Jag önskar att någon kunde se allt jag ser, tänka allt jag tänker och känna allt jag känner.


Motverklighet

Konstigt liv. Igår liksom försvann, flöt förbi i någon dimma. Jag kompenserade för godiset igår, genom att äta ganska lite. Var uppe i högst 400 kcal, men på kvällen träffade jag M och slutade bry mig. Vi åt glass, så det blev väl 700. Men det kändes okej. Jag hade tagit fyra efedrin under dagen, och kände mig frånvarande och långsam (tror inte det är äkta efedrin). Korttidsminnet var inte på topp heller, så hela dagen blandades ihop till en trögflytande gegga.

Jag tycker det är ganska intressant att titta på bilderna jag la upp. Hur olika de är. Lustigt att det går att se smal ut på vissa bilder, fast man egentligen har pösig mage och tjocka lår.


Nä, nu måste jag sova en stund. Har gått på stan hela dagen efter bara några timmars sömn (supersex och tidig väckning). Har dessutom haft mina alldeles för höga klackar, så fötterna är döda.

M är verkligen bra för mig. Han förstår mig bättre än jag anade.

Han vill veta vem jag är. Lyssnar på mig utan att döma. Han är öppen på ett väldigt fint sätt. Det beundrar jag. Och trots att hans liv är ganska välplanerat och inrutat, så tycker han om spontana dumheter och knäppa infall.

Hans utseende får mig att vilja tapetsera väggarna med bilder på honom. Och han är den första killen jag har haft som lyckas vara sexig. Het, sådär på ett lagom feminint vis. Gllhhr. (det där var ett ljud av mig som dreglar).
Sex. Jag har aldrig haft så bra och roligt och sexigt sex.


Sorry för ett löjligt inlägg. Men jag är löjlig.

Det är något fel på mig. Jävla spegel.


Will life ever be sane again?

s. skrev: är det så smart att som bulimiker gå en konditorutbildning? hetstriggande..?

Jag tror snarare att det kan hjälpa mig att få en mer sund relation till mat. Och jag är ju faktiskt på god väg. Jag äter, och mitt hetssug finns knappt kvar (om jag hetsar nu för tiden beror det på att jag mår dåligt. Bara mat och godis triggar mig inte).
Hur som helst tänker jag inte låta en idiotisk ätstörning stå ivägen för mina drömmar.

Jag vill inte ha min kropp. FUUUL!

Och nej, det är inte att min hjärna har näringsbrist så att jag inte kan se hur jag ser ut på riktigt. Jag vet precis hur jag ser ut. Jag vet att jag inte är tjock. Men jag är "normal", och jag vill vara jättesmal. Pytteliten. Om man ska vara så här kort kan man inte väga 50 kilo, för då ser man knubbig ut.


Jag vill inte hata min kropp. Jag vill inte börja gråta när jag provar kläder. Jag vill ha fina mysiga höstkoftor och knästrumpor, utan att se klumpig ut. Jävla skit.


Höstbilder på andra bloggen.

Så kallt det är... Jag kanske håller på att bli sjuk igen eller något. Känner mig lite konstig i allmänhet. Fast det kan vara att jag har mens också.

Det går rätt bra med maten nu förresten. Ibland byter jag ut nästan alla måltider mot kakor, godis och glass, och det är självklart inte bra. Ibland blir jag orolig att jag äter för mycket, och ibland för lite. Det är svårt att veta. Men oavsett hur jag känner, så äter jag. Jag går inte hungrig i evigheter.

Allt känns fortfarande bra, och den här hösten kommer bara bli mysig (även om jag får hemska flashbacks från förra året).

Igår pratade jag med M jättelänge, om en massa viktiga saker. Han vet väldigt mycket om mig nu. Det är läskigt, men kanske bra. Jag tror det är bra...

Lite mysigt bakis idag, men nu har jag ätit frukost så det går säkert över snart. Sitter med en sjuk träningsvärk i ben, mage och bröst (Crossfit med min bror i förrgår).

Igår var jag lycklig, och det är jag fortfarande. Jag skrev ju att jag inte kom in på utbildningen jag ville gå. Då hade jag alltså ringt skolan och fått höra "Du är i prio-grupp 6. Vi måste ta in grupp 1-5 först, så det är i princip omöjligt för dig att komma in, eftersom vi har fått över hundra ansökningar".

Igår kom antagningsbeskedet, och jag kom in. Jag kom in!
Jag fattar ingenting. Men jag antar att de förstod hur angelägen jag var. Allt letande på nätet, alla ansökningar hit och dit, alla mail, brev, telefonsamtal, adressändringar har inte varit helt i onödan.


På kvällen festade jag med vänner och M, och gick på konsert. Jag firade med en liter vin, och var lycklig lycklig lycklig.

• Om en vecka flyttar jag ihop med min bästa vän.
  .
• Jag kom in på utbildningen.
  .
• Skolan ligger en kilometer från lägenheten.
  .
• Jag är kär.
  .
• Den jag är kär i är en fantastisk människa. Dessutom dödligt het, och jag har bättre sex än någonsin och hansleendegörmigknäsvag.

Dags att ta tag i grejer igen. Jag har tappat det nu känner jag, och det beror på några olika saker.

Jag har inte tränat sedan innan jag blev förkyld (tre veckor sedan).
Jag har inte vägt mig på lika länge (väger mig bara på träningshallen).

Då kan man ju tänka sig att det borde vara bra för mig att komma bort från sånt ett tag. Men istället har jag varit jättenojig över vikten, känt mig smalare ibland, men oftast ovanligt tjock, och jag har fått panik av att inte veta. Har haft dagar då jag medvetet har ätit för lite. Har börjat räkna kalorier mer igen.

Och i förrgår fick jag veta att jag inte kan plugga det jag vill. Åt och spydde. Igår åt jag massor av kakor och godis, men mådde jättebra trots att jag måste ha kommit upp i 3000 kcal. Lyckades vara glad mest för att jag redan hade bestämt mig för att kompensera idag, vilket jag har gjort också. Har ätit lite grann bara.


Men nu ska jag skärpa mig. Imorgon blir det normalt ätande, oavsett hur tjock jag känner mig.


Tack för era kommentarer förresten. De värmer. Och nu ska jag ta tag i saker, se till att må bra.

Jag har mått bra idag. Varit glad. Kom på mig själv med att både nynna och le när jag gick för att handla. Märkligt. När jag väl får en anledning att deppa ihop blir jag omotiverat glad istället.


Förresten, ikväll ska jag göra en till blogg. En med bara fina bilder jag hittar (det börjar bli för många på min dator nu). Alltså inte thinspo, utan snygga foton i allmänhet (fast jag misstänker att mycket av det jag har kan räknas som thinspo-bilder ändå).

Länkar till den sen, ifall någon är intresserad.

Klockan är tio, och jag har ätit frukost. Yoghurt med flingor, lite brända mandlar, och choklad.

Idag tänker jag skita i allt vad ångest heter. Idag tänker jag bada i självömkan, se på film, äta godis, äta kakor. Så mycket jag vill.


Imorgon kan jag låta bli att äta om det skulle vara så. Men idag tänker jag inte tillåta mig själv att må dåligt över maten.

Jag fick nyss veta att jag inte kommer in på utbildningen jag helst vill gå. Och att jag inte kommer kunna komma in på den till våren heller, eller någon annan gång i mitt liv.

= 150g glass och en dammsugare. SPY SPY SPY.


Det var inte hets, jag var inte ens sugen. Jag bara bestämde mig för att proppa i mig den där glassen och spy upp den, för allt går ändå åt helvete (att trycka ner en tandborste i halsen har lite samma effekt som att dra rakblad mot armen). Mer dåligt lär det bli idag. Mat och godis. Antingen spy, eller låta det göra mig tjock. Spelar ingen roll.

Jag tog lite gröt till frukost ändå.

Jag tänkte på det här med att jag plötsligt har fått extremt mycket panik över min vikt. Om jag tänker efter så är det väldigt likt förra gången. I januari, när jag började försöka gå ner i vikt igen. Då hade jag också försökt äta normalt i ungefär tre månader, och sedan stod jag inte ut med min kropp, och tänkte bli smalare på ett okej, ofarligt sätt. "Jag ska inte räkna kalorier. Jag ska inte hänga på pro ana-forum" Visst. En månad senare var det det enda jag gjorde.

Och vad ledde det till? Jag stod inte ut med att väga 49 kg. Nu väger jag det igen. Och jag vet att det är exakt det som kommer hända om jag försöker gå ner igen. Jag kommer gå upp allt igen, men vara ännu mer fast i mat-ångest och självhat. Jag får inte luras av mina egna tankar. Om jag bara går ner något kilo så kan jag äta normalt sen. Nej.

Jag ska stå ut. Den här biten går säkert över så småningom. Jag kanske börjar tycka om min kropp som den är nu.

Jag har ett samtal jag måste ringa. Jag hatar att ringa. Skriver upp stödord för jag är nervös att jag ska glömma bort allt jag tänkte säga. Stödorden blir till meningar, till ett helt samtal, nedskrivet på papper. Jättelöjligt (Påminner om muntliga redovisningar när man gick i skolan, när ens hjärna liksom flöt iväg och man febrilt försökte fånga upp och spotta ur sig något av det man hade pluggat in. När rösten darrade och man inte hade någon aning om det man sa blev till riktiga meningar, eller om det ens var sant).


Jag hällde upp yoghurt till frukost, men upptäckte att vi inte har några flingor kvar. Blev sur och slängde yoghurten i vasken. Är inte sugen på något annat.

Frukost: Kaffe


Och när jag väl ringer är det upptaget. Självklart.

Bortsett från mitt självförakt, så har jag haft en bra helg.

Igår blev jag full som ett ägg tillsammans med några vänner och M. Vi hade jätteroligt, och i morse vaknade jag i M's säng. Vi åt frukost med min vän, och så gick vi tre och tittade på kläder tillsammans. Vi provade massor (jag drog in magen och såg till att inte låta de där tankarna nå mig och förstöra), och hade skitroligt.

M är bra. Riktigt jävla bra. Han frågade om de nya såren på armen (som inte gick att dölja när vi provade kläder), och han förstår. Han bryr sig, och jag kan faktiskt prata med honom. Han får mig att må bra, ha roligt.

I klädaffärens provhytt:
Jag har hittat ett par snygga shorts i storlek 26. Jag sliter en stund för att få dem över rumpan. Suger in magen, lite mer än vad jag alltid gör, och lyckas till slut knäppa dem. Fett. Jag tittar ner, men ser inte linningen för att magen är i vägen. Jag sväljer för att få klumpen i halsen att försvinna, biter mig i läppen och tittar uppåt så att tårarna inte ska komma och förstöra mitt smink. Jag andas korta andetag, och börjar nypa. Först magen, hårt. Fettet på sidorna, som trycks upp av shortsen. Insidan av låren. Jag tar tag om mina handleder. River mina underarmar, som ser alldeles för korta ut. Ett nytt lager av fett, överallt, runt hela armen.
Jag är fet, och att jag över huvud taget kunde tro att storlek 26 skulle passa är bara pinsamt. Jag skäms. Jag ska aldrig köpa shorts. Jag ska gå i baggy byxor (de enda som fortfarande passar) och stora tröjor resten av livet.

Hemma, badrummet:
Jag har just duschat. Jag står framför spegeln, mår illa. Gråter, gråter, gråter. Jag står inte ut! Vad fan ska jag göra? Jag kan inte se ut såhär, det går inte! Det går bara inte! Min mage hör inte till min kropp. Det andra; tjocka lår, höfter, rumpa, det förstår jag ändå. Det är min kropp. Ful, men det är så den ser ut. Men magen, den ska inte vara där alls. Den passar inte in, jag är missbildad.

I hans säng:
Jag ligger på rygg. Han smeker min kropp. Tittar på mig, hela mig. Blicken vandrar långsamt över varenda centimeter. Han säger att jag är snygg, och han menar det. Han kan inte sluta ta på mig, och jag ser att han längtar, att han vill fortsätta för evigt, komma närmare än vad som är möjligt.
Och jag förstår inte. Vad är det han ser, som inte finns i min spegel? Hur kan han låta bli att äcklas av den här magen som dallrar när han nuddar den, som är ivägen när han rör vid mig. Som ett gupp av fett för fingrarna att klättra över, så att de kan fortsätta smeka min kropp som finns på andra sidan. Jag undviker att sitta upp, för magen lägger sig i veck, och jag vill inte att han ska upptäcka hur jag egentligen ser ut.


Jag hatar min äckliga kropp. Hatar, hatar, hatar!

Det är svårt att äta tillräckligt mycket när det enda man ser i spegeln är en mullig, kort, dallrig och ful person.
När man inte har vägt sig på tre veckor, men kläderna börjar bli för små.
När man är för sjuk för att träna bort kalorier.
När man börjar gråta av att känna på sin egen kropp.

Men det är lika svårt, och detta skäms jag för, att låta bli att äta. Jag vet inte om jag ens skulle orka gå ner i vikt igen. Så jag sitter här med min alldeles för stora kropp och klarar knappt av att äta, men ännu mindre att låta bli.

Låt mig vakna imorgon och vara lätt. Smal, tunn.
Snälla...

Andas in...

Andas ut...

Andas in...

Andas ut...


Paniken växer i mig, och jag tänker att det måste synas på mig att jag inte står ut längre. Men ingen märker något, så jag drar på mig skorna och snubblar ut för att få vara ensam. Stå ut nu. Det är bara veckor kvar tills jag ska flytta härifrån. Äntligen. Jag måste bort från det här. Jag känner mig instängd, stressad, jagad. Alla är ivägen och när någon går efter mig i trappan springer jag, för det känns som om de följer efter mig.

Det gör de inte. Min familj är bra, de vill inte vara jobbiga eller vakta mig. Men det är så jag känner, och jag måste härifrån innan jag imploderar.