Jag mår så dåligt när jag har ätit kakor och sånt. När jag inte längre har koll på hur många kalorier jag har fått i mig. När jag inte vågar räkna ordentligt. Jag blir sur och irriterad på alla, och vill bara äta mer och mer.

Idag har jag ätit normal frukost, ett päron, en stor kaka (typ amerikansk cookie), en hemmagjord kanelbulle, och så lunch/middag. Nu ska jag snart äta keso, och sen vet jag inte hur det blir. Äter väl mackor ikväll, och säkert annan skit också. Guuud, varför kan jag inte känna vad som är normalt och lagom?

Att ta på sig ett par nytvättade stuprörsjeans, som man senast använde när man var 1,5 kg lättare, det är inte det bästa jag vet. Inte alls faktiskt.

Onsdagen slutade i hets. Jag förstår mig inte på mig själv. Får se om jag kanske kompenserar genom att äta mindre imorgon. Fucking bajs, det här skulle ju bli bra :(


Har ätit massor nu, och är inte ett dugg tillfredsställd. Vill ha glassen i frysen.

Fick en anonym kommentar: "Aprpopå ditt förra inlägg (som inte gick att kommentera) - du vill alltså att dina kompisar ska lägga märke till att du skär dig?
Varför? (jag är nyfiken för själv hade jag skämts ihjäl om någon såg mina sår)"


Skumt att vissa inlägg inte går att kommentera... Men i alla fall, jag menade inte att jag vill att mina kompisar ska se det. Jag har ju armband och så av en anledning. Men jag tyckte det var intressant ändå, att killen som jag har träffat typ tre gånger la märke till det, men ingen av mina kompisar som träffar mig flera gånger i veckan har tänkt på det.

Det säger något om killen tänker jag. Och att jag inte bryr mig så mycket om att han vet beror mest på att jag inte känner honom bra, och inte planerar att ha någon djup relation med honom. Lite samma sak som att jag kan skriva om det lite halvanonymt på nätet.


Nä jag är ganska glad att mina kompisar inte har tänkt på handledsvärmarna och armbanden. Min bästa kompis har sett märkena på låren, och det var tillräckligt jobbigt.

Hoppas det blev lite klarare nu.

Träffade den där killen igår igen, han som jag har träffat flera gånger nu. Han frågade om ärren på mitt lår (det är bara fyra, någon månad gamla). Jag svarade "äh det är inget", och han sa "Jag har sett att du alltid har något runt handleden också... Alltså jag vet inte vad man kan göra i ett inte seriöst förhållande, men om du behöver prata någon gång så kan du alltid ringa"


Inte för att jag någonsin skulle göra det. Men han är den enda som har sagt något om att jag alltid har armband och handledsvärmare. Det var ganska fint. Ingen av mina kompisar har lagt märke till det heller.


Idag är för övrigt en skitdag. Det har inget med mat, vikt eller ångest att göra. Jag är bara en idiot och har sabbat världens roligaste grej. FUCK!

Igår natt var hemsk. Jag hade lagt mig i min säng, legat där ganska länge och läst. Sen skulle jag släcka, men kollade som vanligt runt i rummet efter spindlar. Och så sitter det en stooor jävel i taket ovanför, sådär en halvmeter från mitt ansikte (jag har snedtak vid sängen). Jag gick upp så snabbt jag kunde utan att göra för mycket oväsen eller stora rörelser (för då hade den garanterat hoppat på mig). Jag blev själv förvånad att jag inte skrek och dog. Men ja, sen fick jag på mig trosor fort som fan, och en kudde fick dölja resten. Jag ropade jag på mamma, så hon och min lillebror vaknade. Bror försökte döda den, men den kröp ner under sängen. Så han fick krypa in under och leta upp den, och till slut lyckades han döda den med en bok. Sen gick han och mamma och la sig.


Jag satt på min pall i mitten av rummet, kramade kudden, grät tills den blev alldeles blöt och min blick åkte fram och tillbaks mellan alla fläckar och skuggor som kunde vara spindlar. Efter 15 minuter började jag frysa och tänkte att jag måste försöka lägga mig. Jag gick till sängen och tittade noga överallt. Lyfte på täcket, skakade täcket, vände kuddarna. Men när jag tänkte på att jag hade legat där under spindeln innan jag upptäckte den så mådde jag så illa så jag gick ner på toa. Trodde verkligen att jag skulle spy. Men det gjorde jag inte, för mamma kom ner.
Till slut la jag mig ändå, längst ut från väggen, med lampan tänd.


I morse gick jag till köket för att göra gröt. Skulle precis ta en av kastrullerna som stod på spisen, och gissa vad som fanns i den? Uuuh, jag ryser när jag tänker på hur den kravlade runt där. Stor och äcklig.


Fan alltså. Det är bara en tidsfråga innan jag vaknar av att en stor spindel kryper över mitt ansikte. Undrar om jag hade överlevt det, eller om jag hade dött av chocken. Jag vill helst inte veta.

Håller precis på att läsa igenom Angelices blogg. Gamla inlägg som jag inte har läst innan. Hon är bra. Vissa bloggar som jag läser nu är så himla peppande på olika sätt.

Så jag känner att jag måste säga tack till
Angelice
SkinnyLove
TheLittleSoup
Vägen från 37 kg
AnaAddict


Ingen av er läser kanske det här. Men i alla fall, ni skriver bra och får mig att vilja orka ta tag i det här.

Har någon tips på liknande peppande bloggar, blifrisk-bloggar eller så, så skriv jättegärna.

Det positiva med dagen är det här med hetssuget. Jag märker verkligen att det försvinner mer och mer. Helgerna är svåra, men annars funkar det.
I morse bakade jag bullar som jag skulle bjuda på lite senare. Jag blev klar kort innan jag skulle åka, och åt en samtidigt som jag gjorde mig färdig. Den var jättegod, men ändå bara en bulle. Visst, jag blev sugen på mer och hade lätt kunnat äta en till. Ja, jag hade säkert kunnat börja hetsa också. Men jag tänkte att det får räcka med en, och så var det bra med det.


Det känns som en bra grej att jag inte ser det som något väldigt speciellt. Innan, när jag har försökt undvika att hetsa, har jag tänkt att "nu ska jag låta mig själv äta en kaka eller lite godis", och så har jag suttit ner och ansträngt mig för att njuta av varenda liten tugga, för att få ut så mycket som möjligt av det. Mat och sötsaker har blivit någonting heligt, men det känns som om det börjar försvinna. Jag tror att det är bra att kunna äta en kaka i farten när man har bråttom, eller är på väg till bussen.
Inte proppa i sig så mycket och fort att man knappt hinner tugga innan man stoppar in mer. Inte hets.
Men inte heller att försöka lära sig sluta hetsa genom att ta miniminituggor och tänka på hur underbart gott det är under hela tiden.

Jag åt en bulle på ett par minuter. Jag stod upp, jag fixade saker samtidigt. Den var god. Mer än så är det inte.


Och nu...
Jag åt en portion mat för en timme sedan, eftersom jag var hungrig. Nu är jag mätt, och nöjd. Det är inte ofta jag har känt mig nöjd efter en måltid. Men om någon hade frågat mig om jag ville ha en macka nu, eller vad som helst, så hade jag tackat nej. Inte för att jag inte borde äta mer, eller för att jag hade fått ångest. Utan bara för att jag helt ärligt varken är hungrig eller sugen.


Allt börjar alltså funka mer naturligt, och gå av sig självt. Inte helt, och inte alltid. Men oftare. Det känns åtminstone som framsteg.

Ibland känns det riktigt bra. Ibland längtar jag efter att få en kropp med muskler som syns, en kropp som fungerar och är stark. Ibland känns det helt okej att jag har gått upp lite i vikt, och jag trivs nästan bra med mitt utseende.


Idag... Idag känns det för jävligt. Jag hatar hela mig och är säker på att jag kommer gå upp hur mycket som helst. Jag går upp nu fast jag inte äter för mycket, utan snarare i underkant med tanke på att jag tränar. Jag vet inte om det beror på att min ämnesomsättning inte har kommit igång än, eller om det kommer fortsätta så. Jag är ful och har världens största äckliga mage.

Det enda som tar mig igenom dagen är tanken på att jag faktiskt kan ändra mig sen. Om det går åt helvete kan jag gå ner i vikt om en månad, eller till hösten. Köra någon hård diet.
Och nu när jag ändå har gått upp lite i vikt och börjat äta mer så kan jag lika gärna fortsätta. Mitt hetssug har minskat och förhoppningsvis håller kroppen på att vänja sig vid mer mat. Därför borde jag fortsätta och verkligen ge den en chans. Jag vet inte hur lång tid det ska ta, men jag gör nog bäst i att stå ut och se vad som händer. Försöka äta ganska nyttigt och rätt (äta tillräckligt efter träning och blablabla), se till att hetsätningarna försvinner helt, och träna, bygga lite muskler.


Men idag, idag känns det bara helt åt helvete.

Idag trivs jag med det mesta. Nästan med min kropp till och med. Har varit på aerobics, och känner mig verkligen pepp på att äta ordentligt, bra mat, tillräckligt mycket mat för att min kropp ska få lite muskler. Jag vill att man ska kunna se på mig att jag går och tränar. Nu ska jag snart äta fil och flingor, sen blir det nog en promenad om det inte är för blött ute.


Förresten, för att vara lite mer vettig... Kolla in den här. Låten är moderaternas vallåt (Mange Schmidt, Wille Craaford, Sofia Talvik).

Bilderna visar hur bra moderaterna är (OBS! Ironi). Och ja, låten visar väl samma sak ungefär.

Jag väger ett halvt kilo mer än förra veckan. Hjääälp, nu blir jag skittjock och bara låter det hända. Fan fan fan!

...tänkte jag. Och jag vill låta bli att äta och gå ner det halva kilot igen. Hela vägen hem från träningen var det panik i mitt huvud. Ska jag låta bli att äta imorgon? Ska jag dra ner lite mer på maten? Eller ska jag försöka låta kroppen vänja sig vid att få mer mat, och snarare satsa på över 1500 än under?


Nu är det mindre kaos, och jag tror att jag har bestämt mig för att inte kompensera för helgen. Om jag äter mellan 1000 och 1500 kcal/dag, så är det kanske logiskt att kroppen vänjer sig och inte "klarar av" att det blir mer under helgen. Om jag istället hade ätit mellan 1500 och 2000 så är det möjligt att det hade funkat bättre. Jag vet inte, jag kan inte sånt så himla bra.
Men jag vet ju egentligen att 1200 kcal är för lite, och att 1500 är i lägsta laget med tanke på hur pass mycket jag tränar. Så nu ska jag försöka äta minst 1500 om dagen, och så gärna nyttigt. Inte glömma att ta vitamintillskott och sånt. Jag ska ge min kropp en chans, och försöka stå ut med siffrorna på vågen.


Målet är en snygg och tränad kropp. När den har blivit det kan jag ju se om jag vill gå ner några kg.

Igår såg jag dokumentären om kronprinsessan Viktorias uppväxt. De pratade en del om hennes anorexi, och man fick se bilder från när hon var sjuk. Usch, hemskt att se. Jag blev helt ledsen. Det såg verkligen läskigt ut. Särskilt eftersom det de visade från tiden innan var bilder där det såg ut som om hon hade gått upp lite i vikt. Så det blev sån extrem skillnad. Hon ska ju vara sådär glad med lite runda kinder och ja, inte pinnsmal.


Jag såg det med mamma, och jag vet inte om det är bra att hon märker att jag blir berörd av det. Fast det kan väl de flesta bli antar jag.

För övrigt är det lite synd att mamma har slängt bilderna från när hon var som sjukast. Hon måste ha sett hemsk ut. Nu är hon liksom fortfarande smal, ja, underviktig faktiskt. Men då vägde hon ändå 13 kg mindre. Hon måste ha haft ett bmi på... 12,7. Fy fan. Det känns sorgligt att tänka på. Stackars lilla mamma. Att hon tog sig ur det (dessutom på den tiden, när det inte direkt fanns skitbra behandlingar) är imponerande.

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur det var innan.
Innan, när jag kunde köpa 200g choklad och äta på rasten i skolan. När jag gick ner i köket och letade i skåpen efter godis, utan att ha en tanke på att det skulle vara dåligt, att jag inte borde... När jag ibland försökte sluta äta godis, för att jag lätt fick hål i tänderna. När jag tog med vaniljvisp till parken och satt och åt det med sked. När jag och min första pojkvän delade på 16 kulor glass på vår ettårsdag. När jag blandade vispad grädde med kakao och socker och åt ur ett glas.

Jag gjorde allt utan att ha en aning om hur många kalorier det är i en chokladbit, utan att känna mig svullen och tycka att magen putade ut. Utan att gå upp i vikt, utan att få ångest eller känna mig dålig. Jag vägde mig någon gång i halvåret kanske. Jag kollade mina mått bara när jag skulle sy kläder i skolan.
Och jag blev inte tjock.


Varför varför varför går jag upp i vikt nu, efter en helg med mycket godis? Varför har jag gravid-mage när jag har ätit. Varför är jag ful? Varför hetsäter jag?


Jag vill tillbaka.

Hehe. Jag tittade mig i spegeln nyss, och plötsligt känns en viktuppgång inte lika okej. Den här vikten känns inte okej. Jaja, jag kanske borde försöka acceptera att jag aldrig någonsin kommer kunna ha en avklippt tröja som visar magen. Just nu undviker jag bara att tänka.

Igår var en jättebra dag. Och kväll. Och natt. Supa i park är alltid bra. Och idag har jag ont i fittäään. Störigt, för i natt var allt bara trevligt.

Jag har lite obehagligt mycket humörsvängningar.


Nu känns det mesta okej.
I fredags åt jag lagom, ingen hets.
I lördags blev det väl inte direkt hets, men jag åt alldeles för mycket hela dagen, på ett dåligt sätt, och fick ångest sen.
Igår åt jag marängsviss och kakor, och en glass. Men på ett socialt sätt, som normalt folk.


Idag känner jag varken hetsbehov eller svältbehov. Jag är lite bakfull (nästan full fortfarande), och handlade nyss ramlösa och yoghurt till frukost. När jag var i affären tänkte jag att jag kanske skulle köpa kakor eller godis, för jag är bakis. Så jag gick runt och tittade på allt och försökte känna vad jag hade för cravings. Men jag var inte sugen på något direkt. Visst, det vore väl gott med godis. Men inte så gott att jag orkar köpa, välja ut, plocka ner i påse, betala pengar för det.


Jag menar, jag brukar vara konstant sugen på allt. Men det känns som om det börjar ge sig nu, att jag inte tänker att jag ska passa på och hetsa, utan att jag kan känna vad jag är sugen på för tillfället. Det känns bra.


Dessutom, men detta är kanske bara tillfälligt, känner jag inte att det är hela världen om jag inte blir smalare, eller om jag skulle gå upp något kilo. Det är okej. Det är bara jag som märker det ändå, och ingen tycker mindre om mig om jag väger lite mer.


Idag mår jag bra. Det känns som om jag kan bli normal snart. Men som sagt, den där känslan av att det är okej att väga mer kanske blir kortvarig.


Puss

hur fan kunde livet bli såhär? Guuuud, ta mig härifrån, ta mig till någonting annat.

Märkligt hur det kan vända så fort. För några timmar sedan kändes allt det dåliga så långt borta, men nu kommer ångesten och knackar på min dörr. Så fort det blir lugnt och stilla är den här. Klump i magen, korta andetag, tyngden, skuggan över hela min tillvaro, fuktiga ögon, brännande hals.

Och ingenting betyder något längre.

Nu ska jag lägga mig. Och vet ni vet ni vet ni?...

Jag har inte hetsat idag. Jag har ätit god mat och kakor och sånt, inte gått hungrig, men inte hetsat. Förstår ni hur stort det är för mig? En fredag utan hets. Utan ångest, utan illamående.


Räknade ihop allt, och det blev ungefär 1700 kcal, alltså ganska normalt. Nu ska jag bara klara imorgon och söndag också. Det vore sjukt härligt. Kalorierna spelar ingen roll, bara jag inte hetsar.


Puss och godnatt

Just nu känns allt... skitbra faktiskt. Jag har jobbat med en kompis idag, ätit väldigt god falafel till lunch, och tränat. Nu är kusin och kusinbarn här. Vi fikade i trädgården. Jag åt en liten bit ugnspannkaka, en havrekaka och en finsk pinne. Med kaffe till. Gott och mysigt.

Förresten köpte jag ramlösa med blodgrape & apelsinsmak. Den är goood. Jag kan lätt dricka sån när jag är läsksugen. Har kollat flera gånger extra på flaskan för att se att det verkligen inte är något socker i.


Hoppas ni har en lika solig och bra dag <3

Kuken.


Jag var så läskigt nära hets innan. Det låg en chokladkaka framme på bordet, och jag tänkte att ja, ett par bitar kan jag ta. Det blev sammanlagt en halv chokladkaka typ. Försöker att inte tänka på hur många kalorier det blir, för då börjar jag tänka att jag har ätit så mycket att det är skitsamma, och då kommer jag börja hetsa ändå.


Gick ut på en promenad, rökte alldeles för många cigaretter. Nu sitter jag och dricker buljong och försöker se det positiva; jag hetsade faktiskt inte fast jag var så nära. Men jag känner mig deppig och bajs bajs bajs.

Men det ska inte bli hets idag i alla fall. Bortsett från chokladen har jag ätit normalt. Imorgon ska jag nog jobba lite. Det är bra, för då sitter jag inte hemma och äter godis för att jag har tråkigt.