Känner mig smal idag. Skönt, äntligen.
Idag väntar jobb. Äta mackor, äta mer mackor, massa mackor. Smör, ost, vitt bröd. Känna sig dålig. Om jag bara kunde låta bli just det, så vore allt okej. Resten är okej.


Fullkornspasta med vita bönor - okej
Spenatlasagne - okej
Världens onyttigaste efterrätt - okej
Sprit - okej


Om jag bara lät bli de där jävliga mackorna så hade allt varit okej.

Huvudvärk. Huvudvärk. Vågen visade 48,3 i morse. Trevligt så klart, men det var ju morgonvikten. Kaffe, kyla, yrsel. Spänner händerna var femte minut för att titta på om knogarna är vitare, senorna synligare, handlederna smalare. Jag ser en förändring. Inte sedan för fem minuter sedan förstås, men sedan förra veckan.

 

Månadens jobbigaste dag.

1. Stiga upp klockan 6 för att hinna med poweryoga

2. Jobba direkt efter yogan, fram till 6 på kvällen

3. Grej inbokad direkt efter jobbet. Rolig men jobbig

4. Energi: 3 clementiner, en deciliter lättmjölk till kaffet + energidryck.

 

 

Kaloriintaget hamnar väl på 120 nånting. Bra! Passade på att dra ner lite extra och bara äta frukt nu när jag inte tränade på kvällen.

 

Frös som ett hus på jobbet. Nu vill jag sova…

Gårdagen: Såg till att äta normalt. Än så länge går det bra med att äta ordentligt varannan dag och för lte varannan. Ska väga mig i slutet av veckan och se om jag har gått ner något hekto. Man kan ju alltid hoppas.
30 minuter crosstrainer + poweryoga hann jag med igår.


Idag blir det step, och så lite mat som möjligt. Är hos föräldrarna, men lyckades slippa frukost eftersom mamma skulle jobba tidigt. Mamma frågade igår: "Du bantar väl inte?", eftersom hon tycker att jag äter så mycket ägg. Tror inte hon misstänker något egentligen, men hon är väl extra uppmärksam. Hon har ju sina egna erfarenheter. Apropå det läser jag boken Självsvält av Lotte Möller nu. Min mamma intervjuas i ett kapitel (som Viveka). Jag har läst den när jag var yngre, men det är först nu jag kan ta det till mig, när jag själv har upplevt det. Jag är väl medveten om att jag inte har samma erfarenhet eftersom jag bara var inne i det så kort tid, och det hann aldrig gå så djupt in i mig. Men jag känner igen känslorna mamma beskriver. De har jag ju fortfarande.


I boken beskriver mamma när hon satt lutad mot en glasskiosk och grätt för att hon längtade efter glass så mycket.
Bitar ur "Vivekas" dagbok när hon försökte bli frisk:

"19/2. Hur gör man när man äter normalt? Kan inte. Känner mig ständigt hungrig men ändå som om jag ätit för mycket."

"13/4. Min hunger är enorm. Den kommer från min själ och växer till ett dån, ett skri. En dag tar den mig med sig. En dag orkar jag inte stå emot. Jag vill slå händerna för ansiktet och skrika, vråla. MEN jag står emot. HUR?"

"26/5. Håhåjaja. Äter jag inte så är jag hungrig. Äter jag så är jag mätt (=omoraliskt) och ändå hungrig. Herregud, jag kom just på att jag inte är så matt och fysiskt darrig som förut. Är DET moraliskt? Jag måste ju vara helt SVAG!"


Det är jobbigt att läsa det. Jag blir så ledsen. Ledsen för att mamma slösade bort 13 år på det här. Ledsen för att jag inte är starkare än så, för att jag själv gick in det (fullt medveten om vad jag gjorde). Känner mig hemsk som läser om hur hon har haft det, och samtidigt låter bli att äta. Sitter här med te och äppelcidertabletter, har gjort lite gröt för att kastrullen ska se använd ut, men inte ätit. Ljuger ljuger ljuger, och läser om när mamma gjorde samma sak.

Dessutom, och det här skäms jag nog mest över, blir jag avundsjuk och känner mig dålig för att jag inte klarade av det lika bra som mamma. Hon hetsade inte, hon gick ner i vikt. Jag gick ner fem futtiga kilon och hetsade hela tiden. Fan.

Jag måste säga att jag på något idiotiskt sätt har saknat att hetsa och få dåligt samvete. Konstig känsla, för det är ju inte precis kul. Och om det går längre, om det blir riktig hets, riktig ångest, då kommer jag ta tillbaks det här, för sånt kan man inte sakna. När man sitter och äter, äter, äter. Smyger ner mitt i natten och gör chokladbollssmet, äter upp den, gråter, äter allt man kan hitta, försöker spy, misslyckas. Det jag upplever nu är, i jämförelse, mer i nivå med det dåliga samvete en normal person får av att inte ha tränat på några månader. Så jag tar egentligen tillbaks det redan nu, haha.

Igår och idag är dagarna jag får äta kakor och godis. När jag bestämde det menade jag inte att jag skulle vräka i mig onyttiga saker hela dagen. Men så blev det igår. Paj med vaniljsås, kakor, godis. Mycket av allt. Och fan vad jag hatade mig själv. Palla hetsa när man inte ens svälter sig. 

Dagen:

Jag måste gå ner i vikt. Jag kan inte väga så här mycket. Men jag ska göra det långsamt, och inte svälta mig själv. Reglerna i förra inlägget gäller fortfarande, till exempel det där att jag inte får äta alldeles för lite flera dagar i rad. Och med alldeles för lite menar jag väl under typ 800 kcal. Så jag ska försöka köra lite varannan dag. 

Snodde en stesolid av mamma, så nu har ångesten lagt sig lite, och jag känner mig mysigt seg i huvudet.

Ångest, ångest, ångest. 

Åååh! Varför kan jag inte bara släppa det här med att gå ner i vikt? Jag väger 49 nu. En okej vikt, en normal vikt. En vikt som min kropp verkar trivas med. Jag borde lägga all energi på att vara nöjd med den vikten, men nej nej. Jag fortsätter tänka på mat, försöka äta för lite. Och det blir alltid bara jävligt dåligt!

Idag har jag ätit för lite. Helt och hållet med flit. Stekta grönsaker och en quornfilé. ~300 kcal. Gick på ett step-pass efter jobbet. Har levt på te och kaffe mest, och det känns inte ens som ett misslyckande. Det känns bara bra. Det gungar behagligt i mitt huvud, och det får mig att känna mig duktig.

 

Förmodligen blir det inte mer mat idag, om jag inte får ett enormt sug sen.

Jag fortsätter att kämpa med (mot) mina tankar. Det känns som om jag glider längre och längre bort från mitt dåliga ätande, och jag kommer närmare ett liv där jag inte tänker på mat och kalorier, där jag inte funderar innan jag äter en godisbit. Men så fort jag upptäcker att det är på väg åt rätt håll så blir jag lite rädd. På ett sätt vill jag inget annat än att sluta äta, gå ner i vikt, bli sjuk. Gå ner i vikt vet jag att jag vill, det vill ju hela jag. Men en del av mig vill bli den som inte äter, den som folk blir orolig för, den som ser sjuk ut.  

Sov dåligt inatt. Jag vaknade säkert fem gånger. Inte bra, jag har ju alltid sovit hur bra som helst, men nu har det börjat bli sämre med det. Har träningsvärk och är trött både i kroppen och huvudet efter jobbet idag. Fick jobba en timme extra, från halv nio till fem. Och eftersom jag är vegetarian (det serverades pyttipanna) blev det ett ägg och sallad till lunch.

Jag är glad idag, och jag vet inte varför. Det mesta talar för att jag inte skulle vara det.

Tidigare idag bestämde jag mig för att det inte får vara såhär. Jag får inte se ut såhär, jag ska vara smal, jag tänker börja om, sluta äta. För ett par timmar sedan bestämde jag mig för att aldrig bli anorektiker, att aldrig banta. Att det duger med träning och att låta bli det onyttigaste. För en halvtimme sedan tänkte jag "Fuck it!" och stoppade i mig tre chokladbitar. Nu sitter jag här, hungrig och skakig eftersom jag inte ätit ordentligt, och jag känner mig duktig. Jag planerar inte att äta ikväll.

Julen passerade utan alltför mycket ångest när det gäller maten. Jag har ätit mycket. Kola, fudge, tryffel, potatis, risgrynsgröt, bröd, julmust. Ingen skinka dock, då jag är vegetarian (griljerad kålrot är grejen). Jag har ätit tills magen är som en ballong och jag knappt kan gå, men det har känts okej. Det är så det ska vara på jul.

Så var julafton snart över.

Jag är rädd. Rädd för att det alltid kommer att vara så här. Min chef pratade idag om att många gamla människor känner att de är färdiga med livet nu, att det inte finns något kvar att hämta, och därför vill de dö. Jag var på väg att säga att jag känner precis så, men jag hindrade mig själv när jag kom på att det nog inte var någon önskad kommentar.
Det känns som om jag har kommit på att livet är meningslöst, fult och tråkigt, och dessutom inte i mina egna händer. Jag får möjligtvis vara med och peta lite med ett finger, ändra riktningen en aning, men inte mer än så.

Jag har nog alltid dragits till de mörka känslorna. Jag har alltid haft det bra. Jag har inget direkt att klaga på, ingen anledning att må dåligt, men tårarna har alltid funnits nära ögonen, och min kudde var alltid fuktig. Jag har sedan jag var liten haft en hemlig kärlek till melankoli, och mina känslor svämmade över hela tiden. Jag ville må dåligt, och man kan om man vill.

Nu är det inte så att jag vill känna att livet är meningslöst, men jag låter mina känslor dra mig neråt. Jag hade kunnat försöka göra något åt det, försöka tänka på det som är fint. Men jag letar alltid upp det dåliga i mitt huvud och tänker på det om och om igen. Och det blir nästan en sexuell grej av det. En orgasm av känslor i mitt bröst.

Usch så kallt det är. Har just vridit upp elementet en bra bit.
Helgen har bestått av julbak, och självklart med en del ångest som följd. Varför kan jag inte bara ge mig? Det är inte hela världen att få i sig för mycket godis en dag. Man får nog räkna med att det blir lite mer onyttig mat och lite mindre träning så här nära jul. Det är inte så svårt att ta igen det sen, eller hur?

Vi gjorde gräddkola, fudge, nougatcrisp och pepparkakshus. Nu längtar jag till julafton. Jag vill vara ledig, men jobbar både på måndag och tisdag. Inte alls kul när det är kallt och snöigt. På torsdag tänker jag fan inte ha någon matångest för övrigt. Då äter jag en massa godis och mat, precis som alla normala människor gör när det är jul.