Jag måste säga att jag på något idiotiskt sätt har saknat att hetsa och få dåligt samvete. Konstig känsla, för det är ju inte precis kul. Och om det går längre, om det blir riktig hets, riktig ångest, då kommer jag ta tillbaks det här, för sånt kan man inte sakna. När man sitter och äter, äter, äter. Smyger ner mitt i natten och gör chokladbollssmet, äter upp den, gråter, äter allt man kan hitta, försöker spy, misslyckas. Det jag upplever nu är, i jämförelse, mer i nivå med det dåliga samvete en normal person får av att inte ha tränat på några månader. Så jag tar egentligen tillbaks det redan nu, haha.

Igår och idag är dagarna jag får äta kakor och godis. När jag bestämde det menade jag inte att jag skulle vräka i mig onyttiga saker hela dagen. Men så blev det igår. Paj med vaniljsås, kakor, godis. Mycket av allt. Och fan vad jag hatade mig själv. Palla hetsa när man inte ens svälter sig. 

Dagen:

Det blev step idag igen. Efter yogapassen i söndags har jag fått en konstig smärta i armen. Ibland känns det inte alls, men när jag gör vissa rörelser (inte nödvändigtvis att jag lyfter tungt eller så) så sticker det till i axeln och liksom ut längs med armen. Det måste ha med någon nerv att göra. Om jag petar på en viss punkt fram på axeln gör det ont. Vad kan ha hänt? Borde jag kolla upp det?

Hur som helst så gör det att jag inte kan vifta på vänstra armen under step-passen utan att det gör ont. jag försöker ändå ibland, men det kanske jag inte borde göra...


Idag har jag druckit te, jobbat, druckit kaffe, ätit två äpplen, tränat och ätit två quornfiléer. Vad kan det bli, 200 kcal kanske? Imorgon måste jag se till att inte äta för lite, för jag ska hålla ämnesomsättningen uppe.

Har varit på step ikväll igen. Sjukt roligt som vanligt.

Jag hade tänkt låta bli att äta idag, men det blev inte så. Jag sov hos mina föräldrar, och min bror gjorde frukost. Så jag åt lite gröt och en halv macka för att inte verka konstig. Sedan hann de bli klara med maten innan jag åkte, och det hade jag inte räknat med. Jag åt en portion och bestämde mig för att jag flyttar inte-äta-dagen till imorgon. Så det blev två grönsaksbiffar efter träningen också, så jag inte får i mig för lite både idag och imorgon.

Jag måste gå ner i vikt. Jag kan inte väga så här mycket. Men jag ska göra det långsamt, och inte svälta mig själv. Reglerna i förra inlägget gäller fortfarande, till exempel det där att jag inte får äta alldeles för lite flera dagar i rad. Och med alldeles för lite menar jag väl under typ 800 kcal. Så jag ska försöka köra lite varannan dag. 

Snodde en stesolid av mamma, så nu har ångesten lagt sig lite, och jag känner mig mysigt seg i huvudet.

Ångest, ångest, ångest. 

Åååh! Varför kan jag inte bara släppa det här med att gå ner i vikt? Jag väger 49 nu. En okej vikt, en normal vikt. En vikt som min kropp verkar trivas med. Jag borde lägga all energi på att vara nöjd med den vikten, men nej nej. Jag fortsätter tänka på mat, försöka äta för lite. Och det blir alltid bara jävligt dåligt!

Här är mitt bidrag till Kan Dees teckningstävling.
Den 1 februari väljer hon ut tio finalister.

Kan Dee har en rolig teckningstävling på sin blogg nu, på temat musik. Jag har suttit och ritat på mitt bidrag de senaste dagarna, och blev precis klar. Nu ska jag maila min bild, och hålla tummarna för att jag hamnar bland de tio bästa. Det vore sjukt roligt. Jag ska lägga in bilden här också snart.

Kolla in hennes blogg förresten, hon är galet duktig. Och så säljer hon kläder med sina egna bilder på.

http://kandeedrawings.blogg.se/

Våldtäkt är ett ämne som tas upp av bloggare ganska ofta, både på bra och dåliga sätt.
Sandra Nordins inlägg om ämnet var ett exempel på båda.


Först vill jag bara säga att jag tycker om Sandras blogg, och jag tycker att större delen av hennes inlägg var bra. Det är alltid bra att skriva om våldtäkt, och hennes råd om att man ska försvara sig, var man ska slå och att man ska anmäla, är råd som tål att höras många gånger.

Men den här lilla delen i hennes text gjorde mig ändå tveksam:
"Det finns mycket man kan göra för att slippa hamna i situationer där man kan bli utsatt för övergrepp. Ni vet, inte gå hem själv efter krogen, gå mitt på gatan och inte på små gångvägar, låtsas prata i telefon osv. Men OM man nu hamnar där så är det jävligt viktigt att veta vad man ska göra."


Jag tycker inte att det är bra att tipsa om hur kvinnor själva ska undvika våldtäkt. Som om man accepterar att våldtäkt finns, som om det är ett naturligt hot som inte går att förändra. Som om vissa killar inte kan hjälpa att de har sex med en tjej mot hennes vilja.
Man säger det på samma sätt som när man varnar barn för olika faror. Gå inte nära vattnet, korsa inte motorvägen, akta dig för helvetesgapet. Och visst, våldtäkter sker hela tiden, det är en fara som existerar i vårt samhälle. Men frågan är, ska man skrämma upp kvinnor och flickor? Ska vi kvinnor låta våra liv begränsas av rädsla för att bli våldtagna? För det handlar faktiskt om hela våra liv. De flesta tjejer blir nervösa när de går förbi ett gäng killar mitt i natten. De flesta tjejer väljer att gå en omväg för att slippa de tomma små gångvägarna. De flesta tjejer går hem tidigare från en fest för att slippa gå ensamma genom stan. Inte alla, och inte alltid, men vi låter rädslan påverka våra beslut, våra liv.


Alla dessa varningar och råd ignorerar dessutom det faktum att de flesta våldtäkter inte begås av okända män i en mörk park. Ingen pratar om hur man "undviker" att bli våldtagen av sin kompis, sin farbror, sin mamma, sin pojkvän, i sitt eget hem, trots att det är i hemmet de flesta övergreppen sker.


Och en viktig del, kanske den viktigaste: Om jag, sedan jag var liten, har fått lära mig att man undviker våldtäkt genom att inte bli för full, inte ha för kort kjol, inte gå ensam, inte flörta, inte gå på småvägar... Hur kan jag då, om jag blir våldtagen, inte lägga skulden på mig själv? För om det finns regler att följa för att slippa bli våldtagen, så kan man också bryta dessa regler. Om jag hade kort kjol, om jag var för full, då var det jag som gjorde fel. Samhället har lärt mig att man inte ska gå ensam på småvägar, så om jag gjorde det, och blev våldtagen, då får jag skylla mig själv.


Det går inte att ta bort skulden från kvinnan, om man inte först tar bort alla regler för hur man ska slippa bli våldtagen.

Idag har jag ätit för lite. Helt och hållet med flit. Stekta grönsaker och en quornfilé. ~300 kcal. Gick på ett step-pass efter jobbet. Har levt på te och kaffe mest, och det känns inte ens som ett misslyckande. Det känns bara bra. Det gungar behagligt i mitt huvud, och det får mig att känna mig duktig.

 

Förmodligen blir det inte mer mat idag, om jag inte får ett enormt sug sen.

Jag fortsätter att kämpa med (mot) mina tankar. Det känns som om jag glider längre och längre bort från mitt dåliga ätande, och jag kommer närmare ett liv där jag inte tänker på mat och kalorier, där jag inte funderar innan jag äter en godisbit. Men så fort jag upptäcker att det är på väg åt rätt håll så blir jag lite rädd. På ett sätt vill jag inget annat än att sluta äta, gå ner i vikt, bli sjuk. Gå ner i vikt vet jag att jag vill, det vill ju hela jag. Men en del av mig vill bli den som inte äter, den som folk blir orolig för, den som ser sjuk ut.  

Jag gick på gympa i fredags. Det var okej. Ganska jobbigt, bra träning, men inte något jag går på igen tror jag. Det var ungefär som att komma tillbaks till idrotten i skolan, och att slippa den var en av de bra sakerna med att sluta skolan. Så jag håller mig till annat i fortsättningen. 

Igår gick jag på aerobics för första gången, och gud vad roligt det var! Jag tror i och för sig att jag ändå gillar step-passen mer, men det var lite skönt att slippa oroa sig för att snubbla på stepbrädan. Jag har träningsvärk i hela kroppen, och det känns så bra. Jag ska skaffa lite muskler nu, bli riktigt fit. Försöker vara noga med att få i mig protein efter träningen. Idag finns varken step eller aerobics på schemat, så jag tror att jag ska prova gympa. Det låter så jävla tråkigt, men det kanske är nice.

En bra grej: Nu när jag har börjat träna och vill få lite muskler, så blir det lättare att strunta i vikten och fettförbränningen. Jag anstränger mig för att lägga fokus på muskler istället. Och i mitt bakhuvud har jag kvar tanken att om jag fortfarande vill gå ner i vikt sen, så blir det lättare när jag har fått riktig fart på ämnesomsättningen genom att träna mycket, äta mycket och skaffat muskler.

Bellamakeupartist har en tävling på sin blogg, där man kan vinna två glittereyeliners. Hennes blogg är riktigt nice, med grymma sminkningar och sånt som jag sitter och nördar mig med.

Sov dåligt inatt. Jag vaknade säkert fem gånger. Inte bra, jag har ju alltid sovit hur bra som helst, men nu har det börjat bli sämre med det. Har träningsvärk och är trött både i kroppen och huvudet efter jobbet idag. Fick jobba en timme extra, från halv nio till fem. Och eftersom jag är vegetarian (det serverades pyttipanna) blev det ett ägg och sallad till lunch.

Idag har jag gått på både poweryoga och step. Sjukt roligt är det, båda grejerna. Har lite ångest inför imorgon, för då är det en läskig grej som har med jobbet att göra. Men imorgon kväll är det över, så då kan jag slappna av igen, och bara tänka på allt annat jag brukar ha ångest över, haha.

Till det här inlägget kan jag ju tillägga vad Ranelid gjorde i det senaste avsnittet av Stjärnorna på slottet.

När de åt middag spillde Meg Westergren något typ vid sitt nyckelben. Björn Ranelid påpekade det, men sa snabbt "Jag tar det, jag tar det.". Sedan reste han sig, gick fram till henne och kysste bort det hon hade spillt! Så äckligt, pinsamt, oförskämt och sliskigt. Men för honom var det en helt naturlig sak att göra, sa han själv.

Uuh, jag spydde lite i min mun tror jag.

Jag är glad idag, och jag vet inte varför. Det mesta talar för att jag inte skulle vara det.

Igår såg jag Avatar. Oerhört fin film, helt klart värd att se. Men jag, om man hade gjort samma film fast i en annan miljö, alltså på jorden i nutid, så hade det varit en helt vanlig amerikans krigsfilm. Där en amerikan blir hjälten som räddar den andra stackars rasen. Det hade jag önskat att de gjorde annorlunda. Det hade varit mycket mer trovärdigt om någon sån där blå varelse blev hjälten.
Förutsägbar alltså, men fortfarande en bra film.

Vem är jag att tro att jag kan bli perfekt? Vad är det som får mig att ens tänka att jag vill försöka bli det? Här sitter jag och vill att världen ska bli bättre, att alla ska bli värderade lika av samhället oavsett vilka egenskaper man har och inte har. Ingen är perfekt, det finns ingen som är normal. Det är det jag har kämpat för. Mitt hopp ber om en värld där alla är lika mycket värda, en värld som är lika god som den våra föräldrar fick oss att tro att vi levde i, även om vi strax kom till insikt om att allt bara var en lögn. Drömmen finns inte alls framför mina ögon. Men långt borta, djupt inuti mig, har drömmen alltid levt kvar, och hela mitt liv har varit en längtan efter att kämpa för den.

 

Hur kan jag då ge upp den kampen? Ge efter, låta mig själv flyta iväg längs strömmen? Hur kan jag plötsligt lägga allt fokus, all min energi, på att försöka bli perfekt, perfekt för att passa in i den värld jag hatar? Vem är jag, att tro att jag kan bli perfekt? Som om just jag var skapad för att uppnå alla ideal samtidigt som jag bekämpar dem. "Det är totalt oviktigt att vara perfekt, så länge jag får vara det"... Jag borde kämpa för att inte uppnå några ideal, för det är endast på det sättet de kan krossas.

 

Det är vad jag tror, så varför sitter jag här och tänker att om jag ändå bara vore fem kilo mer perfekt så hade allt varit så mycket bättre? Jag är en idiot. Jag har misslyckats, inte bara med min dröm, utan med mig själv.

Poweryoga i morse, och efter det en halvtimmes crosstrainer. Nu börjar jag komma igång, det känns bra.


Jag tittade förresten på Stjärnorna på slottet i fredags. Eller ja, jag följer det, för jag är 75 år och tycker att det är ett lagom dramatiskt fredagsnöje.

Björn Ranelid, herregud! Den människan alltså. Jag förstår inte hur folk kan uppskatta hans böcker och föreläsningar. Ordbajsarnas mästare. Han snackar bara en massa skit, hör folk inte det?


Det enda han gör i det programmet är att prata om:

1. hur fantastiskt och unikt språk han använder
2. vilka priser han har vunnit
3. att han är ödmjuk och aldrig skryter
4. hur synd det är om honom


Som om det är helt okej att skryta oavbrutet, bara man ibland säger att man inte vill skryta. Jag menar, han avbröt sig själv mitt i en mening när han pratade med de andra, för att säga "hör ni mitt språk, hur unikt det är?".
Kommentaren om att folk som inte tränar och tar hand om sin kropp är "anti-intellektuella" var nästan det bästa. Vilken idiot...

Trots att det var ett Step bas jag var på igår så var det riktigt svårt. Jag hängde inte precis med i alla steg och skutt, men jag antar att man lär sig efter ett tag. Jag var i alla fall helt slut efteråt, och det är väl det som är det viktiga.

Nyår var sjukt trevligt, men jag blev för full och gjorde en korkad grej. Vad annars? Jag är sämst ibland, särskilt när det gäller hångel. Jaja, det löser sig.

Idag ska jag träna hoppas jag. Det blir nog ett step-pass. Var på poweryoga igår, och har faktiskt fått lite träningsvärk av det.