Har precis ätit... eh... lunch? Klockan är tjugo över nio. Men jag åt frukost vid halv sju, och nu har jag ätit blodkorv och pasta. Jag är väldigt mätt kan jag ju säga. Men det är nödvändigt att äta såhär den här veckan.
Tvätten är färdig, och nu ska jag ut och jobba. Jobbet är att springa runt i affärer och sätta upp affischer. Så det blir mycket cyklande och promenerande. Så ska man vara trevlig och glad också, fy fan :P

Mina dagar är hektiska som fuck nu. Igår satt jag inte ner en enda gång mellan 9.30 och 19.00 (åt lunch när jag var på väg mellan skolan och cykeln), och idag har jobbat, varit på csn, gått i skolan, jobbat igen och handlat. Det har blivit 20 kilometers cykling idag. Inte riktigt med flit, men ändå.
Imorgon har jag tvättid 7.00 och börjar jobba 10. Sen skola och sånt.

Börjar bli lite småhungrig efter middagen och godiset, så jag vågar nog lägga mig nu.

Vet ni, jag har kvar peppen. Jag tänker inte vara en "sån där" tjej som gnäller om att magen är tjock, när ingen annan tycker det, när alla andra tycker att min kropp är snygg. Visst, den är inte perfekt, men folk tycker att jag är snygg. Jag är okej, och jag ska inte klaga.

Jag har fortfarande inte kollat magen i spegeln (inte hemma i alla fall, i M:s badrumsspegel gick det inte att låta bli). Och istället för att klämma på magen har jag försökt kolla in min rumpa, som är fin. Stor, men stor rumpa är bra, det är snyggt.


Jag försökte förklara för M, hur det funkar när jag hetsar. Att jag, när jag har ätit "för mycket", får panik, känner mig äcklig, och tänker att det är för sent, jag kan lika gärna fortsätta. Och jag förtjänar det. Fast egentligen funkar det ju inte så, tre kakbitar är fortfarande färre kalorier än åtta kakbitar.
"Men kan du inte tänka på det när du mår dåligt, att det inte blir bättre av att du äter mer, och att du bara kommer må sämre?"

Men ja, jag förklarade sen att det inte funkar, jag vet ju hur det är, jag vet det när jag är mitt i hetsen också. Jag vet att jag inte borde fortsätta, att det inte är "för sent", men det går inte att lyssna på de logiska tankarna.


Jag berättade att jag mådde dåligt efter två dagars födelsedagsfirande-mat. Han sa: "Men då på söndagen var det ju inte så farligt egentligen, vi åt ju kaka och så, men inte några stora mängder. Och innan det åt vi inte mycket, och inte efter. Eller ja, det vet jag ju inte om du gjorde egentligen."
Nä... Just det... Jag kom ju hem och åt kaka, godis och glass då ja... Fy fan vad äcklig jag känner mig. Och han måste tvivla på att jag talar sanning när jag säger att jag räknar kalorier och tycker det är jobbigt att äta, när han ser mig kränga flera tårtbitar på en kvart.

Yes. Jag trotsade min träningsvärk (som är kvar sedan i förr- förrgår) och begav mig ut på en joggingrunda när jag vaknade. Har kollat upp en runda som är 3,5 km, och jag tänkte att det viktigaste är att jag tar mig runt hela, sen får det väl ta en halvtimme om det behövs. Jag känner inte att min kondition är på topp nu.

Men, det gick lika bra som det gjorde i somras när jag sprang ibland. Eller det kändes till och med bättre, men det blev samma tid. Alltså 20 minuter. Nu är jag pepp på att faktiskt köra samma runda ett par gånger i veckan, och se om jag kan bli bättre.

Dags för frukost. Kaffe, ägg och ostmackor blir det.


Och fyi, jag har inte kollat magen i spegeln än, och jag är het i mina nya träningsbyxor! Så det så.

Nä men för helvete. Jag ska inte ner i vikt. Sedan förra inlägget har jag tagit en liiten bit chokladtårta  och varit på väg att börja hetsa (satt med en marabou i handen) för att sedan spy. Men nej. Jag ska inte hetsa, jag ska inte spy. För jag får äta choklad när jag vill. Ikväll, imorgon, alla dagar. Jag behöver inte passa på. Jag behöver inte låta bli frukost och lunch för att få äta godis.

Jag ska komma igång med träningen, inte för att gå ner i vikt, utan för att leva normalt, för att vara sund. Jag ska äta vilken mat jag vill, vilket godis jag vill. Som normala människor. Så jääävla tråkigt att sitta och räkna chokladbitarna man stoppar i sig, tills det råkar bli över 200 kcal och man får panik och äter upp de resterande 1000. Så jävla tråkigt att titta på sin mage i spegeln varenda gång man går på toa. Så jävla tråkigt att sitta på sin säng och gråta för att man har ett bmi över 19.

Och hallå, det försvinner inte av sig själv. Tankarna, nojorna, ångesten, paniken. Jag måste för fan kämpa lite.

Uppgift 1: Sluta kolla på magen i spegeln. (det är inte som om jag råkar se. Jag måste ta fram och flytta spegeln för att se nedanför axlarna). Kroppen ser ut som den ser ut, oavsett om jag stirrar på den eller inte.
Uppgift 2: Att känna efter vad jag vill äta, vad jag är sugen på, hur hungrig jag är. Och verkligen försöka gå efter det.

Idag har jag stor mage. Stor.

Jag drar in på maten, känner mig duktig för att jag inte åt frukost, för att jag har ätit ganska lite och rört mig ganska mycket. Men jag vet att det är dumt, jag vet att oregelbundna måltider inte kommer göra min mage mindre svullen, och jag vet att sötsuget i mig kommer skrika ikväll.
Jag försöker övertala mig själv att vänta med att hata min kropp. Att bara stå ut med den, gömma den i stora kläder eller vad som helst, tills jag kommer igång med träningen. Då kommer jag kunna äta utan dåligt samvete, och få finare kropp utan att dra ner på maten.
Men nu blir det väldigt mycket upp och ner, hit och dit. Jag kan inte bestämma mig, och det gör att jag äter rätt så dåligt. Tror jag.. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om jag äter mycket eller lite.

Hur som helst har jag en sinnessjuk träningsvärk efter crossfit-passet i förrgår. I axlarna, armarna, bröstet, magen, vaderna, framsida lår, baksida lår och rumpan. Verkligen hela kroppen, trots att uppvärmning+pass är kanske 20 minuter långt. Galet. Jag kan knappt gå upp för en trappa.

Cyklat 11 km idag också. Alltså inte motionscykling. Jag bara tycker det är kul att kolla upp hur långt det blir efter att jag har cyklat till skolan och gjort ärenden i stan.

Är helt slutkörd nu. Min bror lyckades till slut dra med mig på ett riktigt crossfit-pass. Jag var så jävla nervös innan (funderade ut tusen ursäkter för att slippa), men det var kul.

Uppvärmning +

5 burpees
10 kettle bell swings
15 squats

Så många varv man hann på tio minuter. Jag hann nästan 6. Sämst av de som var där, men inte så långt efter.

Har dessutom cyklat ungefär 14 km. Åh vad det är skönt att träna, att känna sig helt utmattad. Så fort jag får mina pengar ska jag köpa träningskort någonstans.

Tack för era kommentarer, de hjälper mig verkligen att orka.


Åt gröt med hallonsylt och mjölk till frukost. Och ikväll blir det träning för en gångs skull.

Igår åt jag inte så mycket. Sammanlagt cirka 700 kcal. Jag hatar att jag inte kan sluta överäta. Sluta känna mig tjock, sluta vilja gå ner i vikt.
Är deppig som fan nu, och kan inte bestämma mig för om jag ska äta lagom eller för lite idag. Jag fantiserar om hur det vore att gå ner i vikt nu. I hemlighet, inte låta någon få veta att jag försöker. Nu, när jag har börjat på konditorutbildningen, när alla förväntar sig att jag ska gå upp i vikt. Tänk då att få känna hur kläderna blir för stora. Så tillfredsställande.

Men jag borde inte, och jag kommer ändå inte orka. Kanske när jag har kommit igång med träningen, för då behöver jag inte gå hungrig för att gå ner i vikt, om jag sköter det på ett okej sätt.

Farliga tankar, men jag tror inte att jag har disciplinen ändå, så det är väl ingen risk.

Idag har jag känt mig extremt tjock. Det, i samband med mer födelsedagsfirande, har resulterat i enorma mängder godis, kakor och glass. Jag är så äcklig. Imorgon måste jag kompensera för detta, annars står jag inte ut.
Deppig dag. Jag är tjock, och har en vän som jag tycker om men som aldrig visar att hon uppskattar något jag gör. Jag kan inte berätta för min familj varför jag är nere. Jag är sjukt trött, och valet går åt helvete. Kuk. Fyra år till med skitregeringen.

Jag kom nyss hem, och har ätit gårdagens tårta, lite glass och mycket nougat. Mår illa. Men nu ska jag sova. Godnatt.

Jag är märkligt deppig just nu. Igår fyllde jag år. Grattis till mig. Det var en bra dag, det var det, även om jag blev lite besviken på några vänner. Men de närmsta är åtminstone helt underbara, och jag vet att de finns där för mig när jag behöver dem. M gav mig en LELO i present. Han är galen. Jag blev löjligt glad.

Vi åt bullar och tårta. Mycket. Det kändes ändå helt okej, tills en kompis frågade;
- Men nu när du bakar en massa, är du inte rädd att bli tjock?
Masken på.
- Haha, nä men jag planerar att bli en rund bull-tant, så det är lugnt
- Men nej, du skulle inte passa som kraftig, du ska ju vara liten.
- Äh, klart jag passar som kraftig. Jag är kort, då ska man vara lite tjock.

Skämtade som om det är det sista jag bryr mig om. Inom mig föll jag. Jag är så jävla livrädd för att gå upp i vikt. Jag sprang in på toaletten och spydde.

Jag drack mig full och vi gick ut och dansade. Jag och M tävlade om vem som kunde få flest telefonnummer. Han vann med fem mot ett. Fan. Jag slår vad om att jag hade vunnit om det var flest hångel som gällde. Får köra det nästa gång.
Min bästa vän blev ledsen för en grej, och ja, stämningen var sådär...

Men egentligen en bra födelsedag. Bara några mindre bra inslag.

Mina tankar är ett jävla helvete.

"Jag måste ha gått upp flera kilo. Fan, jag står inte ut! Maaaagen, den är så tjock!"

En kvart senare:
"Vänta nu, vad tunna handleder och överarmar jag har. Och magen ser normal ut i den här spegeln"

Fem minuter senare:
"Fy faaan, jag har ALDRIG varit så här tjock innan!"



Slutsats:
Jag har nog gått upp flera kilo, men blivit såpass "frisk" i mitt tänkande att jag inte alltid känner mig tjock ändå. Alltså är jag tjock.

Sverige är på väg åt helt fel håll. Utvecklingen går mot ett samhälle där vi stänger ute folk som är sjuka och fattiga, där folk från andra länder inte är lika mycket värda som "oss".

Jag trodde att vi ville ha en tillvaro där man får åka vart man vill, bo var man vill. Där man har oändliga möjligheter, och det viktiga är att man bryr sig om och hjälper varandra. Inte ett egoistiskt land där man får armbåga sig fram bäst man kan, och de som inte lyckas faller långt och landar hårt.

Det måste vända, och det måste vända nu.
Se till att Sverigedemokraterna inte får en chans, och se till att vi får ett mänskligare, mysigare och snällare Sverige, där alla faktiskt behandlas lika. Rösta på vänstern, miljöpartiet eller socialdemokraterna, så att vi åtminstone får en chans att vända åt rätt håll.

Äntligen kylan i fingrarna. Äntligen tröttheten. Äntligen hungern...

Nu blir dålig tv. Knäckebröd och te till det.

Men jävla kuuuuuk!

Jag sitter och vräker i mig godis igen. Varför köper jag godis? Fan också. Det får bli att hoppa maten imorgon. Jag pallar inte...

Kul att jag har köpt en massa kläder som jag inte vågar använda för att jag är för stor.

Kul att jag fortfarande inte har börjat träna igen.

Kul att M förmodligen aldrig har sett mig utan att jag drar in magen.

Kul att jag är TJOCK.

hjälp...


Igår var jag på fest. Där fanns godis, chips, dip. Jag åt. Åt lite till. Ännu mer.

...och där blev det för mycket. Svårt att se den gränsen innan man är där. Men det känns tydligt. Där blev det för mycket. Jag borde sluta nu. Jag borde slutat innan. Nu är det försent, jag är tjock och äcklig. Jag straffar mig genom att proppa i mig ännu mer fast jag mår illa.

Ful.

Jag drack upp mitt vin och vi gick ut och dansade. Jag var glad, men kunde inte låta bli att röra mig lite extra för att dansa bort några av de miljarder kalorier som simmade runt i min kropp.

Jag tror inte att jag kompenserar idag. Kanske imorgon, kanske inte alls. Jag kanske bara behöver känna tryggheten i att veta att jag kan låta bli att äta imorgon om jag vill. Tills äckelkänslan försvinner. Då kan jag fortsätta som vanligt.

Det har för övrigt gått väldigt bra med maten sedan jag flyttade. Jag har ätit regelbundet och lagat bra och goda middagar.

Läste den här tråden på flashback. Tror den kom till efter att någon kille frågade hur man övertalar sin tjej till analsex.

Jag blir faktiskt uppriktigt förvånad. Mina pojkvänner och andra sexpartners har aldrig haft något emot att ha sex när jag har mens. Tvärtom har det varit jag som är lite tveksam, för att jag är lite blyg och nervös för att det ska märkas mycket, men det beror på vem killen är och hur mycket mens jag har.

Vad är det för människor som hänger på flashback egentligen? Och hur sorgligt är det inte att det är där, och på helgons forum, man läste när man var en osäker 17-årig sexnybörjare som ville veta vad som är normalt, om man själv är normal, äcklig eller dålig i sängen.

Det gjorde åtminstone jag. På helgon försökte jag läsa mig till om killar skulle tycka att jag var äcklig som inte rakade fittan, om jag var dålig som inte ville ha analsex, om jag var ful som hade små bröst, om jag var tråkig som inte ville bli fastbunden och piskad.
Och oj vad jobbigt det var att få svaren på det. Jag var äcklig, dålig, ful och tråkig. Jag tog det för allmängiltiga åsikter, och jag tog det hårt.

Nu när jag är några år äldre, och säkrare på mig själv, har jag förstått att faktiskt är en viss typ av människor som skriver i de där forumen. Så man får ta det med en nypa salt. Men jag kan inte låta bli att förundras över hur ovanligt rädda flashbackarna är för lite mens.


Och det här inlägget förtjänar ett tema på bildbloggen, eller hur? Haha! Inget för äckelmagade kanske:

M sa något skämtsamt om att jag får ringa honom var femte minut och säga att jag känner mig tjock om jag vill.

Det fick mig att börja fundera över hur ofta jag tänker på det; att jag känner mig tjock, hur många kalorier jag har fått i mig, vad jag väger, hur jag ser ut. Alldeles för ofta.

Det är ju nästan hela tiden. Jag tycker inte att det påverkar mig så mycket längre, jag äter ju ordentligt och så, får ångest ibland, men inte så ofta tycker jag. Men om jag tänker efter... Sådana tankar går genom mitt huvud oftare än var femte minut. Jag tänker hela tiden på "hur ser min mage ut om jag sitter såhär?", "fan, vad tjocka fingrar jag har", "200 + 500 + 350....", "Ska jag äta den där godisbiten eller inte?", "Tänk om jag har gått upp massor nu", "Åh nej, min mage är så ful, alla måste tänka på det."

Varenda gång jag går på toa drar jag upp tröjan och tittar i spegeln. För varje ingrediens jag lägger i maten funderar jag på om jag verkligen borde, om det inte blir för mycket. Visst, jag ignorerar det ofta, jag gör normal mat. Jag kan fortsätta vara glad efter att jag har förbannat min mage inne på toaletten. Men det finns ju i mitt huvud alltid.

M: "Alltså jag förstår inte. Jag vill försöka förstå, men jag fattar verkligen inte hur du kan se dig själv i spegeln och tycka att du borde bli smalare, att du inte är snygg. Dessutom är du ju mycket smalare än vad jag är, så jag blir helt osäker och börjar tänka att jag är tjock"

Fan. Jag förstår inte hur han inte kan se vad jag ser... Magen, fettet som sticker ut. Benen, låren som går ihop. Vi låg i sängen, jag höll på att börja gråta.


Förstör jag honom? Får jag honom att bli missnöjd med sitt eget utseende? När jag tar på hans mage brukar han säga "tjockismagen". Självklart lite på skämt, men jag har tänkt att "oj, tycker han att det är en tjockismage, vad ska han då tänka om min?". Men det kanske är mitt fel att han har börjat tänka så. Det kanske är först efter att han träffade mig som han har börjat säga sånt...
Han är riktigt smal, så det vore hemskt om han får för sig något annat. Han har nyckelben och revben som syns, höftben som sticker upp när han ligger på rygg. Den plattaste magen jag har sett. Jag är avundsjuk på hans kropp. (hehe, nu låter det som om han är ett benrangel. Det är han inte.)

Första dagen idag.

En i klassen sa att hon är skräddare.
Läraren: "Ja men det är skitbra. Alla går upp i vikt när de går här. På riktigt, det finns inte en enda som inte har gått upp. Så då kan man gå till dig sen."

Jahopp. Lustigt nog får kommentarer som den här mig att bli lite lugn. Jag gillar när folk har en avslappnad inställning till sånt. Så jag gick därifrån med en känsla av att några kilo hit eller dit inte har någon betydelse.

Nu bor jag i ny lägenhet, ny stad. Bästa kompis sover i sitt rum, och jag ska också lägga mig snart.

Jag balanserar på gränsen mellan lycka och ångest. Älskar att fixa i lägenheten, möblera och göra fint. Men rädslan för att bli ensam och må dåligt finns där, långt inuti.

Knepet är att inte känna efter.

Idag är jag arg. Arg på hur svårt jag har att bli fri från det här. Visst, jag äter oftast ganska normalt, men all ångest tar kål på mig.

I våras var jag säker på att jag skulle ha släppt det här i början av sommaren. I början av sommaren tänkte jag att "när jag börjar konditorutbildningen ska jag i alla fall inte ha problem kvar". Nu står jag här och är skräckslagen inför att börja skolan, livrädd att jag ska gå upp i vikt, livrädd att jag har gått upp i vikt. Jag längtar efter att hitta ett nytt träningsställe så att jag kan äta normalt utan ångest igen. Jag trodde inte att det satt så djupt faktiskt.

Så nu är jag arg. För fan, det är dags att sluta gnälla om hur tjock mage jag har. Om det är såhär jag måste se ut för att kunna leva normalt, äta normalt, äta vad jag vill utan ångest, då får jag acceptera det.

Idag flyttar jag. Det innebär att ingen kommer laga mat till mig, ingen kommer se hur mycket jag äter. Jag får inte se det som ett tillfälle att gå ner i vikt igen. Det får inte hända helt enkelt. Men ärligt talat är jag livrädd för det också...

Jag önskar att någon kunde se allt jag ser, tänka allt jag tänker och känna allt jag känner.


Motverklighet

Konstigt liv. Igår liksom försvann, flöt förbi i någon dimma. Jag kompenserade för godiset igår, genom att äta ganska lite. Var uppe i högst 400 kcal, men på kvällen träffade jag M och slutade bry mig. Vi åt glass, så det blev väl 700. Men det kändes okej. Jag hade tagit fyra efedrin under dagen, och kände mig frånvarande och långsam (tror inte det är äkta efedrin). Korttidsminnet var inte på topp heller, så hela dagen blandades ihop till en trögflytande gegga.

Jag tycker det är ganska intressant att titta på bilderna jag la upp. Hur olika de är. Lustigt att det går att se smal ut på vissa bilder, fast man egentligen har pösig mage och tjocka lår.


Nä, nu måste jag sova en stund. Har gått på stan hela dagen efter bara några timmars sömn (supersex och tidig väckning). Har dessutom haft mina alldeles för höga klackar, så fötterna är döda.

AJ! Jag har haft lite ont i bröstet de senaste dagarna. Lite tungt att andas.

Det var nog riktigt dåligt att spy idag. Spydde två gånger. Det gick inte bra heller. Vatten och magsyra, lite choklad. Nu gör det extremt ont typ varannan minut, sådär så jag måste stanna upp och hålla andan. Och när jag äter något, fy fan...
Jag är rädd, rädd och ledsen. Det ska inte kännas såhär. Jag vill prata med M, men han har lagt sig. Istället har jag ätit allt godis. 500 gram.


Jag hatar hatar hatar mig själv. Äckliga jag. Och imorgon kommer jag ångra detta extremt mycket. Men jag förtjänar det.













bild

Men snälla... Hur kan jag vara så korkad att jag köper ett halvt kilo godis? Jag kan äta lite idag och spara resten. Jovisst!

Kommer hem. Mamma säger att hon ska baka kladdkaka. Jag äter ändå 2 hg godis. Sen kladdkaka.
Utöver det: Liten frukost och lunch.

Vad kan det vara, 1800-2000 kcal. Jag spydde lite, men det var ändå för sent. Och som vanligt blir det mackor ikväll. Allt känns för sent.

Och framför mig står 350g lösgodis.
Oh fuck...



Jag pallar fan inte. Kan jag inte bara bli normal nu? Eller smal. Eller både och...

M är verkligen bra för mig. Han förstår mig bättre än jag anade.

Han vill veta vem jag är. Lyssnar på mig utan att döma. Han är öppen på ett väldigt fint sätt. Det beundrar jag. Och trots att hans liv är ganska välplanerat och inrutat, så tycker han om spontana dumheter och knäppa infall.

Hans utseende får mig att vilja tapetsera väggarna med bilder på honom. Och han är den första killen jag har haft som lyckas vara sexig. Het, sådär på ett lagom feminint vis. Gllhhr. (det där var ett ljud av mig som dreglar).
Sex. Jag har aldrig haft så bra och roligt och sexigt sex.


Sorry för ett löjligt inlägg. Men jag är löjlig.

Det är något fel på mig. Jävla spegel.


Will life ever be sane again?