Blyertsteckning
Fel på hjärnan
Julmat och ångest
Dagens träning
120 benlyft
45 dips
45 utfall med varje ben
90 höftlyft
plankan i 60 sekunder
45 rygglyft
Bråk under julen
Dra mig ner
Det känns som om jag har kommit på att livet är meningslöst, fult och tråkigt, och dessutom inte i mina egna händer. Jag får möjligtvis vara med och peta lite med ett finger, ändra riktningen en aning, men inte mer än så.
Jag har nog alltid dragits till de mörka känslorna. Jag har alltid haft det bra. Jag har inget direkt att klaga på, ingen anledning att må dåligt, men tårarna har alltid funnits nära ögonen, och min kudde var alltid fuktig. Jag har sedan jag var liten haft en hemlig kärlek till melankoli, och mina känslor svämmade över hela tiden. Jag ville må dåligt, och man kan om man vill.
Nu är det inte så att jag vill känna att livet är meningslöst, men jag låter mina känslor dra mig neråt. Jag hade kunnat försöka göra något åt det, försöka tänka på det som är fint. Men jag letar alltid upp det dåliga i mitt huvud och tänker på det om och om igen. Och det blir nästan en sexuell grej av det. En orgasm av känslor i mitt bröst.
Dagens träning
120 benlyft
45 dips från stol
45 utfall med varje ben
90 höftlyft
60 sekunder plankan
45 rygglyft
Julgodis
Helgen har bestått av julbak, och självklart med en del ångest som följd. Varför kan jag inte bara ge mig? Det är inte hela världen att få i sig för mycket godis en dag. Man får nog räkna med att det blir lite mer onyttig mat och lite mindre träning så här nära jul. Det är inte så svårt att ta igen det sen, eller hur?
Vi gjorde gräddkola, fudge, nougatcrisp och pepparkakshus. Nu längtar jag till julafton. Jag vill vara ledig, men jobbar både på måndag och tisdag. Inte alls kul när det är kallt och snöigt. På torsdag tänker jag fan inte ha någon matångest för övrigt. Då äter jag en massa godis och mat, precis som alla normala människor gör när det är jul.
Dagens träning
Idag, det vanliga:
120 benlyft
40 dips från stol
36 utfall med varje ben
90 höftlyft
60 sekunder plankan
45 rygglyft
Gud vad trött jag är nu. Ska strax äta världens godaste fiskgryta med curry och kokosmjölk.
Fredagsbloggen
Dagens träning
120 benlyft (liggandes på rygg)
36 dips från stol
36 utfall med varje ben
90 höftlyft
50 sekunder plankan
45 rygglyft (liggandes på mage)
Jag gör lite fler varje gång. Yey!
Planen är alltså att göra detta varannan dag, så att musklerna hinner vila mellan gångerna.
5 laws of masculine power
Han har alltså nyckeln till hur man får ett förhållande att fungera. Phew, äntligen! Nu vet jag hur jag ska lösa mina problem. Jag ska tala om för min pojkvän att han ska börja fatta alla beslut, och sluta visa känslor, för annars kommer jag sluta vara attraherad av honom.
Det är intressant att Satori tror att han vet exakt vad både kvinnor och män vill ha. För det kan ju inte vara så att alla är olika. Och om det man då är kille, men inte vill fatta beslut, ska man gå emot sin egen vilja då? Ska man förändra sig själv som person för att få ett förhållande att funka?
Gah, det finns läskiga människor.
Tyckte för övrigt att det var en ganska tråkig debatt.
Snön och tystnaden
Snön kommer och lägger sig som ett täcke över allt som är skit. Den gömmer det fula. Den bäddar in mina tankar. Allt som finns kvar är bara kylan, ljuset och tystnaden. Jag tror att tystnaden är det bästa. Det enda som hörs är mina knarrande steg, mina andetag.
Dessutom är det något som alla reagerar på. Något som förändrar, skakar om i ordningen. Människor stannar hemma, bilar kör av vägen, cyklar halkar, tågen slutar gå.
Äntligen är det kaos även utanför mitt huvud.
Jag står inte ut här
Varför är jag inte glad? Jag förstår inte. Allt känns så meningslöst och tråkigt. Tiden går och går, men jag gör ingenting av den. Jag bara kämpar för att hålla mig ovanför ytan. Jag önskar att jag kunde gömma mig någonstans utanför allt det här. Där jag kunde se på när alla lever i sin stressiga vardag där varje dag, varje vecka, varje år är samma rutiner, om och om igen. Alla som tror att de har ett unikt och speciellt liv, som inte ser att alla styrs åt samma håll, springer i samma hamsterhjul.
Jag klarar inte av den här världen. Jag står inte ut med tanken på att spendera hälften av mina vakna tid på ett arbete jag inte ens gillar. Jag står inte ut med tanken på att ha pojkvän, bo med pojkvän, få barn. Äckliga äckliga barn som ingen annan än man själv tycker om. Jag står inte ut med tanken på att jag ska vara tjej, kvinna, resten av mitt liv. Jag står inte ut med tanken på att alltid behöva känna den här stressen. Att aldrig någonsin få vara fri, på riktigt. För det är man inte. Om man så har tre månaders betald semester så gör vetskapen om att man ska tillbaks till rutinerna att man inte kan känna den äkta friheten.
Allt är så jävla dåligt.
Godnatt.
Dagens träning
120 benlyft (liggandes på rygg)
30 dips från stol
30 utfall med varje ben
90 höftlyft
50 sekunder plankan
45 rygglyft (liggandes på mage)
Promenad i 75 minuter. Inte det ultimata vädret för den här typen av aktivitet. Halt och jävligt. Men det gick. Lägg märke till att jag klarade 10 dips mer än i förrgår också, haha.
Svenska traditioner i skolan
Jag noterade nyligen att en av mina vänner hade gått med i facebookgruppen "Vi som vill ha kvar svenska traditioner i skolan (ej rasistisk grupp)", och jag förstår verkligen inte grejen. Jag tycker att personen skämmer ut sig. Min kompis är alltså för övrigt smart och brukar ha vettiga åsikter. Men det här?
Jag är så otroligt trött på allt meningslöst tjat om traditioner. I gruppens beskrivning står det så här:
"En grupp som känner att vi vill ha kvar svenska traditioner som: Idas Sommarvisa, Svenska nationalsången, köttbullar, hissa svenska flaggan, Lucia m m.
Dags att säga ifrån och lära samtliga att oavsett land eller religon så tar man seden dit man kommer."
Ganska harmlöst, kan man tycka. Men det är precis sånt här som gör att SD får fler och fler röster, att svensk partipolitik smyger mer åt höger hela tiden.
Gruppen ska alltså inte vara rasistisk, utan enbart handla om att traditioner i skolan är mysiga.
Men för det första: "Vi vill ha kvar svenska traditioner". Det kändes tydligen viktigt att påpeka att det inte är några utländska traditioner man vill bevara. Svenska traditioner som Lucia... vänta nu... joo, Luciafirandet har sitt ursprung i Sverige, så var det väl?
Om gruppens skapare nu vill kämpa för att få behålla sina traditioner, så kunde man tänka sig att det smartaste är att rikta sig till skolpolitiker, andra politiker eller rektorer. Men gruppen budskap känns ganska tydligt: "Dags att säga ifrån och lära samtliga att oavsett land eller religion så tar man seden dit man kommer"
Det är alltså de som kommer hit som ska lära sig att utöva svenska traditioner. Det handlar inte om att skolorna ska fortsätta servera köttbullar, utan att invandrare ska lära sig att äta köttbullar.
För det andra: Jag förstår inte hur man orkar tjata om traditioner. När det väl gäller så är det oviktigt. Kulturer utvecklas, traditioner förändras, och så kommer det alltid att vara. Det vi tycker är tradition nu existerade inte ens för 100 år sedan. Jag menar; Idas sommarvisa, det är ingen gammal tradition som är typisk för den svenska kulturens historia. Det är en meningslös sång som folk under 30 tycker är mysig att sjunga.
Om vi alltid skulle ha varit så noga med att bevara traditioner så skulle vi haft kvar morgonbön i aulan varje morgon, pojk- och flickskolor, och så barnaga då förstås. Fina fina svenska traditioner!
Inse att Sverige inte längre består av konservativa ursvenskar. Här bor folk från alla möjliga kulturer varesig ni vill det eller inte, och här bor många som tycker att utveckling är en bra grej. Alla kan inte anpassa sig för att ni tycker att det är så otroligt viktigt att sjunga Idas sommarvisa.
Kicken
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Markus Krunegård – Hela livet var ett disco
Ja, den texten passar mig bra just nu. Vart tog allt det roliga vägen? Tiden när allt var nytt och spännande, när alkoholen räckte mer än väl och man inte ständigt letade nya droger, nya rus. Vad gör man när man har provat allt man vill prova? Varit kär, haft förhållanden, varit singel, knullat runt, supit måttligt, supit sig redlös, rökt sig korkad, spytt, gjort bort sig, däckat, gömt sprit för föräldrarna, flyttat hemifrån, pluggat, jobbat.
Vad gör jag nu? Hur hittar jag något att leva för nu? Och vart tog jag vägen mitt i allt det där? Vad hände med drömmen om den jag skulle bli? Jag trodde att jag utvecklades, att min självkänsla blev starkare. Och visst, på vissa sätt var det så. Jag vågar mer, jag gör mer saker. Men jag slutade tro på att mina tankar var något att ha. Jag började känna att vissa personer hade rätt. Att mina åsikter var löjliga och att jag var korkad.
Nu ser jag att de som tycker att jag är liten och fånig själva är mindre än de tror. Deras åsikter är inte alltid genomtänkta, och deras beteende är pinsamt. Jag blir ledsen när jag inser att deras ord faktiskt nådde in till mig, lämnade rispor inuti. Deras kommentarer om att jag var töntig och liten, att jag var en slampa. Det är slut nu. Jag vet vem jag vill vara och jag vet att de aldrig kommer bli större. De har fastnat och slutit sig själva.
När jag tittar på mig själv, när jag gör mina situps och nyper i fettet framför spegeln, så är det inte mig jag ser. Det är inte jag. Jag skulle aldrig bli sån där. Jag skulle aldrig bry mig om petitesser på det där osäkra sättet. Jag skulle aldrig någonsin få ångest för att jag hade ätit lite godis. Jag var ju större än så, mina hjärna skulle ägna sig åt viktigare saker. När sjönk jag till den nivån?
Jag ska bli den jag vill vara, och jag kan bli det. Jag kan bli starkare.
Cop15
Jag blir så ledsen när jag läser om Cop15-demonstrationerna. Det är riktigt jävla obehagligt att vissa får bete sig hur illa som helst bara för att de råkar vara poliser. De kommer undan med det mesta, eftersom de håller varann om ryggen, och vanligt folk litar på att poliser sköter sig, att poliser alltid gör vad de kan för att hjälpa människor. Men det är nog dags att inse att det inte stämmer.
När poliserna tvingar 400 personer att sitta på marken i fyra timmar när temperaturen ligger runt noll, trots att dessa personer inte har gjort någonting, då är det något som inte fungerar som det ska. Poliser använder mycket mer våld än nödvändigt i dessa situationer. Att upprepade gånger slå en sittande person med batong, tills blodet rinner, det är inte att handla i nödvärn. Och det har hänt så många gånger nu. Vi borde förstå att det är så det ligger till.
Som Göteborg 2001: Att skjuta rakt in i en folkmassa (i ansiktshöjd), att skjuta en människa i ryggen när han står fem meter från ett gäng poliser med sköldar och hjälmar, och ensam gör ett par halvdana försök att slunga iväg någon sten åt deras håll, det är inte att handla i nödvärn. Hur man än ser på det så är det inte en hotfull situation för poliserna. Om skotten hade hamnat lite annorlunda, det handlar om centimeter då, hade vi haft två döda i Gbg-demonstrationen.
Men det är klart, polisen måste göra sitt jobb. Och deras jobb går förmodligen ut på att se till att människor håller sig på sin plats i hamsterhjulet. Att ingen förstår hur förtryckta vi är. Att ingen ser att vår västerländska demokrati är en bluff, ett skådespel som ska invagga oss i en känsla av att vi har det tryggt och bra. Ett skådespel som får oss att tro att vi kan vara med och förändra samhället, men att det inte behövs.
Dagens träning
20 dips från stol
30 utfall med varje ben
90 höftlyft
40 rygglyft (liggandes på mage)
Plankan i 30+30 sekunder
Ja gud. Mina armar har noll muskler. Men det här var en början i alla fall.
Kaaaallt
Jag har kommit fram till att det är för kallt nu. Igår försökte jag cykla en runda, men man fryser verkligen ihjäl. Så jag tänker inte tvinga mig att träna varje dag. Det får bli lite styrketräning hemma de dagar jag har möjlighet, och efter jul hoppas jag på att jag har träningskort så att jag kan börja på aerobics eller dans. Jag kommer fortsätta cykla när jag ska någonstans, men några 45-minutersrundor blir det knappast.
Lördagens bakfyllemorgon
För det första: Jag ska inte tänka sådär mer. Jag äter normalt nu, och det är inte hela världen om jag får i mig onyttiga saker. Min kropp är inte inställd på svält och kommer inte ta upp allt jag stoppar i mig och lägga på lager.
För det andra: Jag åt inte ens något onyttigt.
Hur som helst så fick jag äntligen dricka mig full. Äntligen slippa tänka. Jag förstår inte hur jag skulle klarat mig om det inte fanns droger i världen.
Supa
Dagens träning
Rita
Foton
Jag skulle leta upp en gammal bild bland mina foton på datorn, men fastnade såklart bland bilder på mig. Gamla bilder, bilder på den spinkiga jag. Den snygga jag. Bilder från tiden innan jag gick upp i vikt, innan jag ens funderade på kalorier och kilon. Jag vet att jag inte borde titta på dem. Jag vet att jag inte klarar av det, men jag kan inte sluta. Det gör så jävla jävla ont i mig när jag försöker få in i mitt huvud att jag aldrig någonsin kommer se ut sådär igen. Jag försöker acceptera det, men det går inte.
Jag hatar mig själv för att jag inte förstod hur lyckligt lottad jag var då, och jag hatar mig själv för att jag är så patetisk att jag gråter för att jag inte är underviktig längre. Kan inte någon bara döda mig? Jävla skitliv.Dagens träning
Dagens träning
Ensam
Jag ser allting som stora aktiviteter. Om jag ska gå på en teaterföreställning som är ett par timmar lång en kväll, så ser jag det som den dagens aktivitet. Då vill jag helst inte ha något annat inplanerat under hela dagen. Självklart fungerar det inte att ha det så, särskilt inte om man jobbar. Så därför skapar det en massa onödig stress för mig. Jag borde verkligen försöka ändra mitt tankesätt, så jag inte ser varenda liten sak som ett stort projekt.
Men idag är jag ensam, och kan ägna min tid åt onödiga saker. Dricka te och se på tv, läsa eller rita lite. Det blir som en paus från livet, och det behöver jag.
Dagens träning
Sen har jag gått och cyklat lite fram och tillbaks i stan av olika anledningar, och efter jobbet blev det en cykelrunda på 9,5 km (35 minuter) i mörkret.
Jag hatar att det blir mörkt så tidigt. Om man ska göra något utomhus måste man göra det på förmiddagen, och det kan man inte så ofta när man jobbar eller pluggar. Gud, jag längtar till våren och sommaren nu. Allt blir mycket roligare och lättare då.
Kakor = ångest?
Dagens oträning
165 benlyft hittills, men det blir kanske nåt mer.
Dagens träning
Jaja, jag har i alla fall cyklat 13 km (47 minuter).
Nu blir det snart glöggdrickande.
Bild
Pro ana
Jag sitter och läser proana-bloggar nu. Det var inte riktigt meningen att börja göra det. Jag letade efter andra bloggar. Men nu kan jag inte sluta. Jag tittar på deras bilder och läser deras tips. Och vill dit. Jag vill också väga mig och se att jag har gått ner två kilo på en vecka. Jag vill också ha platt mage och fina ben. Jag vill också känna mig duktig för att jag inte äter. Och nu känner jag att jag hade klarat av det. Att jag hade klarat av att låta bli att äta, utan att börja hetsäta efter ett tag. Men jag vet egentligen att det inte fungerar så. Jag vet att hungern får mig att vilja äta vad som helst. Jag vet att det inte hade gått bättre än förra gången.
Jag måste lära mig att tycka att jag ser okej ut nu. Jag måste lära mig att det inte är duktigt att låta bli att äta en hel dag. Jag måste lära mig att de som skriver proana-bloggar inte representerar alla världens människor. Att de flesta faktiskt inte ser ut så, och att de flesta inte heller tycker att det snyggaste är att vara pinnsmal.
Kakor
Mitt mål nu är inte att gå ner i vikt (även om jag innerst inne fortfarande känner att jag vill bli smalare. Men de tankarna ska jag ignorera så gott jag kan). Mitt mål är att det ska synas på min kropp att jag faktiskt tränar lite.
Men kakorna. Alltså jag köper i princip aldrig varken kakor, läsk eller godis. Men jag bakar. Inte när jag är hemma själv, men när jag hälsar på föräldrarna så brukar mamma och jag baka, och mina vänner bjuder ofta på kakor. Jag måste börja tacka nej ibland åtminstone. För som det är nu blir det kakor många dagar i veckan. Men jag tänker inte börja med någon regel om att jag bara får äta kakor en gång i veckan, för då blir allt bara tråkigt och jag får en massa skuldkänslor. Jag ska bara börja tänka på att äta så lite kakor som möjligt. Om jag klarar av att låta bli så är det bra. Annars är det inte hela världen.
För övrigt så har jag bestämt mig för att låta bli att väga mig ett tag framöver. De senaste veckorna har vetskapen om hur mycket jag väger bara gjort att jag tycker att jag är ful. Alltså, om jag inte hade vägt mig hade jag inte känt så, men vågen har ju rätt, så då måste jag vara tjock och ful igen.
Därför struntar jag i det ett tag, och fokuserar på att träna och äta rätt bara.
Träning idag
Cykeltur: 11,8 km (45 minuter). Blåsigt och jobbigt.
Dagens träning
Cykelrunda: 7,7 km (25 minuter) + 11,6 km (45 minuter).
Liten, feg och tråkig
Hon som inte bryr sig, hon som skiter i dig Som inte är brudig, hon räknas knappt till tjej Saknar inte större bröst, är ganska androgyn Pallar inte mode, klackar, läppglans och parfym
Hon som är modig, självständig och stark Hon gör allt du hatar; super, röker, testar knark Vad ni än pratar om tar hon över diskussionen Hon kan allt om politik, är med i farliga aktioner
För hon vet vad som är viktigt, hon vet var hon står Och hon vet att det är värt de brott hon begår För hon ska ändra världen, och inget är på låtsas Med livet som insats, för det onda måste krossas
Hon kommer döda för detta, döda och dö Hon är inte rädd, hon slåss och hon får spö Hon skiter i normer, hon tänker slå sig fri Det är henne jag vill vara, men aldrig vågat bli
Leka
Cykla
Hemlösa
Okej, jag förstår om man inte vill ge pengar till hemlösa av olika anledningar. Men herregud, vad tror hon? Att rika människor går runt och tigger pengar för att det är så jävla roligt? Har det gått så långt att man går runt och ber främlingar att ge en några kronor, då är det nog rätt så illa. Att man har råd att äta betyder inte att man har ett jobb, ett hem, en fast inkomst. Jag tänker mig att hemlösas största problem idag oftast inte är att de inte har pengar till mat, utan att de är fast på botten. Att de inte har möjlighet att få jobb och boende.
Sen fortsatte diskussionen med det vanliga: "Vissa kommer ju och frågar efter pengar till bussbiljett. Som om man tror på det!" Detta skulle tydligen också vara en anledning till att inte ge pengar.
Jag blir så trött på alla som gnäller om detta. Dom köper bara sprit för pengarna, bla bla bla. Återigen, vad tror hon? Att de är stenrika och tigger för att det är kul? Förmodligen behöver de pengarna, och då kan man väl skita i vad de behöver pengar till (särskilt om man inte ens ger pengar, då kan man åtminstone låta bli att lägga sig i). Det är väl inte konstigt om de hittar på. För det första är det kanske större chans att man får lite pengar om man säger att det är till en tågbiljett. Och för det andra, måste de tala om vad pengarna går till? Måste du veta det? Borde de säga "Jag behöver pengar till tamponger, öl, kondomer, nässpray, en mobiltelefon och huvudvärkstabletter"
Du behöver inte tala om vad du lägger dina pengar på, eller hur? Varför ska de göra det? Låt dem säga att det är till bussresor. Låt bli att ge pengar om du vill, men ha inte synpunkter på vad de köper.
Sen kom det här då: "Alltså jag förstår bara inte hur man lyckas bli hemlös i Sverige idag!"
Nä just det, det går ju inte. Än en gång, de har valt det själva för att det är så roligt. Folk tror att sånt där är så långt borta, att de själva aldrig skulle kunna hamna där. Men tänk dig då, du bor hos dina föräldrar, men blir utslängd. Inga släktingar vill veta av dig och du känner ingen du kan bo hos. Poff, hemlös. Försök få ett jobb utan att ha en adress.
"Men då hade jag gått till socialen" Jamen du, det var en bra idé, gå och föreslå det för en hemlös... Tror du inte de har gjort det? Tror du inte att de har försökt få hjälp? Det är inte det lättaste att få hjälp av socialen heller. Uppenbarligen hjälper de inte alla. Det är fan läskigt att tänka på hur lätt man själv skulle kunna hamna där.
Nä, ibland blir jag trött på mina vänner...
Duktig
Jag måste sluta känna mig duktig när jag har ätit för lite. Ibland råkar det ju bli så att man inte äter på halva dagen, och då blir jag stolt över mig själv. Igår åt jag lite när klockan var halv fem, men efter det stack jag till pojkvän och åt inte mer. Jag blev svinhungrig vid nio, men då kände jag mig så duktig att jag vägrade äta. Och idag har jag kvar den där känslan. Jag är farligt nära att börja om. Tankarna kommer tillbaks, precis som då. ”Om jag bara äter liiite mindre…”
Men jag måste skärpa mig. Jag får inte...
För övrigt så har jag varit sjuk och inte kunnat träna på nästan en vecka. Men nu är jag typ frisk, så imorgon får jag ta tag i det där.
Varför jag slutade
Det var en kombination av olika saker som gjorde att jag bestämde mig, i slutet av oktober. Jag mådde självklart dåligt av att ständigt äta för lite. Varje gång jag åt för mycket fick jag ångest, och jag var ledsen och trött hela tiden. Jag insåg också att det inte gick framåt. Jag var 4 kilo lättare än innan, och de 4 kilona var inte värda all ångest och tid. Men mest var det nog tanken på att mamma gick runt sådär i tretton år. Jag märkte ju att jag fastnade i det. Jag fick ångest av att tänka på att börja äta normalt igen. Att inte gå ner de sista kilona. Och när jag insåg det insåg jag också att jag verkligen var tvungen att sluta. Om jag hade fortsatt hade mamma dessutom fått reda på det förr eller senare, och det hade varit så jävla jobbigt. Jag skämdes fruktansvärt mycket för att jag gjorde sådär trots att jag visste vad hon har gått igenom.
Så jag bestämde mig. Jag bestämde att det inte var värt det, att jag hellre väger fem kilo mer än att må sådär, vara sådär, tänka sådär. Jag gjorde ett schema också, för vad kaloriintaget skulle ligga på varje dag i två månader framöver. Långsamt skulle jag börja äta mer, så skulle jag slippa gå upp i vikt så mycket. Men det gick åt helvete med det där schemat.
Jag mådde väldigt dåligt av andra anledningar just då. Och det tog inte många dagar innan jag gav upp. Jag sket i det helt enkelt. Sedan dess har jag ätit, och gått upp i vikt. Jag började träna också, vilket jag faktiskt inte hade gjort innan, mer än raska promenader och så.
Så där är jag nu; äter normalt (tror jag), tränar lite, väger mycket. Jag är tillbaks på samma vikt som innan jag började banta, och jag kämpar hela tiden med tankarna. Jag får fortfarande ångest av att äta för mycket, och jag känner ofta att jag vill sluta äta igen. Jag känner mig tjock, och trivs inte.
Men jag har bestämt mig för att inte bli sjuk. Jag ska inte få anorexi, jag ska inte tillbaks dit. Jag ska inte bli som mamma. Hon ska slippa se sin dotter göra exakt samma misstag som hon själv gjorde. Så det viktigaste just nu är att jag tvingar mig själv att äta normalt. Att jag inte låter mig själv ge efter för de jobbiga känslorna och tankarna.
