Som om jag inte hade nog med ångest... När jag sitter och känner att jag är helt värdelös, så smsar mitt ex att han inte orkar leva mer. Långa samtal, mycket gråt. Fan för allt. Och så mat, självklart. Flera ton. En miljon kalorier. Äckliga jag. Nya tag imorgon.

Tillbaks till det normala nu då. Jag tror att jag måste köra på en diet som har utrymme för hets. En dag i veckan där det är okej om jag äter för mycket. Det borde väl gå. Självklart försöker jag att inte hetsa, men jag inser ju också att jag inte har kontroll över mig själv.

Om jag äter runt 500 kcal om dagen i sex dagar, och sedan sisådär en miljon kcal den sjunde dagen, då måste jag väl ändå gå ner? Om jag tränar minst fem dagar i veckan? Jag får nog satsa på det, för om jag har en dag när jag får äta så ökar chansen att jag klarar mig bra de övriga dagarna.


Idag har jag tränat step. Skönt att bli av med lite av helgens intag. Ska försöka träna varje dag den här veckan, för nu vill jag få bort magen.

Okej, anorexiapappa säger att min blogg innehåller ätstörningspropaganda. Kan någon tala om för mig var den är?


Jag förstår att han ogillar min blogg, och jag förstår att folk över huvud taget tycker illa om såna här bloggar. Jag är medveten om att man blir mer triggad till att svälta sig när man läser såna här bloggar. Jag vet ju att jag själv inte borde läsa anorektikers bloggar just för att jag lättare hamnar i sånt beteende då. Men ätstörningspropaganda? Det är skillnad på att ha en pro ana-blogg och att skriva om sina idiotiska tankar om mat och vikt.


Så om någon, gärna anorexiapappa förstås, kan tala om var i min blogg ni hittar propaganda för ätstörningar, så skulle jag uppskatta det. Det närmsta jag hittar är väl att jag skriver ner vad jag äter, och min vikt och mina mått. Men det är ju inte propaganda, även om det skulle kunna påverka ätstörda i fel riktning.

Jag tycker själv att det finns en del inlägg på min blogg som tyder på att jag inte tycker att anorexi är en festlig grej. Till exempel här, här, här, här eller här.


Jag är inte positiv till ätstörningar. Jag propagerar inte för det. Okej om det jag skriver kan vara dåligt att läsa för ätstörda, men när någon påstår att det jag skriver är ätstörningspropaganda, så blir jag lite arg. Och ledsen.

Mår inte bra idag. Känner mig ledsen. Allt känns hopplöst. Jag är sämst på att gå ner i vikt, och dessutom sämst på att trivas med min vikt. Jag kämpar och kämpar, men så gör jag alltid något jävla misstag som förstör allting. Försöker tänka att det är bra om jag lyckas hålla min vikt nu, inte gå upp. För jag är sämst och kommer aldrig lyckas med att väga mindre. Felstegen kommer så ofta nu. Hur värt är det att hålla på såhär om jag ändå inte går ner. Fuck it.


Jag har i alla fall kommit igång med träningen igen nu. Satsar på att träna sex dagar av sju nästa vecka. Lite måste det väl hjälpa ändå.

Nämen vad trevligt, anorexiapappa har tipsat om min blogg. Det innebär en massa nya läsare. Yes! Säkert många anorektiker, som jag ska dra ner. Gå ner i vikt! BMI över 15 är inte okej. Jag hatar alla normalviktiga människor och vill att alla ska bli magra och beniga. Man får inga biverkningar av att banta. Det är bara bra för kroppen att inte äta. Man får tjockt fint hår och framför allt massor av energi! Så svält nu tjejer! Allt vad ni kan.

Tack för alla svar på mitt förra inlägg. Jag ska se till att prata med henne på något sätt. Förresten, ni kanske vet, får anorektiker ofta förhöjda levervärden? Och varför får man det? Min kompis, som jag skrev om, har nämnt att hon har det. Har jag för mig i alla fall.

Jag är orolig för en kompis. Jag misstänker att hon har anorexia, eller någon annan ätstörning. Jag har känt henne i snart fem år, och hon har alltid varit väldigt smal, underviktig. Men jag tror att hon har gått ner i vikt under det senaste året. Det ser ut så. Hon är läskigt smal nu.

 

Jag försöker hålla utkik efter saker i hennes beteende som tyder på det. Och jag ser en del. Vi är ett gäng på åtta pers som umgås tillsammans, och det blir ofta fika, på café eller hemma hos någon. Personen i fråga äter sällan kakor. Hon har inte mjölk i sitt te. Det har hänt ganska många gånger att hon har bakat kakor eller bullar som hon bjuder oss på, men inte äter av själv. Hon fryser, är ofta trött och har ofta ont i huvudet. Redan när jag lärde känna henne var hon ganska mån om att vara nyttig, att äta nyttigt. Hon cyklar till och från skolan varje dag. 35 minuter, enkel väg.

 

Men helt uppenbart är det inte. Hon äter. När vi var där en gång hade hon lagat spenatpaj, som hon åt två stora bitar av. Men jag såg ju att det inte var något med mycket kalorier. Ingen äggstanning, utan bara spenat, lök och ägghalvor i. Här om veckan åt vi tacos, och då åt hon. Men jag vet inte hur mycket. När vi bjöd på pannacotta åt hon nästan halva sin. Och hon åt semla när vi bakade det. Så ja, hon låter inte alltid bli kakorna.

Men jag misstänker att hon bara är jävligt bra på att dölja det. Och att hon är väldigt noga med att ingen ska misstänka något. Vilket ingen gör heller, förutom jag.

 

Vad mycket text det blev nu. Men det får det vara. Grejen är att jag känner att jag måste göra något. Hon mår helt klart inte bra. Sist vi sågs gick hon hem tidigt för att hon var trött. Och hon såg ut som man gör när man är sjuk. Som om hon knappt orkade stå upp eller prata med någon. Men även om vi har känt varandra länge så är vi inte jättenära kompisar. Vi träffas aldrig bara vi två, och dessutom pratar hon väldigt ogärna om sig själv. Och hon kan lätt bli sur om hon tycker att man lägger sig i. Så jag vet inte hur jag ska göra. Det känns dumt att ta upp det på msn, men det är typ enda möjligheten om det inte ska vara folk runt omkring.

 

Någon som har några råd? Ska jag ta det på msn? Vad ska jag säga?

 

Jag vill ju inte att hon ska börja tycka att det är skitjobbigt att komma och fika med oss, så jag vill helst inte börja prata om maten. Kan det funka om jag påpekar att hon har blivit smal? Frågar om hon har gått ner i vikt senaste året, och säga att jag blir orolig eftersom hon är trött så ofta? Så slipper hon veta att jag försöker kolla hur mycket hon äter.

Så, gårdagen gick bra, och idag får jag äta. Tänker dock inte äta sötsaker idag. Spar det till imorgon. Men det finns ju en risk att jag hetsar mat. Jag ska försöka låta bli, och åtminstone se till att äta bra mat, nyttig mat. 

Dagen har gått bra. Efter ett päron till frukost åt jag ett knäckebröd med en ostskiva på jobbet, kanske en halv deciliter mjölk i kaffet, en halv kiwi, en naturdietbar innan träningen, och nu äter jag lite quornbitar. Jag ville ju inte dö på träningen, så jag såg till att äta lite. Så det blev… 50+50+25+30+200+60=415. 415 kcal, på en träningsdag. Step, jobbigt pass. Det är bra.

Jag vägde mig ju också. Gick och var galet nervös på jobbet. 47,5 kilo, både före och efter träningspasset (ja, jag vägde mig två gånger, för jag tänkte att jag kanske såg fel första gången). Det kan vara vattenvikt jag har gått ner, men just nu känns det i alla fall riktigt skönt. Skönt att min hets under helgen inte sabbade allt. Det känns som om mina regler funkar ganska bra trots allt. Att äta normalt några dagar i veckan håller väl igång ämnesomsättningen, och så gör det att jag pallar låta bli att äta de dagar jag inte ska.

 

För övrigt så har jag bestämt att när jag kommer ner till 47 så ska jag hålla den vikten i en eller två veckor. Vänja kroppen vid lite mer mat, och så hjälper det mig nog att inte ge upp och hetsa ihjäl mig.
Som i november när jag bestämde mig för att sluta hålla på att gå ner, så då åt jag tills jag gått upp 5 kilo igen. Smart, verkligen.

Dagens mat: Två päron och kanske en deciliter mjölk i kaffet. Runt 150 kcal. Duktigt. Imorgon blir det mer, för då ska jag träna.

 

På mitt jobb är det en av mina kollegor som vet om att jag bantade och hade problem med sånt innan. Jag berättade för honom innan jul någon gång, att jag hade slutat med det och försökte bli av med alla tankar runt det. Så han vet om det, men han vet ju inte några detaljer, inte hur illa det var riktigt. Idag tackade jag nej till godis, med ursäkten att jag bara äter sånt på helgen. Och jag såg direkt att han blev misstänksam. Han sa inget, men skakade på huvudet och gav mig en blick som betydde ungefär ”fyy, har du börjat med det där igen?”. Sedan sa han sarkastiskt ”För att du inte ska få hål i tänderna då eller?”. Jag skämdes lite, och han såg nog det. Men ja, det är lugnt. Även om han skulle få veta att jag bantar så är det okej. Han skulle inte tala om det för någon annan.

 

Men jag tänkte lite mer på det efteråt. Och är det inte lite lustigt att min kollega, som har fått höra lite om mina problem för ett par månader sedan, blev uppenbart misstänksam när han fick veta att jag inte äter godis på vardagar. Men min pojkvän, som är ganska ordentligt insatt i vad jag höll på med då, och hur jag mådde, inte verkar misstänka något alls trots att han vet hur mycket jag tränar, att jag åkte till gymmet en extra gång bara för att väga mig, och han såg själv att jag har gått ner i vikt.

 

Egentligen skönt för mig, men lite konstigt är det…

Jag skrev innan att Hank Moody återkommer i mina "somna-fantasier". Tänkte att ja gfår förklara det litemer kanske. Så länge jag kan minnas har jag hittat på trevliga dagdrömmar för att kunna somna. Om jag tänker på annat, typ något som har hänt under dagen, eller vad jag ska göra dagen efter, eller bara ligger och funderar, så tar det en evighet innan jag somnar. Så för mig är det logiskt att helt enkelt drömma sig bort i en fantasi. När jag var liten handlade de ofta om att jag gick vilse i en skog mitt i vintern, men mötte någon som visade mig en grotta där vi gjorde upp eld och kunde sova. Ett tag handlade de om att jag tog räddade något barn som jag kunde ta hand om, också ofta i naturen, ett barn som gått vilse eller så.
Sedan började de självklart handla om att ha sex med killar och tjejer. Fast oftast var det inte sex, utan snarare ligga och mysa-grejen. Mycket romantisk var jag på den tiden, haha. Jag fantiserade om att ha sex med min lärare, mina idoler, mina kompisar. Eller bara att träffa mina idoler (Nightwish var det då). Att jag blev kompis med dem och fick följa med dem på turné, ja ni vet. Eller att jag har en superkraft, typ som att jag kan göra mig osynlig. Om jag blev kär i någon fantiserade jag om den personen varje kväll i flera veckor.
Ja, jag har nog fantiserat om det mesta. Men vissa saker och personer återkommer. Som Hank Moody. Magnus Betnér också.


Jag måste alltid hitta på en hel historia. Jag kan inte bara börja fantisera om att jag ligger i en säng med Hank Moody. Utan jag måste komma på hur vi träffas och hur vi hamnar i samma säng, på ett någorlunda realistiskt sätt. Det är inte så lätt alltid. Ibland tar det så lång tid att jag inte hinner komma fram till att vi har sex innan jag somnar. Så då får jag fantisera om samma sak nästa kväll, men jag måste ändå tänka om alltihop igen, hur vi träffades och så.

Ibland kommer jag på redan på dagen vad jag ska fantisera om, och då längtar jag tills jag ska gå och lägga mig. Till mina somna-fantasier onanerar jag i princip aldrig förresten Det kanske låter så, eftersom det är en massa sex inblandat. Jag vet inte varför jag inte gör det, det har bara aldrig varit så.

Okej, två dagar helt åt helvete. Men jag har kämpat emot ångesten, och lyckats ganska bra. Nu ska jag vänta och se. Tänker väga mig och mäta mig på onsdag. Har jag gått upp i vikt då blir det att ta nya tag, ändra något, fixa det här. Har jag inte gått upp något så visar det egentligen att jag "har råd" med två hets-dagar utan att allt blir helt fucked. Och då är jag lyckligast i världen.

Jag vill inte att din arm ska ligga perfekt runt min midja.

Idag blev det te till frukost, sen kaffe med mjölk på jobbet, ett äpple och en halv clementin, och så innan träningen åt jag två grova mackor med kokt ägg på. Jag gick på aerobics, cyklade hem, och nu äter jag ett ägg till.

Jag tänkte se till att få ut något av träningen och se till att äta både före och efter. Så de dagar jag tränar får jag inte hamna på 200 kcal. Idag blev det kanske 600. Det känns okej.


Imorgon får jag äta vad jag vill, enligt reglerna. Men jag är lite orolig för hets och ångest. Jag har redan planerat att äta semla med pojkvännen på kvällen, och idag hörde jag rykten om att det ska serveras tårta på jobbet. Jag litar inte ett dugg på mig själv, så jag tror inte att det är lönt att bestämma mig för att äta endast en semla. Istället ska jag acceptera, hur det än blir, och försöka att inte få ångest.
I fredags och lördags failade jag hårt, och jag har ändå gått ner sen förra veckan. Så hur det än blir kommer det lösa sig. En dålig dag förstör inte allt.

Okej, liten update nu då:

I söndags: Hamnade på uppskattningsvis 700 kcal. Café-frukost + ett ägg. Gick på step.
Måndags: ~400 kcal, ingen träning eftersom jag kände mig förkyld
Igår: ~225-275 kcal. Minns inte om jag åt två äpplen, eller bara ett. Ingen träning. Lyckades stå emot när det serverades viol- och wienernougatglass :D
Idag: Har ätit ganska normalt tror jag. Åt precis fullkornspasta med fiskgryta (världens godaste som jag har lagat själv). Jag tror att jag ska sticka och träna snart. Har fortfarande ont i halsen, men det har inte blivit värre. Så jag chansar.

 

Igår vägde jag 48 kilo. Har gått ner typ ett kilo på 12 dagar, och det är okej. Jag försöker tänka att det är bra att gå ner långsamt. Men igår hade jag ju ätit ganska lite tre dagar i rad, så jag väger säkert mer nu (men jag ska inte väga mig).

 

Min pojkvän påpekade igår att jag har blivit smal. Jag blev gladgladglad, för det är det jag vill höra. Men samtidigt… Säger han så bara för att han vet att jag vill höra det? Det kan inte synas så mycket, två kilo sedan nyår. Och dessutom, varför säger han det som något positivt (eller åtminstone inte negativt)? Jag menar, han vet hur jag var innan, han hatade hur jag var innan, tyckte jag var jobbig att umgås med eftersom jag inte ville äta och undvek middagar och fester. Han var orolig för mig, tjatade på mig att sluta, att söka hjälp. Varför blir han inte orolig när han ser att jag har gått ner i vikt? Varför blir han inte ens liiite lite misstänksam, varför frågar han inte ens?

 

Ibland tror jag att han inte bryr sig, så länge han slipper höra om skiten.

Ett beslut, och jag är lugn.

Är dessutom sjuk, förkyld. Bajs, det blir ingen träning idag då.

Såg en anorektiker på träningen igår. Så smal, så smal. Varenda muskel, varenda ben i kroppen syntes.
Först - avundsjuka såklart. Här står jag, tjock och ful fast jag försöker bli smal. Och hon bara är så där tunn, hon har lyckats, hon har självdisciplin.

Men sedan blev det så sorgligt att se. Hur hon hoppade över stepbrädan med sna tunna ben som såg ut att kunna knäckas när som helst. Hur hon ansträngde sig mest av alla, hoppade högst, tog djupast steg, viftade mest med armarna. Och hon såg ut att kunna trilla ihop och dö när som helst. Usch.

Men gud, hur kan jag må såhär dåligt? Fan fan faaaan! Jag vill bara dö.

Känner mig så vidrig, så patetisk. Hur kan jag hetsa när jag inte svälter mig? Hur kan jag hetsa när jag, fyra dagar i veckan, får äta hur mycket jag har lust med? Hur kan jag hetsa när jag, två dagar i veckan, får äta godis och kakor? Vad är det för fel på mig?

Jaja, jag har inte brutit mot någon regel i alla fall. Idag är det lördag, jag får äta godis. Men någon måtta får det väl ändå vara. Ska supa idag igen.


Fem små små rispor på handen. Må illa av godiset, somna en stund. Får leta upp ett plåster. För så små är de, risporna. Två plåster räcker.

Människor. Folk överallt. Vart jag än går, människor. Hela världen är en stor folksamling och jag vill bara vara ensam. Jag vill skrika, springa, gråta, slå. Jag vill göra någon illa, jag vill skada. Jag går på gatorna, tittar på allas perfekta ben i perfekta svarta jeans som egentligen ska sitta tight mot huden, men lägger sig i lagom mycket veck runt deras magra knän. Jag vill skrika, men folk skulle höra. Jag tittar in genom fönstret på ett café. Planerar att köpa vaniljbulle, eller kanske wienerbröd (det är ju lördag). Men det är fullt, fullt av människor. Tittar in på nästa café, och nästa. Samma sak där. Jag börjar bli desperat. Går till sist in på ett dyrt konditori där det finns en ledig plats. Men runt om är det ändå folk. Jag vill inte sitta här, detta är alldeles för privat. Min glupskhet, min hets, min gråt, mitt skrik. Folk skulle undra, stirra. Folk skulle höra hur jag satt och gnydde, nästan ylade.

 

Går in på konsum, letar efter det perfekta godiset. Går fram och tillbaks bland kakorna och chokladen i en evighet. Vill skrika, men folk skulle höra. Vill sätta mig på golvet, slå på mig själv. Men folk skulle undra, stirra. Fyller två påsar med dyr choklad och nötter. Står i kön hur länge som helst. Killen bakom mig råkar stöta till mig med sin korg flera gånger. Jag vill skrika åt honom att sluta, knuffa bort honom och hans fula korg som är fylld med grönsaker och kravmärkta rödbetor. Jag HATAR hans ekologiska äpplen och färska sallad. Hur svårt kan det vara att hålla sin korg borta från mig?! Varför slutar han inte? Det tar så lång tid att stå i kö, och jag vill gråta, skrika. Men folk skulle höra.

 

När jag har betalat halvspringer jag hem. Jag vill sitta på min säng, äta upp allt mitt godis, gråta, skrika. Jag måste få göra det NU! Jag måste få klösa mina armar, bita sönder läpparna. Jag springer upp för trapporna, öppnar dörren, och ser att hon är hemma. Jag är inte ensam, min rumskamrat möter mig i hallen. Jag vill gråta, skrika. Men folk skulle höra. Vart jag än går, människor. Folk överallt. Jag vill dö.