"Tror du verkligen att hon är ätstörd när hon blir så ledsen för att alla tror det? Tänker mest på att jag själv är väldigt smal, utan att någonsin ha haft en tanke på att äta mer eller mindre för utseendets skull, men jag har däremot blivit anklagad många gånger för att vara anorektisk, och i längden blir det ytterst frustrerande. Det händer till och med nuförtiden att jag tar extra kakor/godis/dylikt fastän jag inte alls vill ha, bara för att folk inte ska påpeka något."

Ja, jag tror att hon är ätstörd. Fram tills jag var 18 var jag också väldigt smal naturligt, utan att ha några problem med maten. Sådär så att folk blev oroliga för mig. Så jag vet hur det kan vara (sen tyckte jag aldrig att det var såå himla jobbigt, inte som K verkar tycka).
Men det är inte just att hon är smal som gör att jag misstänker att hon är ätstörd. Det är att hon har gått ner i vikt, trots att hon var jättesmal innan också.

Och en rad andra grejer. Det är faktiskt inte normalt att inte äta på sju timmar när de man är med sitter och fikar flera gånger (utan ens någon förklaring som att hon inte hade råd eller liknande). Hon är trött ofta, är sur ofta, går ofta hem tidigt, ställer ofta in när man ska ses. Har alltid bråttom till något annat. Hon älskar mat och kakor, pratar om det ofta, men äter det sällan. Hon tror att hon är glutenallergisk, har inga tydliga symptom, men kollar inte upp det. När hon bjuder på mat är det typiskt sån mat som jag lagade innan. Rödbetssoppa, spenatsoppa, spenatpaj (ingen grädde eller mjölk i). Och hon motionerar en hel del.
Men just det här att inte äta trots att alla man är med äter. När en kompis bjöd på fika (brownies, bärpaj, godis, äppelkaka, muffins) satt hon och drack te tills någon sa "Smaka pajen, den är skitgod". Då tog hon en liten bit paj, åt upp bären och lämnade resten. Samma med pannacotta en gång. Åt upp hallonen, lämnade resten.

Så ja, problem med maten har hon. Sen om det är anorexi, urspårat nyttighetstänk eller något annat vet jag inte. Men det är inte bra.