Det blev en del mat idag ändå. Det kanske var lika bra. En promenad har jag tagit också. Imorgon kör jag på som vanligt. Jag får inte fastna i något sånt här nu.

Så imorgon ska det bli regelbundna måltider, i tillräckliga mängder. Måste ju bli frisk, och dessutom klara av att göra ett litet jobb imorgon.



Nu börjar jag bli hungrig igen. Skönt. Det känns mycket bättre att lägga sig då.

Jag åt en liten bit kladdkaka, och wienernougatglass. Det hamnade i toaletten, tillsammans med en del av middagen.

Bara för att jag vet att vi ska åka bil långt nu, och mamma köpte resgodis innan. Och det kommer jag inte kunna spy upp. Kommer inte kunna låta bli att äta det heller. Därför blev det så här.

Nya skärsår också.


M vet om att jag spydde igår. Jag ville berätta, för jag känner att jag kan och vågar prata med honom. Men jag ångrar mig lite. Vill inte att han ska vara orolig, eller tro att jag alltid mår dåligt när jag äter, eller att det gör att han inte vågar föreslå att vi ska äta tio sorters glass eller dela på en gräddtårta. Jag vill inte att han ska lära känna mig som en sån här ätstörd person.
Nu åker jag i alla fall iväg över helgen. Och förmodligen kommer jag äta som alla andra då. Alltså kakor och godis och mat och allt. Ingen träning heller. Hej ångest.

Ni är så snälla mot mig <3

Jag satt just och tänkte att två torkade jordgubbar får räcka som mellanmål, och att när jag nu är sjuk kan jag låtsas att jag inte har någon aptit, och bara äta lite grann. Men den här kommentaren fick mig att inse att jag inte kan låta tjock-känslorna styra.
Du har så rätt; träning och bra kost ÄR hållbart. Bantning är inte det, och jag kommer bara förstöra för mig själv om jag backar nu.





Jag blir verkligen glad av era kommentarer, även de som kan verka små och betydelselösa. För mig betyder de.

Jag klarar inte det här. Jag mätte just mina lår och min midja. Fan fan fan! Jag hatar mig själv så mycket.

Klockan är sju på morgonen, och jag sitter med min gröt som vanligt. Igår köpte jag nya träningsbyxor som visar upp min snygga rumpa. Nej, när jag provade tio olika par igår tänkte jag inte så. Ville bara dö av allt fett, alla veck och lovehandles. Men ärligt talat så vet jag att jag har fin rumpa (det är tack vare den killar gillar mig), även om jag inte kan se det själv. Så jag får bara låta bli att kolla i speglarna.


Jag kanske håller på att bli förkyld. Hoppas det, för då slipper jag följa med till mormor och morfar över helgen.

En timmes promenad, fylld av jobbiga tankar. Jag blir galen på mig själv. Drömmer om kalla fingrar, darriga händer, svaga ben, yrsel och en mage som skriker efter mat. Hinner börja planera hur jag ska gå ner, innan jag kommer på att det inte går, jag får inte. Jag ska inte, det vore idiotiskt att gå tillbaks till något sådant nu. Aldrig.

Det blev en joggingrunda på 4 km igår. Hade tänkt sticka ut idag igen (därför är jag uppe såpass tidigt), men det regnar. Får se om jag orkar ikväll kanske.

Tittade på foton som M tog i förrgår. Ser tjock ut. Du är inte tjock Du är inte tjock Du är inte tjock. Det är så svårt att inte lägga märke till hur överkroppen är stor från sidan. Är det verkligen hela det där som är jag? Eller är det tröjan som sitter löst? Nej, den gör faktiskt inte det alls. Jag ser ut sådär. Som en tunna.

Jävlar, det där var jag inte beredd på. En våg kom emot mig och jag slogs omkull på mindre än en sekund. Trycks ner under ytan och är fast.

Fy fan vilken värdelös, meningslös och tråkig människa jag är. Vad har du för intressen? Vad gör du på fritiden? Eeeeeeh, vaa... ingenting. Jag gör inget på min fritid, och fritid är det enda jag har. Jag är ingen. Och jag är tjock.


Jag är störd i mitt huvud.

Jag sitter och tittar på bilder från i höstas/vintras. Jag vet inte varför jag gör det, för det är inga trevliga känslor jag får. Minnen av evighetslånga promenader och cykelturer. Iskalla fötter med skoskav, joggingrundor i vinterkängor och en halvmeter snö. Att gå runt i affärer och leta mat utan kalorier, att äta den där efterlängtade frukosten; en halv portion gröt utan något till. Att få ångest bland människor, att försöka spy. Jag vill aldrig mer tillbaks dit.

Och ja, om någon som känner mig ser de här bilderna så förstår de vem jag är. Men det är nog ganska uppenbart genom hela bloggen ändå, så jag orkar inte riktigt tänka på det.

Jag har inte tränat sedan i onsdags, så idag blev det en liten joggingrunda när mamma åkte iväg. Imorgon ska jag träna step-up. Kanske med M.

Förresten, igår fingrade han på mitt höftben och sa "Har du ätit ordentligt när jag har varit borta?". Det har jag ju, och jag har inte gått ner i vikt, så han inbillade sig bara. Men det är gulligt att han bryr sig. För övrigt så får han veta mer och mer. Jag berättar saker för honom, och han vill lyssna. Han vill förstå.
Idag fick han veta att jag har en blogg. Självklart inte vad den heter, och jag är rätt säker på att han inte kommer försöka hitta den heller.

Fin helg som sagt. I fredags träffade jag två kompisar. Vi skulle gå ut, men fastnade hemma ganska länge, drack vin och tittade på bilder på könsorgan, och sedan lite porr. Till sist gick vi i alla fall ut, var lagom fulla, hade trevligt och gick på efterfest (eh nja, mer efter-tedrickande). Det blev knappt fyra timmars sömn, sedan upp igår, åka hem, äta frukost, fixa mig, åka in till stan igen....

Träffade M då, igår på förmiddagen. Äntligen. Åh, jag har längtat. Kramar, ett fint leende, varma händer, ögon som tittar in i mina och bara måste se hur allt inuti mig börjar snurra, virvla runt och flyga omkring varje gång hans fingrar nuddar min hud.
Sedan följde ett fint dygn med honom. Kaffe på stan, handla och laga mat tillsammans, några underbara timmar i hans säng, se på film och dela på en liter glass, sova tätt intill varandra, vakna på morgonen, stanna i sängen länge länge, gå upp och äta frukost, dricka kaffe och hålla honom sällskap på balkongen när han rökte.

Och så ett fånigt långt farväl innan jag åkte hem.


Det är så jävla fint att vara kär. Och sex med honom det bästa som finns.


Det är intressant att jag åt ungefär lika mycket glass igår som jag gjorde här om dagen, då när jag fick ångest och spydde. Nu, ingen ångest. Bara dela på ett paket glass, sådär som man gör när man har roligt och ser på film med en människa man tycker om.

I övermorgon får jag träffa M igen. Han har varit borta i en vecka, och nu börjar jag verkligen längta. Jag längtar efter hans ögon, hans leende, att prata med honom, att vara med honom. Jag längtar efter sex. Fantastiskt och underbart sex, med honom.

Vi har bara haft sex en gång. Och så nästan sex två gånger (min gynekolog sa att jag skulle ha tio dagars sexpaus på grund av en svampinfektion). Att nästan ha sex, men tvingas låta bli fast man vill, det är jobbigt. Särskilt när det är den man är kär i.
Alltså är det åtta dagar sedan vi sågs, och typ sexton dagar sedan vi hade sex. Ge mig naken M nuu!

Igår kväll var jag visst så glad att jag helt glömde bort mina snedsteg. Igår åt vi nämligen glass till efterrätt, och mamma lämnade den framme så länge att den smälte mer och mer och jag kunde inte låta bli att äta, mängder. Ett halvt paket kanske, 200 gram eller något. Sen hade jag bråttom iväg, men försökte ändå spy. Fick upp lite grann.

Sedan träffade jag min kompis, och allt kändes bra. Hon föreslog fika, så då åt jag en halv hallonkaka med lite grädde. Men det var okej, ingen ångest. Det enda dumma var att det inte blev så regelbundet och bra ätande.

Frukost: Gröt
Lunch: Pastasallad
Efterrätt: Glaaaaass
Middag?: Hallonkaka
Kvällsmål: Mackor + fem godisbitar


Men jo, den nya matplanen jag nämnde igår ja... Jag håller på att läsa Mattillåtet nu, av Gisela van der Ster, och jag känner mig peppad av den. Jag äter ju normalt nu (eh, ja, särskilt igår *host*), men jag har fortfarande kvar kaloriräknande i huvudet, och att jag måste träna för att våga äta vissa grejer, vissa mängder. Om jag börjar komma upp mot 2000 kcal en dag så måste jag ha tränat för att det ska kännas okej.
Så jag tänkte att jag ska köra en vecka där jag aktivt försöker låta bli att räkna kalorier, och bara följa mina hungers- och mättnadskänslor, och äta det jag är sugen på. En vecka kan inte göra någon skada, eller hur? Sen om jag klarar av att inte räkna alls, det är frågan.


Särskilda grejer ur boken, som uppmuntrade mig till detta:
"Ingen är född med förmådan att i förväg kunna bestämma sig för att idag behöver jag 1700 kalorier eller idag ska jag ut och springa så då får jag äta 2400 kalorier eller idag ska jag inte göra något, så då räcker det med 1500 kalorier. Vi veta faktiskt inte vad kroppen har för reparationsbehov under dagens loppp, vilka hormoner den ska producera på natten eller hur den rustar sig för att kompensera att den fick för lite mat föregående dag"

"Man får kolhydratsug för att hjärnan har fått för lite kolhydrater från bröd, spannmål, pasta, ris och potatis. Är det för att de betraktas som farliga kalorier? Kolhydrater från de här basvarorna är råvaran för serotonin - den signalsubstans vi behöver för att inte bli deprimerade. Hjärnan har nämligen inte lika stor glädje av kolhydrater från frukt, grönsaker och mjölkprodukter, trots att det allmänt anses vara så nyttigt.  De är bra för andra delar av kroppen, men inte för hjärnan eftersom de inte kan användas för serotoninproduktion. Att man väljer kolhydrater från smörgåsar, makaroner med mera för sin hetsätning är alltså ingen slump, och det handlar inte om att du inte kan skärpa dig.
Hade kroppen haft behov av brysselkål, kokt potatis och lövbiff - då hade den sett till att du skulle ha fått ett sug efter det. Och du brukar inte heller få sug efter riskakor med mager mjukost, eller hur? Tusentals år av programmering av generna garanterar detta. Suget uppstår när det är specifika ämnen som saknas, vilket gör att man kan skilja det från hunger."

Jag ska flytta in i världens mysigaste lägenhet, tillsammans med min bästa vän. Allt är nästan helt säkert, och på tisdag får vi slutgiltigt besked. Ni anar inte hur lycklig jag är just nu.

Alltså, min bästa vän sedan tio år tillbaka, ska bo med mig. Och ååh, att äntligen få komma hemifrån igen, flytta till något eget.


Har en liten ny mat-plan på gång. Skriver om den imorgon. Och ni kan vara lugna, inget bantande eller något annat dåligt. Bara bra saker :)

Igår var jag på ungefär världens krångligaste aerobicspass, och afro efter det. Det var roligt, och fick mig att må bättre under kvällen. Jag har saknat att träna nu när jag var borta.

Idag blir det vila, om jag inte sticker ut på en promenad. Men jag får se vad jag orkar.


M skickar söta sms från sin resa. Och jag saknar att ha honom här, att kunna prata med honom. Visst är det läskigt när någon man bara har känt i omkring en månad blir så viktig, så nära? När han är den man pratar med om man är ledsen, när man plötsligt umgås hela tiden?
Det är fint, men lite skrämmande. Jag har en förmåga att bli så kär att jag blir blind för dåliga sidor hos personen i fråga. Jag tror att den jag är kär i är smartast och alltid har rätt. Jag vill inte göra så, vill inte höja någon till skyarna sådär så att jag själv blir osäker och inte vågar säga vad jag tycker. Det funkar liksom inte att vara tillsammans med någon man ser upp till, som man ser som mycket bättre än en själv. Dessutom upptäcker man förr eller senare (tyvärr ofta senare, för min del) att bilden man har byggt upp inte stämmer.

Jag ska se till att det inte blir så den här gången, för jag vill hitta någon jämlik, någon jag kan diskutera med. Där båda får ut lika mycket av varandras åsikter och kunskaper.


But still, han vet skrämmande mycket om mig redan. Jag berättar saker för honom som de flesta inte får veta. Jag har lätt för att lita på folk, och jag antar att det är både bra och dåligt.

Yr av ångest, av tankar, av krav, av allt som är jobbigt nu. För en gångs skull inget mat- eller viktrelaterat. Kanske håller på att bli sjuk också, jag är så varm. Huvudvärk.


Nu ska jag i alla fall gå ner, vara omotiverat arg på mamma för att hon har bränt pannkakor fast hon lovade att hålla koll. Äta crêpes med spenat- och svampfyllning och massor av ost på. Sedan ska jag träna två pass, om jag nu orkar.

Jag har skrivit om en kompis här och här tidigare, hon som jag tror har någon ätstörning. Jag kallar henne K.

Här om dagen när vi var på utflykt så åt hon ingenting på sex, sju timmar. Hon var trött och grinig mot slutet. Vi andra åt åtminstone en massa frukt, varsin glass och kaffe. När vi gick hemåt påpelade vår gemensamma vän att K nog hade ätit för lite, och jag stämde in. K blev genast irriterad och sa att vi inte har någon aning om vad hon äter. Jag fortsatte att hävda att man äter för sällan om man väntar sex timmar mellan måltiderna. Hon fräste tillbaks "Och vad har du för rätt att bestämma vad jag borde äta?"


Lång tystnad. Både hon och jag var sura. De andra försökte börja prata om något annat.


Efter en stund sa jag (sådär otrevligt, och med nästan-gråt-röst) till henne att hon inte behöver bli arg för att man är orolig och bryr sig. Då började hon gråta och sa att hon hatar att alla tror att hon äter för lite bara för att hon är smal, och att läkare tror att hon har anorexi och skickar henne till olika ställen, men ändå får svar att det inte är något fel. Att det är jobbigt att alla tror att det är något fel på en.


Och här började såklart jag också gråta. För att hon blev arg, för att jag började tänka på mina egna problem. Sen gick jag och var sur och ledsen en bit framför de andra så att de inte skulle se. K sa att det inte var detta egentligen, utan bara att alla säger sånt. De andra bad om ursäkt och försökte trösta henne. Efter en stund sa K förlåt till mig. Jag sa "förlåt själv", men hon märkte ju att jag var sur och ledsen, så jag vände mig om och sa "Du har inte gjort något fel, det är inte därför jag är ledsen. Jag ska förklara någon gång", sen började jag gråta ännu mer och gick iväg en stund.
Och så var det lagom jobbig stämning resten av tiden. Usch! De andra tyckte säkert att jag var dum som inte bara sa förlåt direkt.



När jag kom hem mailade jag K. Jag klarar tydligen inte av att prata med henne på riktigt, så jag kände att det var lika bra. Jag är fortfarande säker på att hon är ätstörd, men hon kommer ändå inte erkänna något, så jag skrev såhär:
"Jag känner att jag borde förklara lite varför jag blev så ledsen. Jag har varit orolig för dig, och ja, jag har varit rädd att du har någon ätstörning. Grejen är att jag själv har/har haft det (även om det inte syns på mig), och jag har tyckt att jag har känt igen en del av det hos dig. Jag antar att man blir extra uppmärksam när man är inne i det. Men jag tror ju på vad du säger, och jag ber om ursäkt om jag var jobbig. Jag förstår att det inte är kul att folk är oroliga för en, och jag ska inte lägga mig i mer.

Men ja, jag hoppas du förstår lite varför jag tyckte det var jobbigt att prata om över huvud taget. Och det här om mig vet inte folk, så du får verkligen verkligen inte säga till någon att jag har såna problem. Kände mig bara skyldig att förklara nu. Du behöver inte svara på det här om du inte vill.

Och bli inte orolig för mig eller nåt. Jag har kommit ifrån det mesta."


Hon svarade:
"Självklart ska jag inte berätta för någon! Och jag blir glad att du bryr dig om hur jag mår, så förlåt att jag blev så arg. Det är bara frustrerande att känna på sig att folk tänker så om en, jag vill liksom inte att andra som inte alls vet vad/ hur mycket jag äter ska har åsikter om vad som är bra för mig och vad jag bör äta, om du förstår. Om folk tror att jag mår dåligt så känns det som att de tycker att jag har anledning, och borde må dåligt.
Jag ska inte oroa mig, men jag är ledsen att höra att du har/ har haft det jobbigt."



Det känns inte bra. Men jag hoppas att det på något sätt är bra att hon i alla fall vet om det här om mig.

Jag träffade M i förrgår, efter att jag kom hem, och sov med honom för första gången. När jag såg honom blev jag bubblig och dog lite för att han är så snygg. Nu har han åkt iväg och ska vara borta i en vecka. Han beter sig som om han vill ha något seriöst, det gör han verkligen. Han är snäll, nästan för snäll ibland. Han vill träffas ofta, och sms:ar mycket när vi inte ses, och vi pratar på msn hela tiden känns det som. Han bryr sig, lägger märke till hur jag mår, frågar, vill veta saker om mig, vill att jag ska må bra.


Men nu kommer någon och säger att jag inte ska lita på honom, i princip. Hintar om att "Ja vi får se hur länge det varar då..." och påstår att han utnyttjar tjejer.
De som säger detta är hans gamla ex (de var ihop ett tag för flera år sedan), och hennes andra ex (som hon blev tillsammans med efter M). Jag vill inte höra deras åsikter, för jag vill få en egen uppfattning.
Dessutom kan det ju vara så enkelt som att han upptäckte att de inte passade ihop, och därför gjorde slut tidigt. Det är jobbigt att höra i alla fall, och just nu är jag arg på killen som pratar om M. Tror han att jag är dum i huvudet eller? Tror han inte att jag klarar av något själv. Han känner ju inte ens M, utan har bara hört grejer genom deras gemensamma ex.


Hehe, jag förstår om ni inte hänger med i det jag skriver. Krångligt med alla ex hit och dit. Förresten så vet jag ju att M var tillsammans med sitt senaste ex i över ett år, och hon gjorde slut. Alltså kan det ju inte vara så att han alltid utnyttjar tjejer.


Suck. Frustrerande.

Det har hänt lite mellan mig och M nu. Eller ja, en del. Han är nog den bästa människan jag någonsin har haft sex med, trots att det bara har hänt en gång (och första gången med en ny brukar inte vara super). Fy fan vad underbart!

Jag blir så fånig när jag är med honom. Kan inte sluta le. Han är så snygg, så lätt att prata med. Han ögon, och hans leeeende! Jag dör bara jag tänker på honom.


Men för att försöka få ner den här pinsamt puttinuttiga texten på en lite mer realistisk nivå...

1. Jag vet inte om det blir något seriöst av det. Alltså något riktigt förhållande. Jag vet att han tycker om att vara med mig, och att vi ska fortsätta träffas (efter att jag har varit bortrest. Ska iväg någon vecka nu). Han verkar inte heller tycka att det är jobbigt att någon ser oss tillsammans (typ pussas på offentliga platser). Men han blev dumpad för en månad sedan (och tycker dessutom att det är skönt att vara singel nu).

2. Jag vet inte om jag vill att det ska bli ett riktigt förhållande. Jag trivs bra med att vara singel, och har svårt för det här när man ska umgås med sin pojkvän hela tiden (efter att den rosa-töntiga glitter-kärleks-perioden har lagt sig lite). Men nu är jag ju kär som ett litet mongo, och det kan man inte direkt ignorera.

3. Han är lite gammal egentligen. Vi funkar bra ihop, men är ändå på olika ställen i livet.


Men nu är jag lycklig, och ska inte tänka för mycket. För just nu är allt precis som jag vill att det ska vara.

Efter varje helg, antingen på söndagen eller måndagen, går jag till träningshallen. Där väger jag mig, och ser att jag har gått upp i vikt. Sedan tränar jag två pass, helst två dagar i rad. För jag vågar inte lita på att det är vattenvikt efter helgen, och att jag går ner det sedan. Hittills har det varit ungefär så. Efter helg kan jag väga 49,5, men några dagar senare ligger jag på 48,5 igen.

Igår var inget undantag. Jag vägde nästan 50 (har inte vägt så mycket sedan i vintras). Och jag hade inte ens hetsat i helgen, inte bekymrat mig så mycket över maten. Mådde illa när jag drog på mig träningsbyxorna. Gick på step-up bas, och höll på att börja gråta. Det gjorde ont i mig varje gång jag såg min spegelbild. Sedan gick jag på ett normalt step-up-pass. Då kändes det lite bättre, eftersom det är svårare och roligare, så man måste koncentrera sig.


Jag förstår inte att jag har låtit det gå så långt att jag väger mig flera gånger i veckan, och att jag styrs helt av några fåniga siffror. Om någon frågar vad jag väger vill jag att det logiska svaret ska vara "typ runt 50 har jag för mig" (eller ja, helst 45, men ni fattar), och inte "det var 48,33 i morse". Jag måste inse att ingen annan än jag ser skillnad på ett kilo. Jag måste förstå att jag har något fel i huvudet om jag på väg till träningen tycker att mina ben ser snygga ut, men efter att jag har vägt mig fläskar de omkring och dallrar. Det funkar inte så.

Skärpning!