Träningsvärken i armarna/bröstet är okej. Känns en del när jag lyfter och sträcker mig på vissa sätt. Träningsvärken i benen däremot. Varenda steg jag tar känns som fan i hela framsidan av låren, och baksidan, rumpan. Jag kom knappt upp ur sängen i morse, och när jag ska sätta mig ner dör jag. Jag vet inte om det är måndagens Bodypump eller gårdagens jogging. Förmodligen båda.

Kom hem vid tvåtiden. Åt yoghurt med flingor (äter det lite väl ofta kanske), drack kaffe. Släpade mig till sängen en stund senare. Åh, mina ben har aldrig varit så tunga. Halvsov i 40 minuter, trots att jag vet att jag blir deppig av det. Jag är så trööööööött! Helt sjukt. Idag blir det ingen träning, aldrig i livet.

Min vän var här i nio timmar, och jag mår bra just nu. Vi åt citronmarängpaj, och när hon hade åkt räknade jag på kalorierna. Det var för lite, särskilt med tanke på att jag tränade i morse.
"Men jag känner mig inte så hungrig, och jag borde ju ändå sova", tänkte jag. Men så tänkte jag lite till, och jag ska inte få i mig alldeles för lite. Jag vill inte att alla muskler ska försvinna, och jag vill inte vakna mitt i natten, och jag vill inte äta mindre och mindre tills jag börjar få ångest av 50 kalorier extra.

Så nu har jag ätit yoghurt och flingor + en äggvita. Och det är bra!



Gonatt, och tack för era fina peppande kommentarer :)

Festen i lördags var egentligen mysig. Men det kom alldeles för lite folk, så det blev inte sådär jätteparty. Jag åt en del kakor och godis, blev rätt full, gick och spydde. Sen blev jag ledsen för andra grejer. Min kompis skulle ha bakning och brädspels-kväll dagen efter, och hade inte bjudit mig. Ouch i hjärtat.

Sen var det sånt där politiskt igen. M pratade om "såna där vänsterfjortisar som var där och gjorde sånt", utan att veta att min bror var just där och gjorde just sånt.
Dessutom var min bror här när han sa det. Men jag blev nog mer ledsen än min bror. För han är en som vet vad han tycker och inte bryr sig om ifall någon annan gnäller om det. Han blev inte ledsen, inte arg, utan sa bara "Ah, det är mig du pratar om. Jag hade gärna snackat mer om det, men tyvärr går min buss snart".
Min bror åkte hem, jag gick och spydde två gånger till.

Jag och M pratade om det när vi skulle sova, ganska länge. Det var bra, men jag slutade ju inte vara ledsen helt. Jag tycker det är så jävla jävla skitjobbigt att han och jag inte tycker samma sak.


För övrigt tänker jag låtsas att jag spydde för att jag drack för mycket.

Alltså nu är jag sådär dålig igen. Men jag har jobbat hela dagen (bakfull, jadå), och just nu hatar jag världen. Alltså inte världen som i "blää, jag hatar min kropp och mina vänner", utan världen världen. Allt är så deppigt hopplöst, orättvist, äckligt falskt och fult och elakt. Tittade på nyheterna nyss, och började gråta när de pratade om wikileaks och de hemliga dokumenten. Tänk på allt som är fel och dåligt i världen, och tänk sen hur mycket skit det finns som man aldrig ens får veta, som är för sjukt för att vi ens ska tro på det.

Bla bla bla. Det jag skulle komma till var att jag inte kan skriva om "Day 17 – Your favorite memory". Det går inte bara. Jag försöker imorgon istället, när jag förhoppningsvis är gladare.

Idag hann jag inte äta frukost. På jobbet åt vi McDonalds-mat. Vegetarisk burgare. Jag slängde mina pommes och min cola. Åt en halv lussekatt, en chokladpralin, en tugga av en biskvi, två tuggor bröd.

När jag kom hem klockan sju åt jag yoghurt och flingor, och nu är jag sådär äckligt må illa-mätt. Konstigt.

Det blev en några jobbiga tankar ändå. Men det gör inget, för festen var ändå fail.

Kvar är jag, M och bästis, och så godiset och kakorna i magen. Eller nä just det, de spydde jag ju upp. Fan. För festen var ändå fail.

I mitt huvud är det just nu kaos. Jag vill bli smalare. Lite lite, bara lite. Och det är väl inget farligt i sig, det är inte som om jag är underviktig. Men jag borde inte tänka så, för jag litar inte på att jag har kontrollen, att jag kan se till att det inte går överstyr. Och jag skäms för att skriva det i bloggen till och med. Att jag inte äter som jag borde. Fortfarande sådär knappt 1500 kcal/dag.

Min mage är lite plattare. Den blir liksom det när det inte är en massa mat i den hela tiden. Mina handleder ser smalare ut. De gör liksom det när man fryser och blodkärlen drar ihop sig eller vad fan det är.

Suck på mig.

M säger att han är imponerad av allt jag gör, att jag är så duktig och tar tag i grejer och orkar med det. Han menar allt runt jobb, skola och träning, och ja, sådär praktiska grejer i vardagen.

Jag förstår inte hur man kan få en sån bild av mig, att jag är duktig och fixar saker och klarar mig själv.

Det här är jag:
Jag är lat, gnällig, osäker och rädd.
När jag inte går i skolan vill jag helst sitta hemma vid datorn.
Jag har bara fem timmars skola varje dag, ändå tycker jag inte att jag har tid att fixa och städa här hemma.
Jag får ont i magen om jag ska ringa ett telefonsamtal.
Jag började gråta på väg till jobbet (på cykel!) för att jag tyckte det var läskigt med nytt jobb.
(Jag har börjat gråta innan massor av jobb.)
Om jag tänker på min framtid och att man inte kan ta paus från livet, så får jag panik och vet inte vad jag ska ta mig till.
Så fort jag är osäker på något så ringer jag min mamma. Eller om jag bara vill att någon ska tycka synd om mig.


Nu när jag tänker på det här så bränner tårarna (jag kanske ska ringa mamma nu då). Jag vill inte vara såhär, tycka att allt är så svårt och jobbigt. Det konstiga är att M vet om allt detta, men ändå ser han mig som sådär duktig. Kanske för att jag trots allt gör saker, även om jag sitter och har ont i magen flera timmar innan.

Jag mår rätt bra idag. Igår var fail, men idag har det varit som vanligt.
M är här, och vi ska dricka glögg och äta pepparkakor. Jag har saknat honom...


Tack för era snälla kommentarer. Ni anar inte hur glad jag blir, att ni ens tar er tid att kommentera <3

Simone om Day 6 – Your day: Åh, jag fullständigt älskar din "introduktionsvecka"!!Du skriver så himla bra och intressant :) tummen upp för dig tjejen!!

h2o om Nej: 1. man får misslyckas men aldrig ge upp 2. du spydde ja, men du har inte gjort det annars på TVÅ MÅNADER 3. du inser själv att det var fel av dig = framgång 4. du vill inte hålla på så eller hur? och nu när du är "smartare" och vet bättre och framför allt orkar ta hand om dig så vet du att du inte behöver spy, och du har ju redan klarat 2 månader. du klarar det. det här var en liten gång. en gång är ingen gång. dra ett streck över allt och se framåt. jag tycker iallafall att du är så himla duktig, det är du verkligen. för det är svårare att försöka äta normalt än vad det är att inte göra det alls.

Tove om Foton:

Vad skulle du ta dig till om någon du kände hittade bloggen?

Ja herregud... Det beror på vem. Nu är det nog så att de flesta i min umgängeskrets inte kollar runt på bloggar över huvud taget. Så jag känner mig hyfsat säker. Men OM...

Den som vore minst jobbig är M. Han vet så mycket redan. Han och bästa vän är väl de enda som vet. Jag hade bett honom att inte läsa den, och sen hade jag litat på att han inte gjorde det mer.

Om någon kompis hittade den. Då hade jag nog fått radera eller lösenordsskydda hela bloggen. Och berättat mer för kompisen antar jag.

Om mamma hittade den. Då hade jag dött. Jag hade aldrig förlåtit mig själv tror jag. Tagit bort bloggen så fort som möjligt såklart, sen grävt ner mig. Fan, så ledsen hon hade blivit. Jag tänker att, om tio år typ, när det här bara var en kort period i min ungdom, då kanske hon kan få veta. Jag hoppas att jag kan prata med henne om det någon gång i alla fall.

Men mamma är den där som frågar om hjälp när hon ska läsa sin mail, typ. Det är ingen risk att hon hittar den.

Ibland, när jag av någon anledning letar bland gamla foton eller i min dagbok (oftast för att jag vill hitta något särskilt jag har fotat eller skrivit om), så fastnar jag. Jag tittar på alla mina foton från hösten, vintern och våren 08/09. Försöker se när det började. När jag gick upp i vikt. När jag slutade vara den spinkiga. När jag blev mer normal. För jag märkte det inte förrän efteråt, när jag hade gått upp 5-7 kg. Jag kollar på varenda foto. Vad var det som gjorde att jag gick upp? Var det att jag flyttade hemifrån? Var det att jag träffade mitt ex, började röka hasch? Varför kunde jag inte bara fortsätta vara så smal som jag alltid hade varit?

Just nu läser jag i dagboken; "Jag har bestämt mig för att börja skriva upp vad jag äter. Jag vet att det är idiotiskt, att jag är ute på hal is när jag inte bara börjar äta nyttigare, utan dessutom försöker äta mindre. Men jag vill vara smal. Jag vill inte ha min äckliga mage. Fan. Det kommer inte fungera. Om jag lyckas äta mindre, så kommer jag bli smalare, men inte på magen. Jag måste nog träna då, men jag är så himla dålig på det."

Några veckor senare: "Jag skulle ju bara äta lite mindre än vanligt. Nu är målet så få kalorier som möjligt. Jag räknar, jag håller det hemligt. Det skrämmer mig. Jag vet att jag inte borde göra såhär. Inte på det här sättet. Men jag gör det ändå, och mår bra av att se mina armar bli smalare, oavsett om det är inbillning eller inte. Jag har ett projekt, ett mål. Och jag ska klara det. Men gud, jag får inte fastna. Det vore ett så stort svek, mot mig själv, mina ideal, mot mamma…"

Kul. Tänk om jag hade vetat då att jag skulle sitta så här lång tid efteråt och få ångest när jag äter godis eller har missat träningen i en vecka. Det är så jobbigt att läsa. Varför fortsatte jag när jag redan då fattade att det var dåligt? Korkad var jag. Och nu får jag såna där idiotiska tankar, att jag kanske skulle försöka gå ner i vikt på ett bra sätt.
Jag behöver inte gå ner i vikt. Jag borde inte, jag får inte! Förstå det nu, idiot!

Helgen har varit jobbig. Jag har ätit godis, i fredags och i lördags. Igår blev det marängswiss.

Inte direkt ångest, men mycket jobbiga tankar. Ibland har jag tänkt att "det är helg och jag är sjuk, klart jag ska ha godis", och ibland har jag fått lite panik. Jag har funderat på att försöka gå ner i vikt igen, på att kompensera för godiset genom att låta bli att äta. Men jag har inte gjort det i alla fall, jag har ätit rätt så normalt.

Det jobbiga är att jag är sjuk. Har inte tränat sedan i tisdags. Jag känner både att jag borde, och att jag vill. Jag är riktigt sugen på att träna, för att det är roligt och skönt. Just nu har jag feber och snor, och jag vill inte råka börja träna innan jag har blivit helt frisk. Så det kommer kanske dröja en vecka till eller nåt. Det är jobbigt.

Hur ska man våga äta ordentligt när man bara ligger hemma hela dagarna?

M: "Alltså du... Du vet, när någon frågar mig vem du är... alltså att man inte riktigt vet vad man ska säga..."
Jag: "Mm.. Fast om någon frågar brukar jag nog säga att du är min pojkvän"
M: "Ja, jo jag med, men så blir man ändå lite osäker på om man säger något som du inte vill.. För vi är ju typ så, men officiellt liksom..."
Jag: "Mm.. Alltså om eh... om du vill vara min pojkvän så... är du det."

Världens töntigaste, mysigaste dialog. Lustigt att man bli helt nervös och pirrig fast det egentligen är en jätteliten grej. Men nu är vi alltså tillsammans, "sådär facebook-status-tillsammans", haha.

Mimmi frågade om M, och eftersom jag ändå tänkte skriva lite om honom nu, så kan jag ju svara här.
Vi är tillsammans, ja. Inte så att vi brukar kalla varandra för pojk- och flickvän, men det är mest för att vi tycker att hela partner-grejen är lite konstig, och vi vill vara så fria och öppna som möjligt. Men om någon frågar ifall jag har pojkvän, så svarar jag ja.

Jag tycker väldigt mycket om honom, och vi har det så himla bra och roligt. Det är honom jag vill ringa om jag mår dåligt, det är honom jag vill krama när jag är ensam. Han förstår mig, och vi är faktiskt lika på många sätt. Vi bor i olika städer nu, men träffas åtminstone några gånger i veckan.



Det jag tänkte skriva nu är tyvärr det jag tycker är svårt. När man börjar prata värderingar, åsikter, människosyn, politik med någon man tycker så mycket om. Jag är väldigt intresserad av politik och hur samhället ser ut. Jag är ganska kritisk, har rätt mycket åsikter som sitter djupt i mig. Mina värderingar är liksom rotade i mig sedan jag var liten, och jag kan inte skilja mina åsikter och känslor åt.
Så när någon man tycker om pratar om saker som är självklara för en, som betyder mycket och är viktiga, och inte tycker samma sak, då är det tungt. Det är inga extrema tankar, inga konstiga åsikter han har. Ganska normala skulle jag tro, men de skiljer sig från mina.

Jag blir stel, kall. Det liksom rasar lite inom mig, och för en sekund tänker jag "Säger han verkligen det här? Vill jag verkligen vara tillsammans med någon som inte har detta exakt lika klart för sig, samma djupt rotade sätt att se det?". Det här är inte bara någon åsikt jag har, det är något inbyggt, logiskt och självklart som finns i hela mig, som gör mig till den jag är.

Det tycker jag är jobbigt, och jag har ett svalt och tungt täcke över mig idag. Men det går över, och jag borde väl inse att alla inte har mina åsikter, eller mitt intresse för sammhällsfrågor.

Det är en tuff helg, det måste jag tänka på. En tuff helg, som jag ändå har klarat bra än så länge. Vi har bjudit hit folk på fika och sånt.

I fredags: Fika nr 1, här hemma. Tv-kväll med godis.

I lördags: Fika nr 2, här hemma. Ensam hemma på kvällen.

Idag: Fika nr 3, hos en kompis.


Fika nr 1 var enkel, för jag skulle iväg och träna lite senare. Ville inte få värsta blodsocker-dippen, så jag åt normalt mellanmål + en vaniljbulle. Godiskvällen klarade jag bra, lagomt och utan ångest.

Fika nr 2 gick väl också bra, fast jag hade mycket tankar i huvudet. Tog bara en liten bit chokladtårta. Sen på kvällen smakade jag på wienerbröden jag hade bakat, och då blev tankarna värre. Blev, som vanligt när jag är ensam och mår dåligt, frestad att äta massor bara för att jag kan passa på när ingen ser. Men jag tog en extra portion yoghurt med flingor bara, och klarade mig utan överätning.

Idag vet jag inte hur det går, men än så länge känns det bara bra. Kommer säkert äta flera kakor på fikan, men det är okej.

När jag skrev detta igår mådde jag rätt dåligt. Sedan blev det värre och jag satt ensam hemma och deppade. Men jag släppte i alla fall inte fram någon tanke på att börja äta mindre, försöka gå ner i vikt. För det är inget alternativ, och jag ska fan bli av med den här skiten.
Tack och lov bor jag inte ensam. Bästa vän kom hem vid ett och fick mig på bra humör med en rolig lapp och tv-serier. Hon är bra.

Egentligen, eftersom jag ändå inte har koll på hur rätt mina uträkningar är (jag menar, tänk om jag alltid får det till 400 kcal mindre än det egentligen är. Eller mer, för den delen), så blir det säker mer rätt om jag inte räknar alls.
Vanliga människor räknar inte kalorier en enda gång, men lyckas ändå stanna på ungefär samma vikt. Särskilt de som äter varierad och riktig mat. Problemet är bara att jag inte är hungrig alltid när jag äter. Jag äter för att jag älskar att äta känns det som. Eller jag vet inte...

Hur kommer det sig att jag nojar som fan ifall jag äter 200 kcal för mycket?

1. Jag räknar utifrån ett dagsbehov på 2000 kcal. Bara där är det ju fel. Dagsbehovet varierar såklart, och jag har räknat ut det genom fåniga tester och tabeller på internet där man själv måste gissa om just den här aktiviteten kan jämföras med jogging, eller om det snarare är promenad-förbränning.

Så bra, jag utgår ifrån en mängd som kan vara helt fel.



2. Jag räknar inte längre kalorier särskilt noga. Jag väger inte ingredienser, jag mäter inte upp oljan i teskedar. Jag tänker efter hur mycket paj jag åt till middag, och chansar. 400 kanske.

Så bra, jag har ingen aning om ifall mina uträkningar för en måltid alltid blir 50 kcal för mycket eller för lite.



3. När jag då räknar ihop dagsintaget och får en mängd som mycket väl kan vara +-300 kcal egentligen, och jämför den med energibehovet, som också kan vara helt fel uträknat, då tror jag ändå att det stämmer. Och ifall jag får det till 2200, då är det panik. Då är det ångest och tjock-känslor som gäller.
Men så länge det är under 2000 är det lugnt. 1800 är ju "ungefär 2000". Om man nu ska vara så jävla noga med att hamna "rätt", så borde ju 1800 vara lika illa som 2200.


Jag hatar min icke-logik. Här sitter jag och kan ha ätit 200 kcal för mycket, och mår skit. Åh, man blir inte tjock av 200 kcal, förstå det!

Råkade se på Så mycket bättre på tv4 ikväll. Den där Thomas Di Leva alltså...
När jag var lite yngre tyckte jag att han var häftig. Jag lyssnade på Jag äter inte mina vänner (med Refused) och Vad är frihet, och jag försökte lyssna in mig på mer, börja gilla honom. Men jag fastnade inte riktigt.

De senaste åren har jag mest tyckt att han är töntig, särskilt efter ryktena (falska eller sanna?) om att han misshandlade sin flickvän. Kan inte riktigt uppskatta honom då.

(hm, nu lät det som om jag tycker att kvinnomisshandel är "töntigt". Jag tycker mer om det än så, det lovar jag)

Men ikväll såg jag honom på tv i alla fall, och jag kan inte låta bli att beröras av honom. Jag vet inte vad det är, men jag blir så... tunn av det. Som om minsta lilla stöt skulle få mig att rasa ihop i en pöl av mina egna känslor. Vågar inte riktigt andas, och vet inte om jag sitter och älskar livet eller är ensammast och deppigast i världen.

Oj, fånigt vilka stora ord jag använde om ett tv-program. Men hur som helst, nu är det dags att lyssna in sig på Thomas Di Leva.

Jag tror att det blir lättare med maten nu när jag har börjat träna. Men ändå, igår bakade jag chokladtårta här hemma, som vi åt av idag. Jag tog två bitar. Nu har M åkt hem, och jag känner mig irriterad och dålig. Jag vet att det är på grund av tårtan, men egentligen har jag ju ätit ganska lite idag. Klockan är nio på kvällen, och jag har bara ätit gröt, laxmiddag och tårta. Tårtan gjorde mig för mätt och det känns som om jag är tjock.

Men på något sätt har jag kommit till insikt, för jag vet faktiskt att jag bara känner så här så länge jag är mätt och har kvar känslan av att ha ätit onyttigt. Det går över sen, magen slutar vara stor, och känslorna kommer vara borta imorgon, det vet jag. Så jag står ut.

 

 

Det ovanför är skrivet tidigare ikväll. Nu har jag ätit lite yoghurt och flingor också. För jag ska äta var fjärde timme och det oavsett om jag mår dåligt eller inte.

Och just det, en jobbig grej. Jag har skrivit om det innan, här.

Jag har inte vägt mig sedan i juni/juli, eftersom jag bara vägde mig på träningsstället. I början tyckte jag det var skitjobbigt att inte veta, men nu har jag vant mig, och räknar mer hur tjock jag känner mig.

Men nu, på nya stället, där står den ju. En digital våg. Och då sätter hjärnan igång.

Jag måste veta vad jag väger. Tänk om jag har gått upp, jag har säkert gått upp. Tänk om jag har gått ner? Tänk om jag kommer gå ner, då vill jag ju veta vad jag vägde från början. Men om jag har gått upp kommer jag inte stå ut. Jag vill inte veta. Fast jag väger ju vad jag väger, det är lika bra att bara kolla, så får jag acceptera det, och då kan jag hålla koll sen. Tänk om vågen på förra stället visade för lite, så att jag tror att jag har gått upp massor om jag väger mig här. Men tänk, tänk om vågen på förra stället visade för mycket. Tänk om mitt bmi är lägre än jag tror...

Mår illa av alla tankar som försöker få min uppmärksamhet. Hur fan ska jag göra? Uuh, fingrarna darrar och tårarna bränner bakom ögonen så fort jag tänker på det.

I tisdags kväll hade vi planerat bakning här. Jag var lite nervös och tänkte att jag säkert kommer äta för mycket.
Dessutom hade jag inte bajsat på hela dagen, så jag var svullen och kände mig ful. Sen blev det så märkligt, för jag åt inte för mycket. Jag åt ganska lite faktiskt, men kände mig ändå så tjock. Smakade knappt någon kaksmet, och smakade inte kakorna. Jag ville, men vi hann inte riktigt, och tänkte att det var dumt att göra det en kvart innan vi ska sova. Jag åt en tallrik yoghurt med flingor på kvällen, men M åt inte något alls, för han tänkte att han inte kommer kunna somna då.
Det var det jobbigaste jag har ätit på länge. Jag var darrig i kroppen och behövde verkligen äta något, men jag kände mig så glupsk och äcklig. Ångest, och jag kunde inte sluta gråta. M var snällare än jag förtjänade, och det är så himla skönt att han finns.

Vi smakade kakorna igår morse istället, som frukost. Ett halvt wienerbröd, en halv jordnötskaka och en halv mazarin. Sedan gick M till jobbet. Då åt jag lite gröt, och sedan två mazariner, ett wienerbröd och en jordnötskaka. Det var då jag skrev det här.
Det gick rätt bra sen. Jag åt ungefär som jag skulle. Ganska lite, men jag hoppade inte över något mål.


Alldeles strax ska jag iväg och träna Step. Köpte träningskort idag. Det är läskigt att gå dit, men det blir nog kul.