Igår blev det sådär. Lite misslyckat, gick runt ensam på stan, efedrinrusig och opepp efter familjebråket här hemma. Så småningom träffade jag två kompisar, och vi blev fulla. M kom dessutom dit, och min ena kompis (som introducerade mig för M) var jätteklängig på honom. Brydde mig inte just då. Hade skitkul tror jag.
Vaknade idag, trött och darrig men inte så bakis. Minnesluckor, lite överallt under hela kvällen. Och en riktig skitkänsla av att M inte alls är intresserad.

Men oj vad dagen vände. Alltså OJ. Det blev en sån dag man bara fantiserar om. Jag har varit med M i tio timmar. För att inte skriva en lång berättelse nu.
Tio timmar fyllda av:
Extrem värme
Jättebra utomhusteater.
Glass.
Oväder. Åska och regn.
Genomblöta kläder.
Inställda tåg.
Fotbolls-VM på M:s jobb där vi smet in när vi gav upp tågen.
Försenade tåg. En och en halv timme på stillastående tåg.
Prat om roliga fina saker.
Fick gå av tåget och tigga skjuts hem av mamma.


Det har inte hänt någonting alls mellan oss. Förutom blickar och lätta händer som råkar nudda vid varandra ibland. Pirr i magen, fint.

Supning i park ska det bli ikväll. Men det blir senare än jag trodde, så jag börjar ensam nu, här hemma.


Jag längtar ut, efter fest, efter människor. Sitter bara och väntar på att få åka. Och jag borde göra något vettigt under tiden, men det går inte. Jag bara tänker på att jag borde göra det, och mår dåligt. Känns som om jag har ätit för mycket idag. Vet inte om det är värmen, eller om jag faktiskt har ätit massor.
Frukost: Gröt och ett ägg.
Lunch: 1,5 dl yoghurt, och flingor.
Middag: Tre små färskpotatisar, två bitar sill, bönor i dressing, gräddfil.
Efterrätt: Glass, kanske 150 gram
Mellanmål: 1,5 dl yoghurt, och flingor.
+ några godisbitar.

Ingen nyttig dag alltså. Men mycket mat? Njäe. Orkar inte räkna på det. Vill inte. Tog glassen i två omgångar, det är nog därför det känns mycket. Efedrinet kanske gör att jag känner mig för mätt också. Och väääärmen.

Har en känsla av att kvällen blir misslyckad. Folk kommer ställa in. Det känns så. Jag vill inte sitta hemma och äta hela kvällen, vilket jag kommer göra om jag inte går ut och dricker.


Gud, jag längtar till imorgon, när jag får träffa M igen.

Bråk här hemma idag. Jag blev arg på pappa, som alltid. Han är så jobbig. Jag blir arg när han inte tar saker på allvar. Jag blir arg på honom för att han och mamma bråkar. Men jag hatar att jag är så taskig mot honom hela tiden. Sa att jag måste flytta ifrån den här skitfamiljen. Han började prata om att jag är den som hjälper till minst och bara stökar ner, och att jag är elak mot honom hela tiden.

Jag vet att jag är elak, att jag är elak i onödan. Jag blev jätteledsen, gick upp på mitt rum. Mamma kom så klart efter och började säga att det var hennes fel att det blev så här. Jag hatar att alltid behöva tala om för henne en miljard gånger att det inte alls var hennes fel. Hon tycker bara synd om sig själv och vill höra att hon inte gör fel.


Det där bråket fick igång alla jobbiga tankar. När det händer sånt får jag alltid lust att berätta allt de inte vet om mig. Jag hatar att ingen vet allt om mig. Att ingen känner mig helt. Tänk om jag hade berättat om alla tankar, alla kräkningar, alla skärsår, all alkohol, alla killar, alla droger. Tog några efedrin och sprang ut istället. Försökte spy, kände mig tjock. Lyckades göra ett fult blåmärke på mig. När jag kom hem kastade pappa någon slags katalog på mig, för han trodde att jag hade lagt den i trappan. Ett blåmärke till. Men jag förtjänade det, han kan väl också få bli arg.

Nu har jag tagit fyra efedrin. Har hjärtklappning och darrar, men det är okej. Ikväll ska jag dricka rosévin och bli full, hoppas jag.

Jag är lite lagom berusad. Kom precis hem efter 6,5 timmar med M. Vi åt glass, gick ut, drack cider, drack två drinkar. Pratade om allt möjligt. Hade väldigt trevligt. Men det "hände" ingenting, och det kändes tråkigt då, men bra i efterhand. Ni kanske har förstått hur jag är med sånt där? Killar, hångel, sex. Brukar se till att jag får hångla, för det är nice. Samma med sex. Men nu är det på riktigt. Nu är jag blyg och nervös och vill att han ska tycka om mig. Jag vill dra ut på det, så att jag får uppleva den här känslan så mycket som möjligt. Känslan av att något finns där, trots att vi inte har pratat om det eller visat det.


Fast, jag längtar efter att det ska bli mer av det. Jag längtar efter nästa steg.

Hm, det blev inte riktigt som jag tänkte innan.
Vi chattade idag. Pratade om vad han hade ätit till lunch, han sa att den var onyttig men att hans metabolism klarar det mesta så länge han äter regelbundet, så att kroppen inte går in i svält-mode.
Jag: "Mm det är dåligt"
M: "Jag kollade på dina gamla bilder på bilddagboken, och kunde inte låta bli att tänka på hur smal du var. Har du haft problem med maten innan? Menar inte att du inte är smal nu, men på vissa bilder var det nästan läskigt."


Gud vad nervös jag blev. Händerna började skaka och sånt. Visste inte vad jag skulle säga, men jag sa typ som det var. Att på de bilderna han menar, så hade jag inga problem alls med sånt. Men att jag faktiskt har haft det sen. Och att det var ganska nyss som jag bestämde mig för att ta mig ur det, så att jag har kvar en del jobbiga tankar och känslor, men äter normalt.

Det känns både bra och dåligt. Bra för att... det trots allt är skönt när någon vet. Dåligt för att jag kommer tänka på vad han tänker nu, om jag äter godis till exempel. Och för att min nödutgång kan bli lite blockerad.


Vi träffades i en halvtimme idag, på tåget. Inte planerat, men jag hade räknat ut att det kunde hända. Och tydligen hade han det också.
Vi ska träffas på söndag, för jag frågade om han ville med på en konsert. Han sa att han ville det (fast det inte är någon artist han känner till), för att "det är trevligt att komma ut, och så får jag ju träffa dig också"


Alla känslor vänder. Innan tog ångesten all min luft. Nu får jag svårt att andas för att bröstet är fyllt av bra saker. Jag måste hålla andan för att inte börja skratta. Jag går omkring på stan och ler som ett fån. Jag är så glaaaaad!

Jag tänker inte ha fåniga tankar om mat och vikt när jag lär känna den här killen. Jag tänker vara helt normal, äta normalt, äta glass med honom, dricka läsk med honom, äta chips. För jag är så trött på att tjejer alltid har dessa nojor och komplex. Jag är trött på att tjejer ska "tänka på figuren", "synda med en glass", ursäkta sig så fort de äter mycket. Jag tänker inte vara sån. Jag tänker inte fråga om jag ser tjock ut i de där byxorna, eller klämma mig på låren och gnälla över allt fett som är där.


Vi pratade om att träna för att få snygg kropp. Jag sa något i stil med att "man kan ju alltid bli snyggare". Han sa att man inte ska vara kroppgirig. Så himla sant. Var nöjd för fasiken! Jag är inte missbildad, har en kropp som fungerar. Jag har till och med ett ganska fint ansikte, och inga jättekonstiga proportioner. Men nä, det räcker visst inte för mig. Jag måste vara smalare än alla andra, helt utan putmage. Man kan inte få allt. Inse det.

Jag skrev ju om den där killen i förra inlägget. Och mycket riktigt, vi råkade ses på stationen när jag skulle åka hem. Och plötsligt satt vi på café och drack kaffe och te. "Äh jag tar nästa tåg istället". Sen råkade jag missa det, så det blev väl drygt två timmar vi satt där. Det var jättejättetrevligt. Han är söt och vettig. Smart. Snygg, söt, sån som jag vill titta på i evigheter.
Jag brukar tycka att det är jobbigt att umgås med folk jag inte känner bra. Pinsamma tystnader, svårt att vara naturlig, att komma på saker att säga. Men det kändes bara rätt. Och vi bestämde att vi måste göra om det. Allt är bara så fiiiint.


Mwih!


Idag har jag varit på både afro och step, och försökt träna bort hela helgen. Hoppas på träningsvärk imorgon.

Helgen har varit ganska bra. Var på en jättemysig fest i lördags, hos bästa vän. Bakade kakor, grillade, åt mat, blev full, åt kakor. Lagom mycket kakor om jag minns rätt. Tre sorter, jag smakade alla. Och tog nog en extra bit också. Ungefär som de andra gjorde.
Vaknade bakis igår och hjälpte till att städa undan. Åt kakrester i smyg. Mycket kakrester i smyg. Inte alls okej. Sen åt vi lite chips, lite choklad. Tittade på bilder från festen. Bilder på mig, en tjockis i den fina klänningen. En tjockis som tror att hon är liten och söt. Äckligt att se. Åkte hem med ångest.


Men igår kväll loggade han in. Vi chattade i många timmar. Åh vad jag har saknat att ha någon som är rolig att chatta med. Någon som gör att man sitter kvar vid datorn till klockan fyra på natten, fast man borde lagt sig elva. Så ångesten försvann så småningom.


Idag kommer vi kanske ses. Råka ses av en slump. Bara tur, och lite fuskhjälp från oss. Jag råkade nämna när jag ska träna. Han råkade nämna när han åker från jobbet. Så vi kanske råkar mötas vid stationen.



En del av helgens bakning

Kom igen då. Logga in nu, snälla! Skriv något, vad som helst. Få mig att le.


Längesedan jag fylldes av så starka känslor, som inte heter ångest, självhat och panik. Trots att jag inte känner honom får han mig att må bra långt efter att vi har slutat prata. Och jag kan inte få nog. Kan han inte bara logga in nu, innan jag ska sova. Få mig att stanna uppe halva natten fast jag ska vakna tidigt.


Jag känner på mig att det är något särskilt.

Varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större.
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod.

Kents ny fina låt från nya skivan. Lööööv it.






Jag sitter och chattar med en kille som jag bara har träffat några gånger på fester och så, men som är så söt. Sist satt jag, han och några till uppe hela natten efter en fest och bara snackade. Jag är lite småförälskad märker jag. Blev jätteglad när han loggade in, och sitter och ler när vi pratar.

Pirr i magen <3

Grejt. Min bror frågade om jag kunde hjälpa honom med en sak. En skitenkel oviktig sak som tar tre minuter. Jag började storgråta. Han började självklart undra varför, men jag hade ju inte direkt något svar. Kul, nu kommer han gå och vara orolig och fråga hur jag mår hela tiden.









hjälp

Men det var inte över där tydligen. Vi lägger till chokladspya i handfatet, och en spindel på golvet. Det blir ju bara bättre det här. Och ångesten är kvar.

Stress, trötthet, choklad, ångest, bantningspiller, tårar och rakblad.

Kul kväll.



Rubriken är för övrigt citat från Ted Ströms Vintersaga.

Om ett par veckor ska jag förmodligen träffa en killkompis från högstadiet. Det ska bli roligt, och spännande. Sist vi sågs kysstes vi lite, och båda ville mer, men jag hade pojkvän då. Så vi sov tillsammans utan att det blev något mer, och självklart ledde kyssandet till en massa ångest och skit för min del, som jag förtjänade (om någon undrar så gav det mig den knuffen jag behövde för att våga göra slut med pojkvännen som jag inte ville vara tillsammans med, så på ett sätt var det väl bra).


Det var alltså flera år sedan, och han har inte träffat mig efter det. Det innebär att när han träffade mig sist var jag sju kilo lättare, bmi på 16,5, ja, jag var spinkig helt enkelt...


Men tro det eller ej, det här är inget inlägg där jag ska gnälla om hur tjock jag har blivit. Jag är nämligen ganska övertygad om att han kommer tycka att jag är snyggare nu än jag var då, just för att jag har lagt på mig, fått snyggare former.

Så det var bara det jag skulle komma fram till. Det känns jättebra, och det är säkert ofta så. Att andra tycker att man är snyggare om man inte är skitsmal. Lagom är bäst, eller nåt. Inte för att man ska bry sig om vad andra tycker, men när det är något positivt för en själv så kan man gott suga åt sig.


Så jag är väldigt förväntansfull, och hoppas att vi kan hitta dit där vi slutade sist, för det var jääävligt romantiskt, gulligt och NICE!

Igår hade vi lite kalas här och åt tårta, därav mitt ångestladdade inlägg igår kväll. Visst, jag gick efter min regel att jag bara får äta när jag är med andra. Det var ju fika liksom. Men jag åt väldigt mycket ändå. Tänkte därför att jag skulle gå och träna idag, trots att jag borde ha vilodag nu. Jag mådde inte bra alls igår kväll.


Men idag, ingen ångest över tårtan. Och jag har faktiskt varken tid eller lust att träna idag, så jag skiter i det. Magen känns inte extremt svullen. Jag såg helt okej ut i spegeln, om jag spänner magen. Men det gör jag typ alltid. Har vant mig vid det. (Och ja, varje morgon drar jag upp tröjan och kollar mig i spegeln. Före frukost, efter toalettbesök, efter frukost). Idag var jag helt okej snygg. Kanske har min kost och träning gjort nytta så jag pallar med tårta bättre utan att få bollmage.


Fast antagligen är det bara de här byxorna som lurar mig att jag är snygg.

Jag vill inte känna ångesten komma emot mig varje gång jag har ätit för mycket.


Jag ångrar mig. Bara så ni vet. De här känslorna, de här tankarna är inte mina. De kan inte vara det. Jag ångrar att jag faktiskt tog steget att börja tänka på vad jag åt, att medvetet minska portionerna. För jag visste hela tiden vad jag tog för risker. Redan första gångerna jag kände mig duktig för att jag hade råkat glömma bort att äta. Första gången jag tittade ner på min arm och tyckte den såg fet ut. Redan då visste jag hade tagit de första stegen på fel väg. En mörk stig som är lätt att gå vilse på. Svårare att hitta tillbaka ju längre man går.
Jag visste det. Jag tänkte det redan då.


Jag ångrar mig. Bara så ni vet. Och jag ska vända, för än så länge kan jag hitta ut.

Alltså... Jag är ju snygg ändå. Visst skulle jag gärna vara smalare, längre, ha annan näsa, andra öron, platt mage. Ja det finns mycket jag inte är nöjd med. Men egentligen ser jag helt okej ut. Jag måste bara förstå det också.

Jag är smal. Även om jag är normalviktig så ser folk mig som smal. Jag har ganska fin figur. Jag har höfter och rumpa. En snygg rumpa har jag hört. Små bröst, men fina ändå. Sött ansikte tror jag.
Det finns alltså positiva saker med mitt utseende. Även om jag ofta hatar hela mig. Jag ska försöka acceptera min vikt. Jag borde nog det.


När jag var smal, när jag hade ett bmi på 16,5 utan att banta eller bry mig om vikt alls, då minns jag att jag inte vågade ha kort kjol, särskilt inte till svarta strumpbyxor. För det såg fånigt ut, tyckte jag. Att knäna var stora och låren spinkiga. Jag önskade att jag hade haft mer normala lår, som blir större högre upp.

Varför går jag då nu och önskar att jag hade precis de där låren? Jag kommer aldrig bli nöjd.

Upp ner upp ner. Hela tiden. Jag kan vara glad och känna mig snygg och bekväm med min kropp, min vikt, med det mesta. Tycka att det är okej att det blev lite för mycket godis. Inte hela världen liksom, det löser sig. Men en halvtimme senare har det vänt. Jag ligger i soffan, kramar en kudde och försöker låta teven hålla ångesten på avstånd. Försöker pressa tillbaka tårarna. Vet inte om jag ska spy eller hetsa. Önskar att de inte hade lämnat mig ensam hemma, önskar att jag hade någon att berätta för.



hjälp

Äntligen börjar jag må lite illa av allt ätande. Nu vill jag bara dricka en massa vatten, sen vill jag glömma hur mycket jag har ätit. Kommer säkert äta ännu mer sen bara därför. Mamma kom hem med godis, och jag blev lika glad som förfärad.


Och förlåt att jag skriver så mycket. Jag bara mår helt cp idag.

Jag sitter och gråter i min glass. Hej patetiska människa.