Riktigt bra helg. Jag har inte tänkt på kalorier (eller jo, men jag har ignorerat tankarna). Har ätit chips, kaka, druckit sprit, druckit drink. Jag har haft skitkul, träffat nytt folk, dansat, fnissat, gjort upp planer för att utmana mig själv och min jävla blyga personlighet. Nu ska jag börja mitt nya liv, med initiativtagande och vidgande av min umgängeskrets. Det är mitt eget ansvar att ta vara på mina vänner, och att lära känna nya människor. Det är bara jag som kan förändra sånt, och en förändring behövs.


Idag såg jag till att jag "råkade" träffa en kille jag gillar. Jag älskar att flörta lagom diskret, att vara onödigt glad och trevlig, le lite extra sådär. Han var definitivt med på noterna (han är en ganska flörtig person tror jag), och gjorde en gratis latte till mig. Och jag borde kanske nämna att han jobbar på café då, så jag gick in och skulle köpa en kaffe latte.
Det är underbart att känna sig sådär oseriöst kär i någon. Lite pirr i magen och nervöst darrande händer. Jag älskar det!
Bra dag, bra helg. Bra liv.

1200 kcal idag. Inget direkt sug än så länge. Det blir ju inte så mycket till sug när man vet att man kan gå och ta en macka om man blir hungrig.

Har sökt in till universitetet idag. Kom plötsligt på att sista ansökningsdatum är imorgon. Så det var väl på tiden. Får se om jag ska gå någon av kurserna dock. Har sökt till en annan utbildning också, som jag hellre vill gå på om jag kommer in.


För övrigt blev jag än en gång påmind om hur mycket jag hatar sommaren. Alltså, jag älskar värmen och blommorna och festerna och människorna och glassen och badet. Men dessa vidriga spindlar förstör allt. Det är nästan inte värt det. Det satt en på min vägg idag. Halvstor, sådär 4cm om man räknar med benen.
Precis när jag såg den; liten chock, men jag tog mig samman, kände att "Nä det här ska jag klara", hämtade en flugsmälla, kom in på rummet. Ännu en chock för att den var så stor. Och jag försökte verkligen. Försökte gå tillräckligt nära, försökte samla mod. Men nej. Jag tittade på den och tänkte att "om den rör sig nu så dör jag". Stod där och började gråta, men kunde inte gå ut ur rummet eftersom jag ville hålla koll så att den inte stack iväg. Så jag väntade i sådär en kvart tills mamma, som hade pratat i telefon hela tiden, kom upp och kunde döda den åt mig.
Varför måste jag vara ett sånt barn hela tiden? Varför klarar jag inte av att döda spindlar själv? Eller ringa telefonsamtal, eller gå till arbetsförmedlingen, eller göra något i mitt liv över huvud taget?

Jävla spindlar.

Har precis ätit frukost. Havregrynsgröt med mjölk. Det känns skönt att jag tillåter mig att äta nu, men samtidigt jobbigt. Idag kommer jag förmodligen äta mellan 1000 och 1500 kcal, och inte träna alls. Är fortfarande sjuk. Jag trivs inte alls med att min mage är rund, och det känns som jag blir tjockare och tjockare för varje minut.

Men jag försöker intala mig att jag inte kommer gå upp i vikt. Hetsandet får mig att gå upp i vikt, inte 1300 kcal/dag. När jag blir frisk kan jag dessutom träna igen, och då kommer jag snarare gå ner, även om jag äter så här mycket. Så nu tänker jag passa på att äta när jag är hungrig, äta det jag är sugen på (inte godis och sånt nej). Så ska jag bli av med ångest, hunger och sötsug. Sen kan jag börja fundera på hur jag ska bli av med de här kilona.


Förresten, det bästa med att äta såhär är att magen kommer igång. Så himla nice att kunna bajsa, och inte vara hård i magen och sitta på toan i en halvtimme och dricka tre koppar kaffe för att kunna bajsa över huvud taget.
Toalettbesöken kommer bli en fröjd den närmsta tiden, haha.


Hoppas ni har det bra, och utnyttjar det fina vädret mer än vad jag gör.

Meeen... Ännu ett försök till förklaring här då.

I mitt förra inlägg skrev jag om min kompis: "Jag hatar hennes "nyttighetstänk". Jag hatar nyttighetstänk över huvud taget, för det är tråkigt tråkigt tråkigt! Tråkigt när ens kompisar tackar nej till fika, och framför allt tråkigt att vara den som tackar nej."

Anonym kommenterade: "Så du klandrar din kompis för att hon är så trååkig som vill äta hälsosammare, detta trots att du själv är någon slags wannabe anorexitjej som bara ljuger för dina kompisar?"


Jag klandrar inte min kompis. Jag tycker inte att hon är tråkig. Jag förstår henne mycket väl, eftersom jag själv tänker likadant, bara mycket mer överdrivet.
Det är inte hon som är tråkig, det är nyttighetstänk som är tråkigt. Det är tråkigt när någon alltid tackar nej till fika eller godis för att de ska vara nyttiga. Och som sagt, det är framför allt tråkigt att vara den som tackar nej. Jag vet, eftersom jag är den personen. Jag smiter undan från efterrätten. Idag gav min bror godis till mig. När han hade gått slängde jag det i papperskorgen. DET är tråkigt. Vilket jävla trist liv man har när man håller på såhär. Som jag. Det är mig själv jag är bitter på, ser du inte det?

Jag är rädd för att min kompis ska gå för långt med sitt nyttiga ätande. Att hon också slutar kunna njuta av godis utan att räkna kalorier.

Hm, någon hade fått uppfattningen att jag bara föraktar mina vänner, och tycker att jag är bättre än dem.
Och nu när jag tänker efter så är det inte så konstigt. Det är väl lite den bilden jag har gett i bloggen. Det är mina bittra tankar jag skriver ner här kanske.
Angående det jag skrev igår, så är det inte mycket som är sant där. Det var en typisk just-då-känsla. Ett utbrott av ångest, ensamhet och en skrikande känsla av att allt är meningslöst. Texten beskriver känslan bra, men är knappast något att lita på om en vecka.

Min kompis, som är så smal... Jag tycker väldigt mycket om henne, och är väldigt orolig för henne. Jag ser att hon har problem, att hon har anorexia. Och jag vill så gärna hjälpa henne, men det verkar aldrig bli något tillfälle att ens nämna det för henne. Jag hatar att jag inte har lyckats prata med henne än, och jag hatar att hon drar sig undan mer och mer.

Min kompis som vill bli nyttig... Det är en nära kompis som är lik mig på många sätt. Vi har bott tillsammans, och trivs i varandras sällskap, även om vi kan se varandras dåliga sidor också. Jag hatar hennes "nyttighetstänk". Jag hatar nyttighetstänk över huvud taget, för det är tråkigt tråkigt tråkigt! Tråkigt när ens kompisar tackar nej till fika, och framför allt tråkigt att vara den som tackar nej.

Min mamma... Självklart hatar jag inte min mamma. Jag älskar henne, och hon är otroligt bra på att lyssna, förstå hur jag känner, och trösta mig. Men jag hatar att jag inte kan berätta för henne om det här.

Mig själv... Jag hatar mig själv. Inte alltid, men just nu. Och jag är inte bättre än mina vänner.


Sen kan jag passa på att nämna min bästa kompis, min bästis, min bff, min tvillingsjäl, som jag nog inte har skrivit om i bloggen. Hon är den enda som vet om min viktnoja, att jag har bantat och så (utom mitt ex, han visste också). Men nu vet hon inget, att jag är inne i det igen. Och jag kan inte säga något heller, eftersom hon skulle göra vad som helst för att få mig att sluta. Hur som helst så är hon världens bästa människa.


Så, det här stämmer bättre med verkligheten. Men självklart blir jag trött på mina kompisar ibland (vissa mer än andra). Förlåt om jag låter bitter ofta.

Åh gud, vad är det för fel på mig?

Jag är yr. Trött, tjock och yr av all mat inuti. Och tjock. Väldigt tjock. 
Just när det började gå framåt. Just när det kändes så bra. Nu är jag tjock. 

Och jag hatar alla. Jag hatar alla som lyckas bättre än jag. 
Jag hatar min kompis som är den smalaste människan jag har sett.
Jag hatar min andra kompis som vill "bli nyttig" och sluta äta godis.
Jag försöker övertala henne att låta bli. Nää, man kan väl inte 
sluta äta sötsaker helt? Då blir livet så tråkigt. Det är bättre 
att bara dra ner på det lite. säger jag som om jag brydde mig om 
henne, när det enda jag bryr mig om är min egen rädsla för att hon 
ska gå ner i vikt utan att anstränga sig, när jag kämpar varenda 
sekund och ändå misslyckas.

Jag hatar min mamma som aldrig hetsade. Jag hatar alla smala 
personer som är smala fast de äter. Jag hatar anorektiker och
jag hatar att jag vill vara smal. 
Jag hatar mig.



Väck mig inte imorgon. Den här dagen har varit så lång.
Alla stigar jag prövat.
Och jorden har haft sin gång.

Nu börjar fötterna domna.
Dom har vandrat sig slut.
Snart får jag äntligen somna.
Så vilar jag ut.

Väck mig inte imorgon. Låt solen gå upp utan mig.
Låt det vara en fin dag.
Låt solen gå ner utan mig.

Nu börjar omvärlden domna.
Inget händer här sen.
Nu får jag äntligen somna.
Så väck mig aldrig igen...


eMiL Jensen - Väck mig inte imorgon

Håller på att bli galen. Jag vill smyga ner i köket och ta kakor, men pappa lägger sig aldrig. Fan. Han är den långsammaste människan i världen. Jag vill gå ner och skrika på honom att han ska gå så att jag kan få rota i kakburkarna ifred. Men det är kanske inte den smartaste taktiken ändå...

Och nej, min hets stannade inte där. Mer mer mer. Mer. Mer...

Oh noo... Dags för fika, och jag ska försöka lyckas med konststycket att äta lagom.
Jag förstår inte hur det kan vara så svårt.


Att det är detta vi ska fika gör det inte direkt lättare...

Idag gömmer jag mig. Smiter iväg från maten, gömmer mig under säckiga kläder.


Jag hatar att inte ha någon att prata med, någon att berätta allt för. Ingen skulle förstå. Den enda som skulle förstå är mamma, men det är hon som verkligen inte får veta något. Det är henne jag ljuger mest för.

Fy fan... Det har varit en trevlig dag. Jag har ätit utan att tänka så mycket.

Men nu börjar ångesten smyga sig på i alla fall. Jag är så mätt så jag knappt vågar andas. Fattar inte hur min kropp klarar det här. Nu måste jag få somna innan allt blir för jobbigt.


Ska låtsas som om den här dagen inte existerade. Låtsas att jag kommer vakna smal imorgon, utan den där gravid-magen som avslöjar hur fet jag egentligen borde vara.

Fy fan...

Jag är så galet godissugen nu. Har ätit runt 1000 kcal idag, och tränat bort 200. Har bara ätit riktig mat dock. Och jag ska inte äta godis ikväll. Men imorgon...

Imorgon är det påskafton, och jag tänker äta så sjukt mycket kakor och godis. Åh vad jag ska njuta av varenda tugga. Och jag ska inte få ångest eller spy. Jag har blivit bättre på det, att inte få ångest alltså. Har på något sätt börjat acceptera mina hetsdagar mer.
Så imorgon ska bli en jävligt bra påskafton, och nästa vecka tar vi nya tag.

Har bakat nästan hela dagen idag också. Utan att hetsa, idag också. Ätit 530 kcal. Ungefär som jag planerade.


Imorgon ska jag nog sticka och träna, och passa på att väga mig också (vår våg här hemma är dålig, jag litar inte ett dugg på den). Jag känner mig ganska säker på att jag väger 46,5 fortfarande, och det stör mig som satan. Jag vill neeeer. Hatar att vara fast på samma vikt, det får mig att vilja skita i allt och äta äta äta.

Jag klarade gårdagen. Fan vad skönt. Och nu är det söndag, så godisrisken är borta (jag äter bara godis fredag och lördag, och det vet mamma om). Så nu ska det nog gå bra fram till påskafton. Eller ja, fredag blir säkert en utmaning också.

För övrigt kollade jag igenom min dagbok och skrev upp hur många dagar jag har hetsat eller överätit de senaste månaderna. Och då menar jag inte "åh nej, jag åt 700 kcal fast jag skulle äta 200", utan ordentliga överätningar.
På 62 dagar, alltså 9 veckor, var det 13 hets- och överätningsdagar. Alltså minst en gång i veckan. Och jag har inte lyckats spy heller. Ändå har jag gått ner 3,5 kg på den tiden.

Det gör att fredagens hets känns lite mindre hemsk.

Häng mig...

Här om dagen pratade jag med mamma om när hon hade anorexia.

M: Jag har förstått senare att det är vanligt att anorektiker utvecklar bulimi, eller spyr ibland. Men det gjorde aldrig jag.
Jag: Inte en enda gång?
M: Nä
Jag: Gjorde du något annat för att "kompensera" om du åt vad du tyckte var för mycket? Typ extrem träning eller så?
M: Njäe. Alltså jag åt aldrig för mycket.


Jag känner mig hemsk. Men jag blir sur. Sur för att jag inte är lika "duktig" som hon var. Hon hade alltså anorexia i 13 år. 13 år! Och hon spydde inte en enda gång, och åt aldrig för mycket. Är hon seriös? Fan, jag är sämst på allt.


Och jag hatar mig själv för att jag tänker såhär. Mammas anorexi är inget att vara avundsjuk på. Det är ju ett under att hon lever. Och jag borde hålla mig borta från det här, det vet jag ju.

Dagen gick åt helvete. Ångest. Jag hatar att försöka äta lagom. För mig slutar det  alldeles för ofta med hets. Men jag ska försöka hålla ångesten borta. Efter helgen ska jag äta så lite jag kan (vilket inte kommer bli extremt lite, eftersom mamma är misstänksam och hon får inte ana något alls). Jag längtar efter att gå hungrig nu, bli smal.

Mat. Mycket mat, och jag är livrädd för vågen ikväll. Livrädd för allt. För att ringa om jobb, för att hälsa på mitt ex på psyket, för att tillvaron ska kännas såhär meningslös resten av mitt jävla liv.

Fick nyss veta att min före detta pojkvän (sedan två veckor tillbaka) är inlagd på psyket nu... lite jobbigt sådär...

Det är dags nu. Jag har nått vikten jag bestämde och jag känner att jag måste.

Nu ska jag börja äta mer igen, ett tag. Ett par veckor. Jag ska hålla den här vikten, inte gå ner, och helst inte gå upp. Jag ska börja imorgon, långsamt, äta lite mer än vanligt, träna mycket. Vänja kroppen vid normala mängder mat. Det finns en risk att jag går upp lite under tiden, men det kommer vara värt det.


Anledningarna är:
*Jag är farligt nära hets hela tiden.
*Tanken på att hetsa och spy lockar mig allt mer.
*Jag vill få igång metabolismen så att jag kan gå ner lättare sen.
*Om jag fortsätter försöka äta såhär lite kommer jag tappa kontrollen snart. Jag kommer ge upp, få ångest, börja äta massor, ignorera att jag går upp i vikt, och få göra om allt från början.
*Så jag måste göra det nu, när jag fortfarande har kontroll.


Kontroll alltså. Lite i taget, långsamt. Men tillräckligt mycket för att jag ska kunna låta bli att hetsa nästa helg.
Godisregeln gäller fortfarande: Inget godis, inga sötsaker alls sön-tors.


Igår var det mazarinbak med en kompis. Jag tappade kontrollen för en sekund, men hittade den igen. Gårdagens intag: En apelsin och fyra mazariner. ~1000 kcal. För mycket, men det höll på att bli mycket värre. Jag spydde, men fick knappt upp något. En halv mazarin kanske.