Efter helgens hets vill jag bara fasta i två dagar för att få bort allt äckel ur kroppen. Men jag ska inte. Det är samma sak varje vecka, och jag måste bryta mönstret. Egentligen är det ju skitsamma om jag fastar nu eller om två veckor. Så... jag tänker försöka vara snäll mot min kropp. Äta, ge den näring, och träna. Jag ska gå ner i vikt på ett bra sätt, även om jag tvivlar på att det går. Men jag ska göra ett försök. Jag kan ju alltid gå tillbaks till det här om jag vill.

Men jag vill inte gå hela sommaren med ångest, svält och hets. Så jag provar. Och jag ska fortsätta skriva i bloggen.

Förresten hittade jag skitcool thinspo. Fotografen är Tom Munro. Jag satt och kollade på hans hemsida i evigheter igår.

Det blev ingen fest igår. Ingen fylla, ingenting. Satt hemma och åt godis istället. Jag hetsade inte direkt, men jag levde på godis och sånt hela dagen. Ångesten på kvällarna är för mycket nu, jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Det är inte maten, vikten, hungern eller hetsandet. Det är något annat. Något som har varit med mig sedan jag var liten. Kanske är det något som alla är med om. En känsla som alla har, och hanterar mer eller mindre bra.

Det är en känsla som jag inte kan beskriva. Det närmsta jag kan komma på är ensamhet. Ensamhet med stora bokstäver. En oändlig ensamhet. Insikten om att ingen, någonsin, kommer förstå mina känslor eller se mina tankar. Och så en stor jävla längtan. Jag längtar så det gör ont, men jag vet inte efter vad. De här känslorna gör mig galen. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag tror att jag alltid försöker applicera min längtan på något konkret. Genom hela mitt liv har jag gjort det.

Jag längtade efter att vara speciell. Jag tog på mig annorlunda kläder för att vara konstig (vilket jag fortfarande gör. Jag vill inte smälta in)
Jag längtade efter något magiskt. Jag ville hitta tecken och budskap i naturen, jag ville vara utvald. Jag ville tro på alver och spöken och andar, och jag ville att de skulle visa sig för mig.
Jag längtade efter en pojkvän. Efter någon att älska, att vara kär i.
Jag längtade efter det som varit. Alltid. Alltid denna jävla nostalgi. Att gräva i gamla dagböcker och sakna att vara liten och slippa ta ansvar. Att sakna min högstadieskola, mina lärare, min klass. Att sakna gymnasiet och allt som var så enkelt och underbart då. Jag vill alltid tillbaks. Fast egentligen var det aldrig så bra som jag intalar mig att det var.
Jag längtar efter droger, alkohol, ett sätt att försvinna.
Jag längtar efter att vara smal. Att vara smalast, att vara speciell.


Jag har bilder i mitt huvud. Bilder där jag kryper över grus med bara knän. Där jag dunkar huvudet mot en vägg, där jag åker iväg med tåg och aldrig kommer tillbaks, där jag skär upp min mage och låter inälvorna falla ut på marken, där jag kräks upp alla känslor, där jag skriker och slår sönder saker. En enorm lust, ett behov, av att göra allt det här. Luften blir så tung, så svår att andas. Fan, jag vet inte hur jag ska klara av dessa kvällar. Hetsätning och några små rispor i slät hud är det närmsta jag kommer. Vakna dagen efter med svullen mage, svullna ögon och gammalt smink på kudden.

Jag vill inte vara med...

Om det inte framgick så slutade gårdagen med hets. Och denna dagen började likadant. Just nu har jag ingen direkt ångest över det, och det är ju skönt. Men det kommer nog nästa gång jag väger mig. Nu har jag än en gång börjat känna att jag skulle kunna göra det här på ett bra sätt, att jag skulle äta mer. Jag får se hur det blir med det. Just nu orkar jag inte bry mig alls.

Idag ska jag dricka så mycket alkohol att jag inte kan tänka.

En önskan att livet skulle bli något mer.
En ständig jakt på nya kickar. Det är allt.

Vad som helst, ge mig vad som helst! Mat, alkohol, viktnedgång, sex, droger. Vad.Som.Helst.
I sommar ska jag köpa en låda med 37 paket lustgas, och låta en vecka försvinna i dimma. Hasch och lustgas. Skratt, skratt, ryckningar, blå läppar. Vakna upp på golvet med bulor i huvudet. Krypa efter mer för att nå fram till drömmen man nästan kunde röra vid. Ett hav av patroner.

Jag måste få supa skallen av mig imorgon, annars blir jag nog galen.

Min taktik måste vara den allra bästa. Istället för att, som många ätstörda, ändra målvikten allt eftersom man närmar sig den, så ser jag till att aldrig nå målet. Så fort jag är där proppar jag bara i mig mängder av mat, så kan jag fortsätta kämpa ett tag till. Perfa!

Lyssnar på Marilyn Manson och äter godis. Var nere på 46 idag. Det var ju kul att väga det i sådär fyra timmar.

Aldrig att jag kommer med en ursäkt som att jag nyss ätit, har ont i magen eller fortfarande är mätt efter frukosten. Inte hemma, inte för familjen.


Mamma säger att hon har köpt avokado till mig. Jag blir glad, säger tack, tar fram ett fat, delar avokadon, lägger upp på fatet, tar fram en sked och tar ner saltkaret, går upp på mitt rum. Gröper omsorgsfullt ur avokadohalvorna med skeden, lägger allt i en plastpåse, lägger plastpåsen i min väska. Tar ner fatet med skalen och ställer på diskbänken, som jag brukar.

Jag bakar kakor. Står i köket och frågar om mamma vill smaka. Själv tar jag en stor tugga under tiden jag pratar. Går in på toaletten för att tvätta händerna, spottar ut tuggan igen.

Jag är ensam hemma. Kokar lite spagetti. Lagom många strån. Några kvar i kastrullen efter att jag hällt bort vattnet, och några i en tallrik. Tar en gaffel och drar runt pastan på tallriken så att både den och gaffeln blir aningens smutsiga, ifall någon skulle titta noga. Lämnar disken på bänken, som jag brukar.


Jag gör det noga, jag gör det bra. Går ut med en plastpåse fylld med mat varje morgon. Ser till att äta med mamma då och då, när det faller sig så. Hellre för mycket mat än att hon ska förstå.


Jag gör det noga, jag gör det bra. För jag är livrädd. Mamma kan, mamma vet, mamma ser. Mamma kan ursäkterna alldeles för väl. Mamma vet att man kan få ångest av att äta en potatis. Mamma ser att jag har gått ner i vikt. "Jag skulle gissa att det är tre eller fyra kilo. Men jo, det kan väl bli så när man börjar träna".
Mina knep, mina ursäkter får inte brista någonstans, någonsin. Mamma har själv bakat kakor till sina föräldrar utan att ens smaka på dem. Mamma har sprungit iväg från en kompis som ville att hon skulle dricka ett glas mjölk. Mamma har kastat en potatis på sin pojkvän när de skulle äta på restaurang.
Ibland undrar jag om hon inte känner min ångest, om inte kylan från mina fingrar når fram till hennes hud, om hon inte ser i mina ögon vad jag håller på med. Kanske gör hon det. Kanske är det därför hon har frågat om jag har gått ner i vikt. Men några bevis får hon aldrig. Jag äter godis med henne på helgerna, dricker upp juicen hon ger mig, säger att jag är hungrig och frågar vad det blir för mat.


Jag skulle inte stå ut om mamma fick veta. Jag skulle inte stå ut med att se henne så besviken på mig. Och på sig själv för att hon inte såg. Det får bara inte hända. Hellre dör jag.

Dagen har gått bra. Som jag önskade. Har än så länge fått i mig 375 kcal. Planerar att äta en liten skål fisksoppa och kvällsmackor, alltså runt 800 kcal totalt. Men nu börjar jag få de här tankarna igen. De där att "Äh, några godisbitar kan jag väl äta. Någon kaka, några extra mackor. Jag är ändå rätt okej smal nu". De där tankarna som alltid kommer när jag försöker äta lagom. De där tankarna som alltid slutar med hets. Fan heller, jag ska inte hetsa idag. Jag ska äta det jag har planerat, och inte mer.

Tror jag ska gå och göra lite kaffe nu (även om meningen var att jag skulle avstå från såväl koffein som efedrin. Nåja, jag kapitulerar för mitt beroende av det förstnämnda). Efter mackorna ikväll ska jag gå in på bloggen och skriva precis vad jag har ätit, och det ska inte vara någon hetsmat på den listan.

Idag har jag tänkt att jag inte ska ta något efedrin. Får se hur det går.
Om det blir för jävligt och jag känner att jag kommer hetsa så tar jag en i alla fall. För jag tror att det kan bli kämpigt.

Kom ihåg. Om jag bestämmer mig för att hetsa måste jag ändå vänta en halvtimme innan jag gör det. En halvtimme klarar jag. Och om jag blir väldigt sugen på något ska jag äta havregrynsgröt, som jag faktiskt har varit sugen på sen igår. Det kan få mig att låta bli hetsen, eller i alla fall att hetsa godis och sånt idiotiskt. Gröt mättar åtminstone.


Och förresten, eller hur borde jag bli bättre på att lägga upp bilder? Det är ju trevligt faktiskt.

Fuck vad kallt det är. Usch, mår inte alls bra idag. Känner mig ensam och hopplös.

Usch, nu skriver jag för mycket känns det som. Ni måste ju inte läsa allt om ni inte orkar.

Nu ska jag ställa allt tillrätta efter helgen. Har precis tagit efedrin, hoppat lite hopprep och dansat (läs "hoppat runt") i min ensamhet. Det är fint väder och jag är pepp.
I lördags, efter kalaset, hade jag den värsta ångesten på länge. Det bekymrar mig, för det betyder att jag har gått djupare ner i det, att jag fastnar lättare. För nu ser jag ändå detta som bantning, som något jag kan sluta med. Och jag tror helt ärligt att jag kan det. Men självklart blir det svårare ju längre jag fortsätter. Jag jämför med i höstas. Då fick jag ångest varenda gång jag åt för mycket. Jag hatade mig själv efter att jag hade hetsat. Nu ser jag det ändå som något ganska naturligt. Det är logiskt att kroppen vill ha mat, mycket mat, när man går hungrig länge. Nu accepterar jag det på ett annat sätt, och inser att det är svårt att undvika. I höstas sprang jag till toaletten i panik, grät och gnydde "Fan fan fan! Varför förstör jag allt! Jag vill inte ha kvar det i mig, jag vill få upp det nuuu!". Hatade att jag inte kunde spy.
Nu är jag lugnare. "Suck, så onödigt. Nu blir det mer jobb igen". Men samtidigt spyr jag oftare. Jag har lärt mig att spy. Jag planerar min hets, planerar att jag ska spy. Jag tar olika bantningspiller, jag äter färre kalorier under de "bra" dagarna. Mindre ångest, men rent fysiskt beter jag mig nog sämre nu. Min kropp är nog sjukare.

I lördags kom den tillbaks. Paniken. Ångesten. Jag ville bort, ut ur min kropp. Jag tror inte bara att det var på grund av hetsen, utan också hela kalaset, att träffa släktingar. Att prata om saker som inte intresserar mig ett dugg. Att ingen känner mig. Att jag inte har någon att prata med.
Tänk om jag hade haft någon vän som förstod. Någon nära vän som kunde se min panik, som kunde förstå känslan av att man själv krälar runt i sin egen kropp, och vill ut ut ut. Känslan av att de där kakorna har förstört ens liv. Jag önskar verkligen att jag hade någon som förstod. Eller bara någon att berätta för, att försöka förklara känslorna för. Tänk om jag hade vågat berätta för min bästa vän att det är såhär igen. Men jag vågar inte, för jag är rädd att hon skulle tala om det för mamma.
Min bästa kompis ord snurrar i mitt huvud: "Om vi ska bo ihop till hösten så får du inte börja hålla på med maten och försöka gå ner i vikt igen, för då kommer jag smittas och bli likadan"

Förresten, jag hade ju bakat kakor till släktkalaset igår. Alla var väldigt nöjda, och en kompis till min moster kom fram till mig.
K: Åh vad fina! Har du gjort dem?
Jag: Jaa..
K: Och det syns inte ens på dig!
Jag: ...eeh (kopplade typ inte)
K: Du är ju smal!

Jag blir irriterad. Jag blir jävligt irriterad. Delvis för att jag tycker att hon är jobbig annars också. Men liksom, den kommentaren... varför?
Hon skulle bara veta varför jag är smal. Hon skulle bara veta mina knep för att behålla en snygg figur. Hon skulle bara veta att jag inte alls är smal. Att om hon såg mig två dagar senare skulle jag väga två kilo mer. Hon skulle bara se min ångest.
Och tanken på att folk tänker så över huvud taget... Om jag hade varit mullig då? Jag tycker inte om att folk tittar, bedömer och drar slutsatser. Jag tycker inte om att när hon får veta att jag bakar mycket är det första hon tänker på om jag är smal eller tjock.

Jag svarade för övrigt att "Ja jo... Men när jag ser mig själv i framtiden ser jag en rund tant som kommer med bullar. Så jag jobbar på det. Det ska säkert gå bra. Jag blir nog lite tjockare snart"

Fy fan. Jag är besviken.

I fredags kändes det inte bra. Jag åt godis fast jag inte skulle. Men det var ingen hets, och det var på en rätt normal nivå. 2000 kcal på hela dagen. I lördags, ännu sämre. Släktkalas, falska leenden och tråkiga TRÅKIGA samtalsämnen. Kakor. Hets. Släktens gamla diabilder visades upp med projektor. Bilder där mamma var med. Bilder där mamma var sjuk. Bilder där mammas bröstben syntes alldeles för tydligt. Ingen tänkte på det, utom hon och jag. ÅNGEST på kvällen.
Vad håller jag på med?
Tänk om mamma visste hur mycket vi har gemensamt?
Tänk om mamma visste?
Tänk om bästa vännen visste att jag har börjat igen?
Tänk om jag hade någon att prata med. Någon som förstod.
Jag borde verkligen sluta.
Jag borde verkligen bli normal igen.
Jag borde verkligen försöka vara nöjd med min kropp.
Jag borde verkligen inte ha ätit så jävla mycket kakor.

Grät länge på toaletten. Försökte lugna mig. Somnade med händerna om armbågarna. Så ja, ta det lugnt, benen är kvar, du är fortfarande inte tjock.

Vaknade idag på bättre humör. Det var nog inte så farligt ändå. Träna imorgon, sen är det som det var innan. Åkte bil hem. Smakade en godisbit. Åt en massa godis. Kom hem, fortsatte hetsa. Så idiotiskt. Värre än igår. Jag hatar mig själv.

Nu ska vi snart iväg till släktingar. Kommer hem på söndag kväll.
Imorgon är det kalas, med mat mat mat, och kakor kakor kakor. Min plan är att äta normalt idag och imorgon. Alltså äta kakor som en vanlig människa. Inte börja hetsa. Laaagom. Jag måste klara det.

Vi hörs. Hej sålänge!

Förresten, en kompis till mig har börjat försöka vara nyttig. Hon har försökt sluta äta sötsaker nu, och hon har minskat lite på det, men definitivt inte slutat helt (från att äta kakor varje dag till några gånger i veckan). Byter ut sötsakerna mot lyxig nyttig mat som soltorkade tomater och nötter. Simmar någon gång i veckan också. Men det är det enda, och så sa hon här om dagen att hon har gått ner ett kilo (vilket verkligen inte behövs, hon har väl ett bmi på 19 kanske).

Gissa om jag känner mig dålig. Jag kämpar som en jävla idiot men misslyckas gång på gång, och hon går ner ett kilo trots att hon äter hur mycket som helst. Det känns lite jobbigt.

Dessutom är det synd att hon vill gå ner i vikt. Hon har perfekt kropp.

Intaget kommer bli 600-700 kcal idag. Och så träning; minus 350. Det går bra nu. Men jag är nervös inför imorgon. Då blir det inga piller, och mitt hetsbegär kommer vara tillbaks i vanlig ordning. Får se hur det blir...

Tagit ett piller idag också. Känner av det lite i huvudet, och är förväntansfull och nyfiken på om detta kan hjälpa mig, om jag kommer klara av att gå ner i vikt nu, att inte hetsa. Ska ta ett till innan träningen ikväll, men imorgon ska jag avstå. Det är ju onödigt att skapa ett beroende direkt. Har dessutom tänkt äta lite mer då.

Har precis varit ute på en kort promenad, och nu äter jag ett knäckebröd för att hålla igång magen. Är riktigt opepp på att jobba sen. Blää.

Valborg igår. Trevligt med tanke på omständigheterna.
1. Ingen sol
2. Min kompis blev ledsen (bråk med ex) och gick hem utan att höra av sig.
3. Jag trillade och tappade min mobil. Så jävla sämst av mig.

Men jag är nöjd. Lagom full, bra avslut på dagen, bra morgon idag. Och hur viktig är en mobil egentligen? Det går att köpa en ny. Trist bara att vi missade fester igår eftersom jag inte kunde höra av mig till folk. Och nu tror nog alla att jag var jättedissig och ignorerade deras samtal.

Skitnice ändå!


Första maj idag. Det blir till att demonstrera ikväll. Ner med det här jävla skitsamhället.

Äntligen en bra dag. 380 kcal in, och säkert lika mycket ut i form av promenader och sex. Bra sex :)

För övrigt har jag tänkt på det där med frukost. Folk säger alltid att man ska äta en ordentlig frukost, så blir man inte så sötsugen på kvällen. För mig funkar det inte så. Frukost = hets. Nästan i alla fall. Jag tror det är psykiskt bara. Om jag har klarat halva dagen helt utan mat blir jag mer pepp att fortsätta vara duktig. Och frukosten är ganska lätt att hoppa över, för jag tänker att "nä, jag kan unna mig middag och mackor ikväll om jag struntar i frukosten". Sen är det inte säkert jag gör det ändå.

Jag håller på sådär rätt mycket. Lurar mig själv. Idag har jag tänkt att "om jag äter 200 kcal mindre än jag har planerat, så kan jag äta 200 kcal extra imorgon". Imorgon kan jag tänka likadant  :P

Hets hets hets, hela dagen. Hur ska jag någonsin komma förbi 46,5 om jag håller på såhär? Vägde 46,2 igår. Jag sabbar det alltid när det håller på att gå bra. Får se till att helgen blir bättre. Vet inte om jag ska satsa på att sticka ut och festa för att slippa godis-kvällar här hemma, eller om jag ska stanna hemma för att slippa alkohol och fyllekäk.
På lördag ska jag supa i alla fall. Fredag är frågan... Jaja, jag får se.


Bestämde precis träff med en kille, på tisdag. Det kanske kan få mig att inte hetsa under helgen. Vi kommer säkert ha sex och sånt trevligt. Och dessutom, han kan nog fixa riktigt braiga piller till mig fick jag veta idag. Fy fan vad nice.
Hehe, lite pinsamt att jag de fyra senaste dagarna har skrivit om tre olika killar. Vilken bild ni måste få av mig. Fast den stämmer säkert :P
Kille nr 1: Förälskelse på avstånd. Lite flörtande, lite smygtittande på facebook. Inget mer tyvärr. (men jag ska se till att vi råkar ses igen. Jag är bästa stalkern).
Kille nr 2: En kompis som jag inte har några känslor för alls. Men det var trevligt att ha sex med honom ändå.
Kille nr 3: En chatt-kompis som jag har träffat ett par gånger innan, för ett år sen. Inte alls min typ. Sån där muskelbyggare. Inte heller något seriöst alltså. Bara roligt.

Jag känner att jag börjar ta tag i mitt liv nu. Inte när det gäller plugg/jobb/framtid kanske, men åtminstone mitt sociala liv. Jag måste anstränga mig, ta initiativ, så att jag tar vara på de vänner jag har, och träffar nytt folk. Det är mitt eget ansvar, och jag kan inte sitta ensam hemma och känna mig värdelös bara för att jag är lat och inte orkar träffa folk.

Igår fortsatte jag att faktiskt själv fixa lite. Jag fick med en kompis ut på stan och det var hur trevligt som helst. Dessutom träffade jag en kille, som jag inte är seriöst intresserad av, men han är snygg och trevlig. Och det var på tiden med lite sex för min del.


Det är svårt att hålla sig till det här med att äta över 1000 kcal.
Igår blev det 680 och i förrgår 590, liksom för att kompensera för fredag och lördag. Och när man gör roliga saker, när man lever på endorfinkickar, då är det så enkelt att låta bli att äta.
Nåja, idag måste jag upp över tusen, annars kommer morgondagen bli tuff. Bror fyller år och vi ska äta tårta. Gärna utan att det övergår i hets, tack.

Jag är nere på 46,5 kg igen, och jag förstår inte hur det gick till.