klänningen men fortfarande tänkte att jag var för tjock för den. Nu, fem kilo tyngre, och jag tycker att jag är för tjock för den. Jag tror inte att jag någonsin hade kunnat bli tillräckligt smal för den. Om jag så gick ner 15 kg. Självbilden kan man inte banta bort. Deprimerande...

Sitter och lyssnar på grannen när han skriker på sin papegoja. "MEN HÅLL KÄFTEN!! TYYYST!!!".

Blir alltid orolig när han börjar skrika så. En klump i magen när jag hör att han stampar genom rummet och öppnar buren. Tänk om han skadar den på något sätt... Förhoppningsvis är han inte sån. Förhoppningsvis går han aldrig längre än att skrika på den. Men orolig blir jag.


Idag åt jag mig äckligt mätt på paj. Det var väldigt gott, men usch, jag var mätt hur länge som helst.


Dagens mat

Frukost (9): Gröt + macka
Mellanmål (11): Äggmacka
Mellanmål (13): Päron
Middag (16): Paj med bönsallad
Kvällsmat (21): Rödbetssoppa med creme fraiche

Oj, fem dagar sedan jag skrev sist. Men jag har haft mycket att göra. Förra veckan var extremt jobbig, både fysiskt och psykiskt. Jobbade och gick i skolan HELA dagarna, och när jag kom hem hann jag bara äta och fixa med jobbet innan jag skulle sova. Jag hade extrem otur, cyklade vilse och hade sönder en häftpistol. Det gjorde allt ännu stressigare, och jag planerade att skolka i torsdags. Jag pratade med M, och han tyckte inte att jag skulle göra det. Så jag gick till skolan, bara för att M inte skulle tycka att jag var dålig. Det kändes som ett misslyckande, och jag vill vara duktig. Jag blev irriterad och ledsen på M, och bestämde mig för att äta för lite...

Det är lustigt att jag gör så. De dagar jag äter för lite är dagarna som ändå är jobbiga, när jag ändå mår dåligt och har det jobbigt. Jag gör allt extra jobbigt. Kanske för att straffa mig själv, kanske för att känna mig extra duktig. Jag vet inte. Men i torsdags och fredags åt jag kanske 700 kcal, och cyklade/sprang ändå runt som ett mongo och satte upp affischer. Så utmattad har jag sällan varit, som när jag kom hem i fredags, efter att ha gått i skolan 7.30-12.00, och sedan jobbat fram till 19, och bara hade ätit frukost och två äpplen.

I lördags joggade jag 4,5 km. Och åt normalt. På kvällen blev jag skitpackad med M och två kompisar. Vi var här hemma och hade jättekul. Men sen tror jag att jag provade kläder eller något. Hur som helst fick jag extrem ångest över min kropp där ett tag, och för första gången fick M se mig när jag hatar mig själv. Jag grät och grät, och kunde inte sluta. Jag skäms för det, och jag minns inte ens vad jag sa till honom. På något sätt kanske det var bra att han fick se mig sådär. Jag vet inte...

(det blev i alla fall bra sen, och kvällen var väldigt lyckad trots mitt ihopbrytande)

Vet ni, jag har kvar peppen. Jag tänker inte vara en "sån där" tjej som gnäller om att magen är tjock, när ingen annan tycker det, när alla andra tycker att min kropp är snygg. Visst, den är inte perfekt, men folk tycker att jag är snygg. Jag är okej, och jag ska inte klaga.

Jag har fortfarande inte kollat magen i spegeln (inte hemma i alla fall, i M:s badrumsspegel gick det inte att låta bli). Och istället för att klämma på magen har jag försökt kolla in min rumpa, som är fin. Stor, men stor rumpa är bra, det är snyggt.


Jag försökte förklara för M, hur det funkar när jag hetsar. Att jag, när jag har ätit "för mycket", får panik, känner mig äcklig, och tänker att det är för sent, jag kan lika gärna fortsätta. Och jag förtjänar det. Fast egentligen funkar det ju inte så, tre kakbitar är fortfarande färre kalorier än åtta kakbitar.
"Men kan du inte tänka på det när du mår dåligt, att det inte blir bättre av att du äter mer, och att du bara kommer må sämre?"

Men ja, jag förklarade sen att det inte funkar, jag vet ju hur det är, jag vet det när jag är mitt i hetsen också. Jag vet att jag inte borde fortsätta, att det inte är "för sent", men det går inte att lyssna på de logiska tankarna.


Jag berättade att jag mådde dåligt efter två dagars födelsedagsfirande-mat. Han sa: "Men då på söndagen var det ju inte så farligt egentligen, vi åt ju kaka och så, men inte några stora mängder. Och innan det åt vi inte mycket, och inte efter. Eller ja, det vet jag ju inte om du gjorde egentligen."
Nä... Just det... Jag kom ju hem och åt kaka, godis och glass då ja... Fy fan vad äcklig jag känner mig. Och han måste tvivla på att jag talar sanning när jag säger att jag räknar kalorier och tycker det är jobbigt att äta, när han ser mig kränga flera tårtbitar på en kvart.

Nä men för helvete. Jag ska inte ner i vikt. Sedan förra inlägget har jag tagit en liiten bit chokladtårta  och varit på väg att börja hetsa (satt med en marabou i handen) för att sedan spy. Men nej. Jag ska inte hetsa, jag ska inte spy. För jag får äta choklad när jag vill. Ikväll, imorgon, alla dagar. Jag behöver inte passa på. Jag behöver inte låta bli frukost och lunch för att få äta godis.

Jag ska komma igång med träningen, inte för att gå ner i vikt, utan för att leva normalt, för att vara sund. Jag ska äta vilken mat jag vill, vilket godis jag vill. Som normala människor. Så jääävla tråkigt att sitta och räkna chokladbitarna man stoppar i sig, tills det råkar bli över 200 kcal och man får panik och äter upp de resterande 1000. Så jävla tråkigt att titta på sin mage i spegeln varenda gång man går på toa. Så jävla tråkigt att sitta på sin säng och gråta för att man har ett bmi över 19.

Och hallå, det försvinner inte av sig själv. Tankarna, nojorna, ångesten, paniken. Jag måste för fan kämpa lite.

Uppgift 1: Sluta kolla på magen i spegeln. (det är inte som om jag råkar se. Jag måste ta fram och flytta spegeln för att se nedanför axlarna). Kroppen ser ut som den ser ut, oavsett om jag stirrar på den eller inte.
Uppgift 2: Att känna efter vad jag vill äta, vad jag är sugen på, hur hungrig jag är. Och verkligen försöka gå efter det.

Idag har jag känt mig extremt tjock. Det, i samband med mer födelsedagsfirande, har resulterat i enorma mängder godis, kakor och glass. Jag är så äcklig. Imorgon måste jag kompensera för detta, annars står jag inte ut.
Deppig dag. Jag är tjock, och har en vän som jag tycker om men som aldrig visar att hon uppskattar något jag gör. Jag kan inte berätta för min familj varför jag är nere. Jag är sjukt trött, och valet går åt helvete. Kuk. Fyra år till med skitregeringen.

Jag kom nyss hem, och har ätit gårdagens tårta, lite glass och mycket nougat. Mår illa. Men nu ska jag sova. Godnatt.

Jag är märkligt deppig just nu. Igår fyllde jag år. Grattis till mig. Det var en bra dag, det var det, även om jag blev lite besviken på några vänner. Men de närmsta är åtminstone helt underbara, och jag vet att de finns där för mig när jag behöver dem. M gav mig en LELO i present. Han är galen. Jag blev löjligt glad.

Vi åt bullar och tårta. Mycket. Det kändes ändå helt okej, tills en kompis frågade;
- Men nu när du bakar en massa, är du inte rädd att bli tjock?
Masken på.
- Haha, nä men jag planerar att bli en rund bull-tant, så det är lugnt
- Men nej, du skulle inte passa som kraftig, du ska ju vara liten.
- Äh, klart jag passar som kraftig. Jag är kort, då ska man vara lite tjock.

Skämtade som om det är det sista jag bryr mig om. Inom mig föll jag. Jag är så jävla livrädd för att gå upp i vikt. Jag sprang in på toaletten och spydde.

Jag drack mig full och vi gick ut och dansade. Jag och M tävlade om vem som kunde få flest telefonnummer. Han vann med fem mot ett. Fan. Jag slår vad om att jag hade vunnit om det var flest hångel som gällde. Får köra det nästa gång.
Min bästa vän blev ledsen för en grej, och ja, stämningen var sådär...

Men egentligen en bra födelsedag. Bara några mindre bra inslag.

Mina tankar är ett jävla helvete.

"Jag måste ha gått upp flera kilo. Fan, jag står inte ut! Maaaagen, den är så tjock!"

En kvart senare:
"Vänta nu, vad tunna handleder och överarmar jag har. Och magen ser normal ut i den här spegeln"

Fem minuter senare:
"Fy faaan, jag har ALDRIG varit så här tjock innan!"



Slutsats:
Jag har nog gått upp flera kilo, men blivit såpass "frisk" i mitt tänkande att jag inte alltid känner mig tjock ändå. Alltså är jag tjock.

Äntligen kylan i fingrarna. Äntligen tröttheten. Äntligen hungern...

Nu blir dålig tv. Knäckebröd och te till det.

Kul att jag har köpt en massa kläder som jag inte vågar använda för att jag är för stor.

Kul att jag fortfarande inte har börjat träna igen.

Kul att M förmodligen aldrig har sett mig utan att jag drar in magen.

Kul att jag är TJOCK.

hjälp...


Igår var jag på fest. Där fanns godis, chips, dip. Jag åt. Åt lite till. Ännu mer.

...och där blev det för mycket. Svårt att se den gränsen innan man är där. Men det känns tydligt. Där blev det för mycket. Jag borde sluta nu. Jag borde slutat innan. Nu är det försent, jag är tjock och äcklig. Jag straffar mig genom att proppa i mig ännu mer fast jag mår illa.

Ful.

Jag drack upp mitt vin och vi gick ut och dansade. Jag var glad, men kunde inte låta bli att röra mig lite extra för att dansa bort några av de miljarder kalorier som simmade runt i min kropp.

Jag tror inte att jag kompenserar idag. Kanske imorgon, kanske inte alls. Jag kanske bara behöver känna tryggheten i att veta att jag kan låta bli att äta imorgon om jag vill. Tills äckelkänslan försvinner. Då kan jag fortsätta som vanligt.

Det har för övrigt gått väldigt bra med maten sedan jag flyttade. Jag har ätit regelbundet och lagat bra och goda middagar.

M sa något skämtsamt om att jag får ringa honom var femte minut och säga att jag känner mig tjock om jag vill.

Det fick mig att börja fundera över hur ofta jag tänker på det; att jag känner mig tjock, hur många kalorier jag har fått i mig, vad jag väger, hur jag ser ut. Alldeles för ofta.

Det är ju nästan hela tiden. Jag tycker inte att det påverkar mig så mycket längre, jag äter ju ordentligt och så, får ångest ibland, men inte så ofta tycker jag. Men om jag tänker efter... Sådana tankar går genom mitt huvud oftare än var femte minut. Jag tänker hela tiden på "hur ser min mage ut om jag sitter såhär?", "fan, vad tjocka fingrar jag har", "200 + 500 + 350....", "Ska jag äta den där godisbiten eller inte?", "Tänk om jag har gått upp massor nu", "Åh nej, min mage är så ful, alla måste tänka på det."

Varenda gång jag går på toa drar jag upp tröjan och tittar i spegeln. För varje ingrediens jag lägger i maten funderar jag på om jag verkligen borde, om det inte blir för mycket. Visst, jag ignorerar det ofta, jag gör normal mat. Jag kan fortsätta vara glad efter att jag har förbannat min mage inne på toaletten. Men det finns ju i mitt huvud alltid.

M: "Alltså jag förstår inte. Jag vill försöka förstå, men jag fattar verkligen inte hur du kan se dig själv i spegeln och tycka att du borde bli smalare, att du inte är snygg. Dessutom är du ju mycket smalare än vad jag är, så jag blir helt osäker och börjar tänka att jag är tjock"

Fan. Jag förstår inte hur han inte kan se vad jag ser... Magen, fettet som sticker ut. Benen, låren som går ihop. Vi låg i sängen, jag höll på att börja gråta.


Förstör jag honom? Får jag honom att bli missnöjd med sitt eget utseende? När jag tar på hans mage brukar han säga "tjockismagen". Självklart lite på skämt, men jag har tänkt att "oj, tycker han att det är en tjockismage, vad ska han då tänka om min?". Men det kanske är mitt fel att han har börjat tänka så. Det kanske är först efter att han träffade mig som han har börjat säga sånt...
Han är riktigt smal, så det vore hemskt om han får för sig något annat. Han har nyckelben och revben som syns, höftben som sticker upp när han ligger på rygg. Den plattaste magen jag har sett. Jag är avundsjuk på hans kropp. (hehe, nu låter det som om han är ett benrangel. Det är han inte.)

Första dagen idag.

En i klassen sa att hon är skräddare.
Läraren: "Ja men det är skitbra. Alla går upp i vikt när de går här. På riktigt, det finns inte en enda som inte har gått upp. Så då kan man gå till dig sen."

Jahopp. Lustigt nog får kommentarer som den här mig att bli lite lugn. Jag gillar när folk har en avslappnad inställning till sånt. Så jag gick därifrån med en känsla av att några kilo hit eller dit inte har någon betydelse.

Nu bor jag i ny lägenhet, ny stad. Bästa kompis sover i sitt rum, och jag ska också lägga mig snart.

Jag balanserar på gränsen mellan lycka och ångest. Älskar att fixa i lägenheten, möblera och göra fint. Men rädslan för att bli ensam och må dåligt finns där, långt inuti.

Knepet är att inte känna efter.

Idag är jag arg. Arg på hur svårt jag har att bli fri från det här. Visst, jag äter oftast ganska normalt, men all ångest tar kål på mig.

I våras var jag säker på att jag skulle ha släppt det här i början av sommaren. I början av sommaren tänkte jag att "när jag börjar konditorutbildningen ska jag i alla fall inte ha problem kvar". Nu står jag här och är skräckslagen inför att börja skolan, livrädd att jag ska gå upp i vikt, livrädd att jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att hitta ett nytt träningsställe så att jag kan äta normalt utan ångest igen. Jag trodde inte att det satt så djupt faktiskt.

Så nu är jag arg. För fan, det är dags att sluta gnälla om hur tjock mage jag har. Om det är såhär jag måste se ut för att kunna leva normalt, äta normalt, äta vad jag vill utan ångest, då får jag acceptera det.

Idag flyttar jag. Det innebär att ingen kommer laga mat till mig, ingen kommer se hur mycket jag äter. Jag får inte se det som ett tillfälle att gå ner i vikt igen. Det får inte hända helt enkelt. Men ärligt talat är jag livrädd för det också...