Maten
Det var läskigt hur fort man kom in i det. Att sluta äta alltså. Jag började räkna kalorier, men jag tänkte bara äta lite mindre än vanligt. Jag räknade ut att jag behövde få i mig åtminstone 1800 kcal om dagen, så jag såg till att det hamnade på mellan 1300 och 1500. Men det tog inte lång tid innan jag såg 1300 som för mycket. Ner till 1000, 800, 700. Men jag tänkte aldrig att jag skulle fortsätta med det. Jag skulle gå ner i vikt så fort jag kunde utan att sabba min ämnesomsättning, och sedan börja äta normalt igen, stegvis. Några veckor bara, kanske en månad, så skulle mina extra kilon vara borta och allt skulle bli som vanligt. Och visst, jag gick ner tre kilo på ett par veckor, men sedan gick det trögare. Så jag fortsatte att äta för lite, mellan 400 och 800 kcal/dag. Men ju mindre jag åt, desto mer tänkte jag på mat. Jag var sugen på mat hela tiden. Jag som alltid varit kräsen tyckte plötsligt att all mat verkade så otroligt god. Och jag misslyckades ofta med att hålla mig till min diet.
Problemet var att jag verkligen inte ville att någon skulle få reda på vad jag höll på med. Jag skämdes otroligt mycket, särskilt när jag tänkte på mamma. Vilket svek det var mot henne, att sluta äta trots att jag visste hur hon hade haft det. Så hon fick verkligen inte veta. Varje gång jag var hemma hos mina föräldrar åt jag när de åt. Ganska små portioner, men ändå normalt. Om det fanns kakor så åt jag en för att inte verka konstig. Och sen var det kört. En kaka, ett par godisbitar eller en macka, det fick mig att ge upp. Då var den dagen ändå förstörd, så det var lika bra att ta en kaka till. Att passa på att äta när jag ändå var igång. Så då satt jag där och vräkte i mig godis, och när ingen såg letade jag igenom kylen efter mer. Så slutade det nästan alltid när jag var där. Som om det inte var nog så hade jag ju fler att lura. Mina vänner också, och pojkvän. Och varje gång jag tog ett litet snedsteg började jag stoppa i mig allt jag kunde.
Därför gick jag varken ner eller upp i vikt. Jag lyckades hålla min diet i någon vecka, åt för mycket, höll min diet några dagar, åt för mycket, höll min diet i två veckor, åt för mycket. Det fortsatte sådär, och min vikt stod still. Jag vägde mindre än innan, men ville fortfarande gå ner några kilo.
Så jag fastnade där, och hela min tillvaro kretsade kring mat. Jag märkte att jag var där, att jag kände igen mig i allt som mamma hade berättat. Allt som jag hade tyckt var sjukt beteende stämde in på mig. Jag skrev upp allt jag åt, kollade runt på internet för att se hur mycket kalorier det var i en matsked kakao, en apelsin, en sockerbit. Och jag skrev upp allt. När jag inte var hemma och kunde skriva upp vad jag åt, så tänkte jag på det hela tiden. Försökte hålla kvar i huvudet hur mycket jag hade ätit, så jag skulle veta om det var okej att ta det där knäckebrödet eller inte. Jag undvek att träffa min pojkvän och mina vänner ibland, för att slippa äta med dem, och för att jag hellre satt hemma och funderade på nästa dags matschema, eller bara tittade på bilder på mat, läste recept eller tittade i min spegel.
Jag hatade mig själv för att jag inte var smal. Jag hatade mig själv för att jag brydde mig. Jag hatade mig själv för att jag inte klarade av att låta bli att äta, jag hatade mig själv för att jag hatade mig själv.
Mitt logsiska jag märkte att jag fastnade i det mer och mer, visste att det var dåligt, förstod att jag ändå inte skulle klara av att gå ner till min målvikt och hålla den, men mitt andra jag ville bara bli smal, till vilket pris som helst, och stod inte ut med att inte vara spinkigast längre.
Varför jag hamnade här
Varför ska jag börja blogga? Frågan är om jag ens vet själv. Jag började fundera på det tidigare i höst, när jag var mitt uppe i min "ätstörningsperiod". Jag vill kalla det period, eftersom jag håller på att ta mig ur det nu, och det varade inte så himla länge. Inte tillräckligt länge för att jag skulle fastna helt. Och jag sätter situationstecken om ordet för att jag inte ens vet om man skulle kalla mig ätstörd. Jag har ju ingen diagnos, och förmodligen inte tillräckligt lågt bmi för att vara anorektiker. Men stört mat-beteende var det, så långt är jag säker.
Hur som helst, då ville jag börja blogga för att peppa mig själv till att bli smalare, och för att någonstans kunna vara anonym, men få kontakt med människor som förstod hur jag tänkte och kände. Att kunna vara ärlig någonstans, eftersom jag höll min äs hemlig för vänner och familj. Anledningen till att det inte blev av då var nog både att jag har svårt för hela grejen med bloggar (usch, folk som tror att andra är intresserade av deras liv), och för att jag visste att jag skulle gå ännu längre då. För att inte skämmas, för att inte vara sämre än andra, så skulle jag äta ännu mindre, gå ännu djupare, stanna kvar bland dem... fastna.
Jag ville aldrig fastna. När jag började var jag obehagligt medveten om vad jag gick in i. Min mamma hade anorexi i många år innan hon fick barn,och jag har alltid vetat vad hon gick igenom. Hon har berättat mycket om det, att hon blev inlagd, slutade umgås med vänner, slutade göra saker över huvud taget. Ända sedan jag var liten har jag vetat ganska mycket om det. Jag har vetat att anorexia är skit. Och jag har aldrig varit sån. Jag har tyckt att mina kompisar var så löjliga när de lät bli att äta godis för att de inte var tillräckligt smala. När de fick dåligt samvete om de inte joggade varje vecka. Jag har alltid tyckt att man ska vara nöjd med sin kropp även om man är kraftig. Jag har alltid tyckt att det inte är snyggt att vara för smal. Och jag har alltid ätit. Jag har varit kräsen och inte orkat stora portioner, men godis och kakor har jag vräkt i mig hela tiden. Fett och socker, så mycket som möjligt. Jag gjorde en grej av det. Och jag var alltid smal...
Det var där det satt. Hur mycket skit jag än åt så var jag pinnsmal. Sådär smal så att man får kommentarer om det. Sådär smal så att folk vill prova att lyfta en för att se hur lätt man är. Så smal var jag, utan att varken äta nyttigt eller motionera. Underviktig. Tills för något år sedan. Jag gick upp fem eller sju kilo, och jag märkte det inte ens. Så lite tänkte jag på det. Men någon sa till mig att jag inte var sådär supersmal. Inte så att jag behövde gå upp i vikt i alla fall. Jag vägde mig, såg att jag hade gått upp, och gud vad jag skämdes. Inte för att jag vägde lite mer, utan för att jag inte hade märkt det. Där gick jag runt och trodde att jag var spinkig fast jag inte var det. Så där började det. Jag började tänka på att kläderna inte passade längre. Jag gjorde några försök att börja träna, men orkade inte. Sakta smög sig tankarna på mig. Om jag kanske skulle äta lite mindre. Lite lite bara. Om jag råkade glömma att äta ordentligt någon dag kände jag mig duktig. Samtidigt kände jag mig dum, för jag visste att det bara är dåligt att äta mindre. Om jag skulle göra något så var det väl att äta nyttigare, men inte mindre. Jag hade aldrig haft de tankarna innan. Plötsligt kunde jag tänka att jag var fet, trots att jag visste att jag inte var det. Jag delades i två bitar där någonstans. En bit som var logisk och visste att jag inte var tjock, att det är idiotiskt att låta bli att äta, och en bit som bara ville bli spinkig igen.
Så, jag började äta liiite mindre. Sedan gick det som jag (min logiska del) visste att det skulle gå. Men jag tror inte att jag skriver mer om det nu. Där började det, men jag startade aldrig någon blogg. Nu efteråt har jag kvar känslan av att inte kunna berätta allt om mig för de jag känner. Och dessutom en känsla av att inte kunna diskutera vettiga saker med mina kompisar. Därför ska jag blogga. Här kan jag strunta i om folk tycker att jag är korkad. Så jag kanske vågar skriva ner mina åsikter lite också. Det är en fantastisk grej, det här med internet. Alla pratar om hur hemskt det är att människor lämnar ut sitt privatliv till alla som är intresserade, men det är just det som är bra. Man kan lämna ut sitt privatliv hur mycket som helst, men så länge ingen man umgås med läser det man skriver så är man ändå anonym.
I'll be around, tills någon kompis hittar bloggen.
Hur som helst, då ville jag börja blogga för att peppa mig själv till att bli smalare, och för att någonstans kunna vara anonym, men få kontakt med människor som förstod hur jag tänkte och kände. Att kunna vara ärlig någonstans, eftersom jag höll min äs hemlig för vänner och familj. Anledningen till att det inte blev av då var nog både att jag har svårt för hela grejen med bloggar (usch, folk som tror att andra är intresserade av deras liv), och för att jag visste att jag skulle gå ännu längre då. För att inte skämmas, för att inte vara sämre än andra, så skulle jag äta ännu mindre, gå ännu djupare, stanna kvar bland dem... fastna.
Jag ville aldrig fastna. När jag började var jag obehagligt medveten om vad jag gick in i. Min mamma hade anorexi i många år innan hon fick barn,och jag har alltid vetat vad hon gick igenom. Hon har berättat mycket om det, att hon blev inlagd, slutade umgås med vänner, slutade göra saker över huvud taget. Ända sedan jag var liten har jag vetat ganska mycket om det. Jag har vetat att anorexia är skit. Och jag har aldrig varit sån. Jag har tyckt att mina kompisar var så löjliga när de lät bli att äta godis för att de inte var tillräckligt smala. När de fick dåligt samvete om de inte joggade varje vecka. Jag har alltid tyckt att man ska vara nöjd med sin kropp även om man är kraftig. Jag har alltid tyckt att det inte är snyggt att vara för smal. Och jag har alltid ätit. Jag har varit kräsen och inte orkat stora portioner, men godis och kakor har jag vräkt i mig hela tiden. Fett och socker, så mycket som möjligt. Jag gjorde en grej av det. Och jag var alltid smal...
Det var där det satt. Hur mycket skit jag än åt så var jag pinnsmal. Sådär smal så att man får kommentarer om det. Sådär smal så att folk vill prova att lyfta en för att se hur lätt man är. Så smal var jag, utan att varken äta nyttigt eller motionera. Underviktig. Tills för något år sedan. Jag gick upp fem eller sju kilo, och jag märkte det inte ens. Så lite tänkte jag på det. Men någon sa till mig att jag inte var sådär supersmal. Inte så att jag behövde gå upp i vikt i alla fall. Jag vägde mig, såg att jag hade gått upp, och gud vad jag skämdes. Inte för att jag vägde lite mer, utan för att jag inte hade märkt det. Där gick jag runt och trodde att jag var spinkig fast jag inte var det. Så där började det. Jag började tänka på att kläderna inte passade längre. Jag gjorde några försök att börja träna, men orkade inte. Sakta smög sig tankarna på mig. Om jag kanske skulle äta lite mindre. Lite lite bara. Om jag råkade glömma att äta ordentligt någon dag kände jag mig duktig. Samtidigt kände jag mig dum, för jag visste att det bara är dåligt att äta mindre. Om jag skulle göra något så var det väl att äta nyttigare, men inte mindre. Jag hade aldrig haft de tankarna innan. Plötsligt kunde jag tänka att jag var fet, trots att jag visste att jag inte var det. Jag delades i två bitar där någonstans. En bit som var logisk och visste att jag inte var tjock, att det är idiotiskt att låta bli att äta, och en bit som bara ville bli spinkig igen.
Så, jag började äta liiite mindre. Sedan gick det som jag (min logiska del) visste att det skulle gå. Men jag tror inte att jag skriver mer om det nu. Där började det, men jag startade aldrig någon blogg. Nu efteråt har jag kvar känslan av att inte kunna berätta allt om mig för de jag känner. Och dessutom en känsla av att inte kunna diskutera vettiga saker med mina kompisar. Därför ska jag blogga. Här kan jag strunta i om folk tycker att jag är korkad. Så jag kanske vågar skriva ner mina åsikter lite också. Det är en fantastisk grej, det här med internet. Alla pratar om hur hemskt det är att människor lämnar ut sitt privatliv till alla som är intresserade, men det är just det som är bra. Man kan lämna ut sitt privatliv hur mycket som helst, men så länge ingen man umgås med läser det man skriver så är man ändå anonym.
I'll be around, tills någon kompis hittar bloggen.
Blogga?
Jag vet inte ens om jag vill blogga. Men jag försöker, så får jag se hur det går.
Det blir en anonym blogg, även om jag är dålig på att inte avslöja mig. Här kommer jag förhoppningsvis skriva ner tankar. Mest om mina egna problem, men kanske lite om hur jag ser på samhället också. Genus, makt och orättvisor.
